Uppväxtens inverkan på att bli berörd av musik och kultur

Nej så är det väl inte? I min erfarenhet är folk i alla klasser lika intresserade av kultur, det som skiljer är bara VILKEN kultur. Att du relaterar till sånger om underdogs är inte alls konstigt, om du har uppfattat dig som det - och kanske fortfarande gör det. 

En vanlig klasskillnad är annars att de lägre klasserna (om man får säga så) i större utsträckning tar till sig den kultur som är inne i det samhälle där de lever för tillfället. Där är väl Melodifestivalen ett typexempel, och att man gillar den musik man dansar till på det lokala diskoteket eller klubben dit dom flesta går, och att man tittar på de filmer som går på bio just nu.

De högre klasserna däremot (om man får säga så) bryr sig inte så mycket om vad som är inne för tillfället, utan håller sig till traditionella kulturyttringar, som också kräver en viss investering. Det tar t.ex. tid att lära sig att uppskatta opera, det är en s.k. "acquired taste", och man bör även ha läst igenom librettot på originalspråket (med lexikon om det behövs) innan man går och hör en opera första gången, eftersom det är nästan omöjligt att förstå vad de sjunger annars. Men sedan, när man har lärt sig det, så kan man hela livet gå och titta på dessa operor och se vad olika operahus har gjort av dem den här gången... 

Likadant med högre litteratur, det tar ett tag att bygga upp ordförrådet så att man förstår den utan att behöva kolla upp ord hela tiden. Och samma med dans: det är en investering att lära sig vals, foxtrot, wienervals, polka, tango o.s.v.. Det går inte på en gång, många som försöker ger också upp. Men när man kan det så kan man dansa på baler långt upp i åren, och man behöver aldrig känna sig osäker i sammanhang där det förväntas att bordsdamen och -kavaljeren ska dansa första dansen med varandra efter middagen. 

Nej så är det väl inte? I min erfarenhet är folk i alla klasser lika intresserade av kultur, det som skiljer är bara VILKEN kultur. Att du relaterar till sånger om underdogs är inte alls konstigt, om du har uppfattat dig som det - och kanske fortfarande gör det. 

En vanlig klasskillnad är annars att de lägre klasserna (om man får säga så) i större utsträckning tar till sig den kultur som är inne i det samhälle där de lever för tillfället. Där är väl Melodifestivalen ett typexempel, och att man gillar den musik man dansar till på det lokala diskoteket eller klubben dit dom flesta går, och att man tittar på de filmer som går på bio just nu.

De högre klasserna däremot (om man får säga så) bryr sig inte så mycket om vad som är inne för tillfället, utan håller sig till traditionella kulturyttringar, som också kräver en viss investering. Det tar t.ex. tid att lära sig att uppskatta opera, det är en s.k. "acquired taste", och man bör även ha läst igenom librettot på originalspråket (med lexikon om det behövs) innan man går och hör en opera första gången, eftersom det är nästan omöjligt att förstå vad de sjunger annars. Men sedan, när man har lärt sig det, så kan man hela livet gå och titta på dessa operor och se vad olika operahus har gjort av dem den här gången... 

Likadant med högre litteratur, det tar ett tag att bygga upp ordförrådet så att man förstår den utan att behöva kolla upp ord hela tiden. Och samma med dans: det är en investering att lära sig vals, foxtrot, wienervals, polka, tango o.s.v.. Det går inte på en gång, många som försöker ger också upp. Men när man kan det så kan man dansa på baler långt upp i åren, och man behöver aldrig känna sig osäker i sammanhang där det förväntas att bordsdamen och -kavaljeren ska dansa första dansen med varandra efter middagen. 

Ja men jag menar inte turbulent uppväxt ur ett klassperspektiv även om det i mitt fall fanns inslag av det.

Man kan ju ha turbulent uppväxt i alla klasser.

Vadå 'finkultur', året är inte 1826 

Man lyssnar väl på sånt som man befinner sig på samma våglängd som. All musik är kommunikation.

Av egen erfarenhet kan jag säga att folk har väldigt olika relation till musik.

Själv har jag alltid varit musikalisk och musikintresserad på ett sätt som jag som vuxen insett inte alla är. Jag har också sökt mig utanför den gängse musiken (jag har alltså knappt lyssnat på Bob Dylan eller Bruce Springsteen som nämnts här). Jag njuter väldigt mycket av ackord och harmonier och kan röras till tårar av sånt, av själva skönheten i tonerna. I tonåren var jag i en cd-butik och hörde en cd med delfinläten mixade med klassisk musik, jag började omedelbart gråta och köpte cd:n direkt. Men jag berörs också av texter. Har gråtit mycket till grekiska sånger och sångtexter, t.ex.

Men jag har märkt att vissa andra inte alls berörs så här. Mitt ex är extremt omusikalisk och rentav tondöv. Det tog flera år innan jag insåg nivån, jag fick förklara vad toner är och att de går uppåt och neråt.. Sen har jag en släkting som aldrig lyssnar på musik, och musik berör inte henne alls. Hon är smart och skarp och vi möts på många andra plan, men musik är inte hennes grej. En av mina bästa vänner älskar musik och dansar gärna till den, men när hon bad mig att göra ett sångtest på henne (hon skulle vilja sjunga i kör) så hade hon otroligt svårt att träffa tonerna och förstod liksom inte var tonerna låg. Hon hade också tydligen alltid trott att musik består av typ fem toner!! När jag då sjöng en sång för henne och med handen visade när melodin gick uppåt och neråt, blev hon både förvånad och bedrövad över att hon inte var så musikalisk som hon trott..

Så jag tror inte det har så mycket mer uppväxt att göra, utan mer musikalitet. Jag har insett att vissa helt enkelt inte hör musik så som jag hör den.

Finns mycket smal kultur som inte kan klassas som populär.