Hur veta vad som är bäst?
Precis som många andra här i forumet lever jag i ett förhållande som inte känns bra. Jag vet inte om jag älskar min partner längre, men är rädd för att fatta ett beslut som jag sen ångrar. Vi har det materiellt bra och har god ekonomi, hus, barn och hund! Men så här när vi båda passerat 50 och det kommer en tid när barnen inte kräver lika mycket tid av oss börjar jag fundera på vad jag vill med mitt liv. Har insett att min man är den han är och sånt som han inte velat göra under de snart 30 år vi känt varandra kommer han ju helt plötsligt inte nu att vilja göra. Vi har olika syn på familj - jag räknar in mina föräldrar och syskon i familj medan han bara säger att jag och barnen är hans familj. Så nu när mina föräldrar är gamla och krassliga vill jag kunna stötta dem med det som behövs nån gång ibland, men det tycker inte min man att jag ska göra. Har genom åren känt att jag inte kunnat träffa mina föräldrar spontant, utan att behöva "fråga om lov". Jag tycker själv det är konstigt att han inte hör av sig till sina syskon och föräldrar, som vi för övrigt knappt träffar. Jag börjar fundera på vilka värderingar som är viktiga för mig i livet och jag känner mer och mer att vi inte har samma syn på saker och ting. Såklart måste man inte ha det... men... Vi hittar sällan på roliga saker, det känns mest som vardag... Han är mer hemmatypen och jag vill ibland ha nåt kul att se fram emot. Så många kompisar har vi heller inte kvar...
Jag behöver mycket närhet och kärlek som kramar och pussar och bara att vara nära utan att det leder till sex... Upplever att min man bara kommer fram när han är sugen på sex... Då blir det som en motreaktion att jag inte vill. Han säger att jag medvetet inte tillfredsställer honom fast jag vet att han vill... ett sorts straff... För mig leder det ena till det andra, är det ingen närhet och kärlek kan jag inte ha sex... behöver mycket närhet.
Är rädd för att "faca" mig själv och rädd för att bli själv. Skilsmässan känns som ett faktum, men är rädd att ångra mig.... Hur ska jag klara mig själv, han är ju min trygghet och min bästa vän. Nån mer i samma situation?
