Varför tjatar folk om att den som mår dåligt ska gå i terapi när det inte hjälper för många?

Så han har en verklighetsfjärmad syn på sin sjukdom och troligtvis en verklighetsfjärmad syn på resten också.

Det betyder att hans beskrivningar av vården han får och de aktörer som är inblandade inte går att förlita sig på.

Frågan är ju hur mycket erfarenhet och kunskap din brors behandlare har haft om terapi med  någon som har  autism... 

Som jag förstår det är väl hans problem kroniska - dvs det är inte frågan om skov som kommer och går - och i så fall är inläggning ju inte ett vettigt alternativ; han kan ju inte riktigt bli inlagd för resten av livet, utan det han behöver är ju snarare habilitering. Har de insatser han fått hittills varit via hab? Med tanke på det du säger om att hans behandlare inte förstår hans problem känns det ju som att han kanske bara haft hjälp via primärvården? Eller har han en kontakt i specialistvården?

Han har endast gått på öppetpsyk. Eftersom han längre perioder av sitt liv gått arbetslös så har han aldrig haft råd att gå till någon privatpraktiserande psykolog och vår mor kan inte bidra med något eftersom hon har dålig ekonomi och pappan är bortgången.

Jag tror inte ens att psykiatrin har så mycket koll på vad autism innebär i alla delar. Man kan ställa diagnosen men som jag förstått det på min bror så verkar hans behandlare vara ganska okunnig om iallafall delar av hur autism ta sig uttryck. Det mesta har han fått läsa sig till själv.

Om han varit sämre utan terapi har den gjort en del nytta och inte varit helt värdelös. 

Jag har en släkting med en psykisk åkomma. Hon kommer aldrig bli frisk. Men tack vara vård funkar det basala och det uppstår inga katastrofer. 

Haha i allmänvården... Ingen vill ha kvar patienter som "din bror" eller ja ens jobbar på det väldigt konspiratoriska sättet.

Det finns inget entydigt svar på vad en lösning är. Man kan skjuta ned psykolog, träning, socialt umgänge, nya hobbys, medicinering etc med olika grad av vetenskapligt stöd, för det finns helt enkelt ingen gyllene standard.

Vad vet vi då? Jo att förändringen börjar någonstans, och en psykolog som gör att du börjar öppna på locket medvetandegör iallafall en del av problematiken. Tyväer är det många som inte inser att nästa steg står man för själv, fastnar man hos psykologen betyder det oftast bara att viljan att gå vidare inte finns.

Jag brottades med en hel del mörker mellan 20-30. I retrospektiv vände det när jag slutade döma mig själv och min omgivning, jag började säga ja till det mesta bara för att se vart det leder. Om en kollega jag tidigare hade fått för mig jag inte gillade ville börja träna ihop sa jag ja. Om jag vart medbjuden i en förening jag tidigare skrattat åt så jag ja. Och så vidare, jag bröt med mitt gamla synsätt och det tog mig till ett fantastiskt liv.

Men, jag gjorde det mesta av det där man får råd om, som träning, psykolog och medicin i perioder. Där och då tyckte jag att det var skit, men sanningen är att alla delar var bara en bit av pusslet som fick mig att ändra riktning.

Jag mådde betydligt sämre året efter jag börjat gå och prata. Men det kanske är ett gott tecken i längden, eller hur? Jag började konfrontera saker jag gömt, och tur var det väl för psykologen att jag inte lämnade betyg där och då på trustpilot 😂

hoppas min poäng gick fram, ge saker bara en chans, utan förväntningar.

Nej det stämmer inte om man har en familj som stöttar en kan man bli mycket kärleksfull individ med sin diagnos men det beror också på omgivningen om denne blir mycket mobbad och kränkt för sin diagnos så kan allt hända men uppväxten är viktig här.

Autism går inte att bota. Det är en livslång funktionsnedsättning.

Vad praktisk att ta på sig offerkoftan och skylla på någon annan än sig själv för att bete sig som ett rövhål. 

Allt är någon annans fel. Kan han inte få en kvinna blir han arg och tar ut det på kvinnor. Kan han inte bli botad för att han har svårt med kontakt så är det vårdens fel.

Varför hjälper du honom att lägga ansvaret på någon annan än honom själv? 

 

Jag "hjälper" honom inte, men kan inte hindra honom från att göra vad han vill och känner för. Jag kan ju inte gärna bruka våld mot honom för att få honom att sluta. Han har fått mer och mer problen med aggressioner de sista åren och jag är orolig för var det ska sluta,

Du skyller på vården redan i rubriken. Genom hela tråden offer förklarar du honom. Det finns inte en enda vettig ursäkt för att ofreda kvinnor!

Att han gör så är en konsekvens av att han gått i terapi i 15 år och inte blivit hjälpt. Men du kan få numret till min bror och säga vad du skrev nu, för själv orkar jag inte längre.

Näe det är det inte. Det är en konsekvens av att han tycker att han har någon slags rättighet att ta ut sin frustration på andra. 

Ja, men likväl har de sjuka beteendena kommit av att han under alla dessa år inte fått någon riktig hjälp. Går man över sådana gränser som han gjort TROTS 15 års terapi så är det bannemej ett bevis på att psykiatrin inte fungerar som den ska.

Nu var det ju inget förslag om privat psykolog utan om habiliteringen. Varför har han inte kontakt med den? Psyk är normalt sett inte de som diagnostistiserar och sköter den mesta hjälpen för de inom autismspektrat. Habiliteringen är de som kan erbjuda hjälp med den soci träningen och att relatera till andra människor. En autism diagnos placerar honom också inom LSS som berättigar till insatser han bedöms behöva och där kan samtalsstöd för att navigera dagligt liv och sociala situationer (oftast kuratorer med särskild kunskap inom område) eller exempelvis kontaktperson för att minska isolering och ensamhet. 

?Vanlig? terapi (hur sjutton han fått psykodynamisk terapi inom offentlig vård vetesjutton då det knappt förekommer då det behövs så långa behandlingstidr) och KBT fungerar så bra för de flesta inom autismspektrat om inte terapeuten har särskild kunskap och man är väldigt motivera. Sedan låter det mycket konstigt han faktiskt skulle gått i terapi i 15 år, väntetiderna är långa och tillgängligheten är begränsa. Det är ganska mycket som luktar missförstånd här och som tidigare nämnts kan du inte riktigt lita på din brors bedömnin/beskrivning här då det är ett område som normalt upplevs frustrerande med de svårighetern. 

tldr terapi fungerar bra för de flesta som är motiverade och de har en behandlare de fungerar med men mår man dåligt pga autism är det främst habiliteringen som kan hjälp, exempelvis kbt terapi med en behandlare kunnig inom funktionsnedsättningen kan vara ett alternativ i senare skede när man har en ganska välfungerande tillvaro. 

Kan finnas många anledningar.
Vissa tillstånd/problem/diagnoser går ju inte att någonsin "färdigbehandla" heller utan kräver ofta att man med viss regelbundenhet får stöd och hjälp att bibehålla eller hitta nya strategier.

Kanske som fler skriver är den här personen 1) inte helt medveten om problematiken 2) inte mottaglig och kan därmed 3) inte själv bedöma eller förmedla till dig vad som faktiskt funkat eller inte funkat.