Barn med NPF diagnos och deras föräldrar

Vad menar du att föräldrarna ska göra, vara med varje dag i skolan?

Faktum är att många NPF enligt min erfarenhet faktiskt klarar arbetslivet bättre än skolan. Många med autism tex kan bli specialister inom sitt område och då behövs inga anpassningar. När man arbetar har man dessutom många fler valmöjligheter än när man går i skolan.

Sen kommer aldrig alla att passa in. En del behöver mycket stöd och anpassningar även i arbetslivet. Men hellre det än att de inte arbetar alls känner jag då.

Sedan kan svårigheterna utvecklas. 

Idag ses barn med NPF som obildbara och man ska in i det längsta undvika att uppfostra dem fast de eg behöver tydliga gränser. 

Det låter som en jättebra idé 

Så var det förr. Jag tvivlar på att någon som är skärmberoende som varit hemmasittare sen i mellanstadiet helt plötsligt kan skaffa ett vanligt jobb. 

Ursäkta men vart har du fått det ifrån? Blir beklämd över din nedlåtande syn på barn (eller människor) med NPF och föräldrar som kämpar.

Vilken tur att din negativa bild inte stämmer med verkligheten.
https://www.sverigesradio.se/artikel/hemmasittare-med-autism-och-adhd-lyckas-i-skolan

Hur tänker du att det ska fungera i praktiken? Ska samma gälla även barn utan NPF som inte sköter sig?

Faktum är, att man kan ha det tufft i skolan och ändå lyckas bra i arbetslivet. Faktum är att många framgångsrika har NPF, som vågar tänka utanför boxen osv. Det får man inte glömma. Så håller inte med dig att det är omöjligt att få ett jobb om man blir hemmasittare, men det krävs stöd och engagemang från såväl föräldrar som skolan för att få en så fungerande skolgång som möjligt.

Som jag sa fungerade det så förr. Det räcker inte med att kunna tänka utanför boxen när man inte ens gått klart lågstadiet och ingen vill anställa en 25- åring som inte gått utanför dörren på 15 år, som inte har basala kunskaper om någonting och som inte har några ambitioner alls. 

Absolut! Ta den här tråden som exempel, det står i diverse nyhetsinslag också. 

Tja. Jag känner två killar med npf som var hemmasittare i flera år. De fick en praktikplats i en verkstad när de var 18 och nu har de båda jobb och betalar skatt. 

Arbetslivet är inte lika fyrkantigt som skolan 

De är 22 år nu 

Att vara förälder till barn med npf är inte lätt. Man måste hela tiden ligga ett eller flera steg före, hitta strategier både hemma och i skolan, samtal med skolan, bup, habiliteringen. En strategi kan funka ett tag för att sen inte fungera alls och då måste man hitta en ny. Jag har använt mina barns diagnoser för att förklara, anser folk att skyller deras ibland olämpliga beteenden på diagnoserna är det deras problem, jag vet hur mycket tid och energi jag lägger på att lära dom vad som är rätt och fel, hur man beter sig i sociala sammanhang, hur viktigt det är att sköta skolan mm. Min äldsta son hade problem med impulserna när han var yngre och svårt att koncentrera sig i skolan, idag är han vuxen, fast jobb och eget boende utan problem. Jag tror att de flesta föräldrar med npf-barn har det som jag, vi kämpar på och vänder och vrider oss ut och in för att allt ska fungera. 

"Hemmasittare" va, skolkare heter det i ärlighetens namn. 

Har du träffat en hemmasittare någon gång? Skillnaden mellan en skolkare och en hemmasittare är att en skolkare går runt i skolan utan problem men går inte in i klassrummet medans en hemmasittare lever med ständig ångest. Oftast även på loven.

En skolkare brukar ha vänner den skolkar med, den umgås med likasinnade och vägrar anpassa sig till skolan medans hemmasittaren mycket sällan har ett socialt liv. En skolkares problem går det mycket lättare att hitta en lösning på till skillnad mot en hemmasittare eftersom det handlar om så mycket mer än en ovilja att gå till skolan.