Är det verkligen någon idé att försöka träffa någon i min ålder?
Jag trivs bra ensam men ibland kan jag sakna sällskapet som man egentligen bara får i en relation.
Jag är helt nöjd med min tillvaro egentligen med vänner, mitt vuxna barn och min familj.
Det enda jag skulle vilja ha en man till är bra samtal, resor, vandring, kanske lite kulturella aktiviteter och närhet.
Något annat behöver jag inte. Jag har ett jobb jag verkligen gillar, ordnad ekonomi, trevligt boende etc.
Jag är 55 och börjar tänka att det kanske inte är någon idé. Bara tanken på att dejta gör mig matt men det kommer man ju inte runt.
Sedan tänker jag på risken för att bli sårad som alltid finns (det överlever man), eller för att träffa en galning/skitstövel.
Min tillvaro är så lugn, mysig och trevlig och jag orkar inte med någon som drar ner stämningen, skapar drama, kommer med pikar, surar, är dominant etc.
Fast sedan finns ju möjligheten att träffa en man som jag skulle ha trevligt och kul tillsammans med.
Jag skulle säga att jag är lätt att umgås med. Jag har grundläge glad, är rolig enligt många, snäll med noll kontrollbehov och har inget behov av att försöka ändra andra.
En sådan man skulle jag ville träffa men man måste väl leta länge antar jag.
Hur tänker ni som är singlar i min ålder?
Jag är inte rädd för att vara ensam. Om ingen vän kan ses så hittar jag på egna aktiviter, går på föreläsningar och reser ensam.
Men tänk om det kan bli ännu bättre med en partner?