Ni kvinnor som ångrar att ni fick barn, hur kände Ni under graviditeten?

Jag vet inte om jag rakt av ångrar alla aspekter av mitt föräldraskap. Jag älskar mitt barn, men inte mitt liv som förälder. Jag var jätterädd att "livet skulle ta slut" i och med att jag fick barn och i viss utsträckning har det faktiskt gjort det. I mitt fall handlar det väl egentligen inte så mycket om barnet i sig, utan om att pappan inte är speciellt delaktig och jag saknar den stöttning jag hade behövt. 

Jag var väldigt ängslig under graviditeten på grund av detta. Sambon lovade dyrt och heligt att vi skulle vara två om hela resan och att jag inte behövde vara så orolig. Sen kom barnet och han insåg att det var rätt tråkigt att ta hand om ett barn, så han gjorde, och gör, allt han kan för att slippa umgås med mig och barnet. I förlängningen har det blivit att jag får ta allt ansvar för barnet och han är "barnvakt", men ofta högst motvilligt och det märks ju också på barnet att det känner av stämningen som blir när pappan tar hand om det. Eftersom jag är rätt säker på att det skulle bli varannan vecka om vi gick isär känner jag mig nödgad att vara kvar i förhållandet, för jag tror inte barnet hade mått bra av att vara ensam med sin pappa så mycket, dessutom utan att jag är där och kan bryta när de blir osams. 

Utöver ovanstående har kroppen också tagit jättemycket stryk av graviditet och förlossning, så jag dras med permanenta skador som knölar till vardagen ytterligare.

Så jag som innan var en pigg och peppig tjej som hade massa vänner och kul projekt igång hela tiden har fått ge upp allt sånt som jag tyckte var roligt och DET gör att jag ångrar att jag skaffade barn. Inte barnet i sig. Sen kommer det ju bli lättare när det blir äldre och kan leka hos kompisar och ha fritidsaktiviteter tror jag, då behöver inte all ledig tid gå åt till att umgås med barnet och jag kan kanske börja klämma in lite egentid när barnet gör annat. 

Men kan du inte träffa andra mammor med barn tillsammans med barnet? Lite vuxenkontakt?
Kan du få avlastning av mor- och farföräldrar?

Blir du inte bitter på pappan? Jag är i en liknande situation och är arg varje dag och hör hans ord om hur han ska si och så men inget sker. Är också orolig för barnen om det blir varann vecka med det är inte bra nu heller liksom..hur står du ut?

Jag ångrar inte mina söner, men jag ångrar att jag skaffade barn med en "begagnad" man.

Det visade sig att våra söner inte betydde ett dugg jämfört med hans tidigare dotter vilket gjorde att jag i stort sett blev ensamstående förälder trots att vi levde ihop.

Jag stod inte ut med tanken på att inte träffa mina barn varje dag så därför stannade jag. Efter några år insåg jag att han inte skulle intressera sig för pojkarna efter en skilsmässa i alla fall så då lämnade jag honom.

Det blev precis som jag trodde. Vi har nu varit skilda i sju år och under den tiden har mina söner (jag ser dem som enbart mina) träffat sin pappa fem gånger och alla de tillfällena skedde under de första tre åren. Efter det har han inte frågat efter dem.

Men hur orkar ni ens se dessa gonorrékukar till golddigger-män som lovar en massa och sen tar noll ansvar?

Jag hade blivit galen, vandaliserat hans bil och sen flyttat.