Lämna för drömprinsen?

Svarar man ja här måste man verkligen inventera sitt liv. Rent av tragiskt om man svarar ja på den frågan

Vi blev kära ganska snart in i vårt förhållande och det kändes väldigt bra. Men inte alls golvad, som med mitt ex. Det kanske man bara blir en gång i livet. Så där av den starka längtan tillbaka. 

Finns inga drömprinsar, annat än i vår egen fantasi. Tyvärr, får man väl tillägga.

Hur hade du gjort om hon hörde av sig idag? Eller om du blev lika förälskad i någon annan?

Förälskelse går över så nej det skulle jag aldrig göra. Om det händer sitter man still i båten tills det går över. Till exempel en klassisk crush på en ny kollega. 

Nej det skulle jag inte. Jag har lovat att älska min man tills döden skiljer oss åt och jag brukar hålla mina löften.

Och nej, vårt äktenskap är inte alltid på topp men då jobbar vi på det. Ett förhållande kräver ansträngning.

Visst blir vi osams ibland och då har vi ett talesätt: "Jag älskar dig alltid, men just idag tycker jag inte om dig". 

(Talar som en man som aldrig har varit i en destruktiv relation och i ekonomiskt underläge)

Okej, tiger. Du är säkert jättemacho.

Och ibland krävs det att "drömprinsen" kommer för att man 
1) ska kunna se att ens relation suger
Och
2) få kraften att lämna och stå kvar i det beslutet

Så kan det säkert vara. Men att ge sig in i en ny relation, blint och utan eftertanke, överväldigad av förälskelse och hopp om paradiset, kan också visa sig leda till just en destruktiv relation. 

Nej, det skulle jag inte. Gift med min s.k. drömprins.

Har man lite intellektuell kapacitet över i något hörn fattar man att jag inte menar den lilla andel som är under hot om våld eller i en svår ekonomisk situation. 

Det har ingenting med machokultur att göra, tar man inte ansvar för sin egen lycka, utan väntar på att en prins eller prinsessa ska komma till räddning är det patetiskt.

Läs bara ett gäng trådar här inne så ser man hur ofta det är partnern som enligt utsago är den enda felande länken, och ändå äger man inte sin situation utan man sitter mest där och gnäller, på en piedestal man själv inbillat sig.

Inte om mitt ex skulle höra av sig. Det har runnit lite för mycket vatten under broarna för att samma känsla skulle uppstå. Även om det nog skulle kännas bra, som en liten seger. Men om samma känsla uppstod igen, med någon annan. Vet ärligt talat inte. Jag inbillar mig att det inte skulle hända och att jag skulle stå pall. Men samtidigt så är jag inne på ett patetiskt nätforum. Freud skulle säkert hävda av en orsak. 

Nej. Jag har redan gjort det misstaget en gång. Det tog fyra år (!) för mig att få tillbaks min man igen.Jag misstänker att det hade varit kört för alltid om jag gjorde det igen.

Låter ändå som att du kanske inte hittat rätt. Kanske hjälpte denna relationen dig att gå vidare från den gamla.
Sen vill jag ändå tillägga att jag inte tror de där eldiga relationerna håller i längden. Tror de främst handlar om att vissa personligher triggar något i oss som skapar passion. För min del verkar det vara otillgänglighet. Så när någon ger mig sitt hjärta på ett silverfat blir jag inte lika kär, gissar jag. Hade min nuvarande varit med otillgänglig eller intensiv i sin personlighet hade jag säkert blivit mer pirrig. Och ser jag tillbaka på de jag känt så för har de haft väldigt karismatiska personligheter, lovebombat mig och varit väldigt av och på. I efterhand har jag kunnat se de varit rätt manipulativa och den typen man inte kan förvänta sig vara trogen. 

Så Hugh Grant gjorde fel i slut änden i Fyra bröllop och en begravning? Han dumpade väl allt för sin drömprinsessa.

Vem vet? Kom ju ingen uppföljare som avslöjade hur de fick det ihop.