Ex. Som har kontrollbehov.

Pratar hon inte med barnen själv, utan allt går genom dig?

För jag kan inte tänka mig ett föräldraskap där jag som förälder inte vet viktiga och allmänna saker om mina barn och deras liv. Däremot kan jag ju tycka att med så stora barn så pratar man med barnen själva. Och att man såklart måste respektera deras behov av integritet. Men jag skulle ju vilja veta ändå hur det gick på provet, om hur det känn med bästisen, vad barnet tänker och känner om sitt liv. 

Du vill veta en massa om dina barn men ändå är du inte intresserad av att bo tillsammans med dom?
Får inte ihop det.

Var läser du att mamman inte är intresserad av att bo med dem? Ts skriver ju att barnen själva valt att bo hos pappan. Vad mamman tycket om det vet vi inte.

Jag tycker inte att det är ett dugg konstigt att vilja veta vad som händer i sina barns liv. Hur det hat gått på matchen. Hur det är i skolan. Var bion bra. Var det kul på utflykten etc.

Jag kanske inte ritkigt pratar med mina barn varje dag när de är på pappavecka men näst intill. 

Jag skulle däremot vägra att som ex behöva ringa varje dag och uppdatera om detta. Är barnen tillräckligt stora sköter man det kontakten själv direkt med barnen. 

Jag ringer mitt ex om stora och viktiga saker. Skulle säga att det blir i snitt nån gång varannan månad. 

Va? Jag är inte mamman som TS skriver om.

Jag bara tycker att även om  man inte bor med barnen på heltid så vill man ju veta saker om deras liv och ha en kommunikation om viktiga saker som händer barnen. 

 

Då har du ju inte samma situation som TS.

Fast viktiga saker händer långt ifrån varje dag/vecka. Så mkt är nog bara kontrollbehov eller längtan efter barnen, rädsla för att vara bortglömd eller liknande. Hörde en psykolog som menade att många barn som bor varann vecka tycker det är jobbigt när den andre föräldern ringer och ska gå igenom "viktiga"saker. 

Nej, jag svarar utifrån hur jag skulle tänka utifrån TS frågeställning. Man måste inte vara i en situation för att ha något att säga om den.

Viktiga och allmänna saker händer hela livet, och om jag inte bodde med mina barn eller hade dem på halvtid så skulle jag vilja vara delaktigt i hela deras liv, inte bara tiden de är med mig. 

Jag skulle utgå ifrån vad jag och barnen tycker, inte nån psykolog som du "hört". Om barnen uttrycker att nåt är jobbigt så får man ju backa, men annars inte. Är själv uppvuxen med att jag bodde med en förälder och pratade i telefon eller träffade den andra föräldern i princip dagligen. Inga problem och hade absolut inte velat hade på nåt annat sätt. 

Man ringer inte och "går igenom saker", man ringer och umgås en stund på telefon.