Ibland kan ens personlighet "ställa sig ivägen" för sådant man kanske skulle vilja göra eller uppnå, eller göra att man låter bli vissa beteenden som kanske skulle varit till fördel för en.
Vad i din personllighet begränsar just dig?
Jag har autism, så ganska mycket.
Nu kommer några protestera och säga att man inte är sin autism/autism inte är ens personlighet, men jag håller inte med. Autism är en del av ens personlighet, även om det inte är hela ens personlighet.
Scenskräck. Jag älskar att rabbla på framför folk. Tyvärr gör scenskräcken att jag inte kan göra det nykter och eftersom jag alltid är nykter på jobbet så är det lite kört.
Jag är för snål. Det har begränsat mig, helt klart. Pengar är inte värda något om man inte gör något vettigt med dem, jag vet, men jag har ändå svårt. Jag lägger på hög. Det är inte många som vet det här om mig, för det är of mig själv jag är snål mot. Jag tar ölnotan och bjuder alla, sen går jag hem genom snöstormen istället för att ta bussen. Jag tror att jag bli lite bättre med åren men det är fortfarande min knäppaste egenskap.
Jag pratar ibland för mycket om mig själv och det jag håller på med, för att jag är engagerad och glad över det. Mitt engagemang i det jag gör och hur jag kan få andra att se att det är viktigt är mycket uppskattat i jobbet men det kan säkert bli lite mycket ibland. I synnerhet för de som själva "hatar" sitt jobb då kanske.
Felet är att jag utgår från att andra också säger rakt ut vad de vill ha sagt i ett samtal och inte sitter och trycker på orden och vill bli "intervjuade" av mig. Men det är så man måste göra, har jag förstått. För mig är det konstigt, som att jag ska gissa vad de vill berätta om sig själva istället för att de bara säger det?
Absolut finns det delar av mig som hindrar mig.
Jag säger det jag menar, vilket folk som "läser mellan raderna" har svårt att förstå eftersom de läser in en massa skit som jag varken sagt, skrivit eller menat.
Ibland säger munnen exakt vad jag tänker innan hjärnan hänger med för att censurera då det inte alltid kanske är helt lämpligt att säga.
Jag är oftast väldigt tyst i nya sammanhang. Iakttar och analyserar dynamiken i en grupp för att se vart jag passar in.
Jag avskyr det sociala spelet och småprat. Konferenser och mingel är hemskt.
Avskyr att hamna i centrum, att hålla presentationer och få allas blickar på mig. Så det är ju väldigt lämpligt då att jag ofta hamnat i roller där detta är nödvändigt. Jag är väldigt duktig på det men jag avskyr vartenda ögonblick.
Ja, jag har sannolikt AuDHD men jag är 50 så jag tänker inte gå och se om jag har en diagnos. Jag vet hur jag funkar helt enkelt och ibland hamnar jag i situationer jag hade kunnat undvika om jag fungerat som de flesta andra men sånt är livet.
Jag är alldeles för konflikträdd. Vågar inte säga ifrån. Är rädd att det ska bli värre om jag gör det - för i min erfarenhet kan det bli det också. Jag vet inte vad jag ska säga eller vad som är en normal reaktion, blir stående tyst. Därför låter jag folk köra med mig, det har alltid varit så, och jag är så gammal nu att jag inte tror att jag kan ändra på mig längre. Försöker undvika människor i stället (arbetar t.ex. helt och hållet hemifrån sedan några år, det var ett lyft).
Nu vet jag inte riktigt vad som är personlighet och vad som är någon form av produkt av tidigare trauman, men jag är jättedålig på att säga vad jag tycker och spelar konstant ner min egen åsikt och betydelse. Varje gång jag blir sårad eller har en åsikt som går emot andra så är min första respons "Det är nog jag som tänker fel". Detta är ju i vissa sammanhang väldigt knöligt, även om jag blivit bättre på att ta mig själv på allvar med åren.
Försöker placera mig själv i sammanhang och grupper där det är bra samtalsklimat och jag vet att ingen kommer att såga mig för att jag tycker på ett visst sätt. Jag har verkligen inget emot kritik, om den framförs på ett hövligt sätt dock! Jag har bara en stor och ofta obefogad rädsla för att det jag säger ska leda till att jag blir hånad eller utskälld.
Tyvärr har väl detta många gånger begränsat mig på så sätt att jag avstått från väldigt mycket roligt i livet för att jag inte vågat tala för mig. Framförallt i nära relationer, där jag snällt fogat mig efter andras preferenser istället för att göra sånt jag tycker är givande. Jag och min man har varit gifta några år, har barn tillsammans, men jag vågar fortfarande inte byta radiokanal i bilen när vi åker tillsammans, till exempel.
JA! Jag är mesig och vågar inte stå upp för mig själv. Är ett lätt mobboffer och har svårt att samarbeta med en viss typ av personer pga det. Är också väldigt lugn av mig, vilket gör att personer som är mer växlande i sitt humör har svårt för mig har jag märkt.
Min förmodade högkänslighet. Den begränsar mig mycket i livet, eftersom den gör mig sårbar, mer så än för folk utan högkänslighet. Man får inte mycket förståelse från samhället heller, vilket bidrar till ännu mer begränsning.
Jag har inget tålamod och blir lätt uttråkad. Jag vill sällan gå på någon konsert eller bio eftersom jag vill gå hem efter en halvtimme, jag blir uttråkad på fester och kalas och har vi själva gäster vill jag att de går hem mycket tidigare än vad de gör.
Jag avstår från utlandssemestrar eftersom hela proceduren med att ta sig till och från flygplatsen stör mig för mycket, bilresor på flera timmar är en plåga och föreläsningar på jobbet är hemskt.