Saken är den att vi båda har diagnoser, jag kommer ifrån en familj och haft folk runt mig som accepterar det och kan bemöta mig med respekt och kan ändå vara till mötes gående.
Men hans familj är den sorten att de inte tror att diagnoser finns princip, det har väldigt svårt att förstå att man känner och fungerar på ett annorlunda sätt. Det tycker bara vi ska rycka upp oss och det är bara att ta tag i det! medans vi har svårt för det med tanke på våra svårigheter. Vi försöker ju verkligen anpassa oss efter dom ( fast det kräver så otroligt mycket av vår energi) vi får aldrig något tillbaka eller förståelse kring saker och det skapar för mig framförallt stress och leder i sin tur att jag mår dåligt och får fram min mörka sida.
Vi har försökt att kommunicera med dem och vad som vi har svårt med osv. Men det vill inte lyssna och tycker bara att man är komplicerad typ. Dom har väl lättare att acceptera sin son när han ställer in saker och säger vad han tycker och tänker men så fort jag öppnar mig och säger något så blir det aldrig bra och det tycker jag över regerar osv. Hans pappa är väl värst just nu, han kan vara jävligt trevlig när man ses men bakom ryggen snackar han skit och slänger ut så onödiga kommentarer och min sambo har svårt att vara tyst och berättar ju för mig vad som säger.
Min sambo har Autism och lindrig utvecklingsstörning (gammla Asperger) jag har adhd och lindrig utvecklingsstörning.
Vi har väldigt bra självinsikt kring våra diagnoser.
Jag är iaf den som vet vad som är bra för mig och inte, det jag behöver göra för att få ett stabilt liv.
Just nu så känner jag att det som har hänt kring allt påverkar min vardag.
När jag flytta in till min pojkvän så bodde han på samma gård som hans föräldrar han hyrde deras hus och dom bodde i ett hus lite längre ner på gården (300 meter bort typ) vi hade ingen insyn till varandra in direkt då det var massa buskar och sånt i mellan. Till en början gick det bra faktiskt, men sen när det dök upp saker som gjorde att vi var tvugna att involvera dom så blev det ju problematisk, som tex det hade fortfarande saker kvar i huset vi hyrde. Utrymmen i huset som vi behövde använda. Det sa hela tiden att dom skulle komma och rensa och ta bort saker men det bara sköt på det hela tiden. Tillslut så blev jag stressad av situationen och öppna mig och försökte prata med dom på ett vuxet och trevligt sett! Men det vägra i princip ta in det jag skrev och försökte lyfta fram, tiden gick och det hände aldrig något och sambon försökte ju också prata med dom så klart,men tillslut fick jag nog och sa till ännu en gång och verkligen drog upp det där med att jag mådde dåligt av att de bara planerar att dyka upp men i sista sekund kunde dom bara säga att det inte kunde att de hade andra planer! Det kunde aldrig hålla det dom lovade. Det tog 6månader innan dom tömde 2 rum. Vi kunde inte ta hand om det helt själva då vi inte visste ens vart vi skulle göra av alla saker. Men när dom var på plats så hjälpte vi ju till såklart.
Det slutade med att vi ni flyttade ifrån och bor nu istället i lägenhet. Varför vi inte bara flyttade direkt är ju för att vi ändå trivdes där ute och verkligen försökte få det att fungera och det hade det gjort om dom bara hade varit lite mer tillmötesgående och kunde lyssna på oss, men allt handlar bara om dom hela tiden.
Och då kan jag även säga att sambon min tycker själv också att dom är problemet och han förstår mig och står ju på min sida i det hela. Han fattar ju att detta inte är normalt . Men det är ju hans familj det handlar om. Men han har haft sina duster med dom i många år.
Han stöttar mig i det hela men han har bara så svårt att veta hur han ska hantera det hela pga sina egna svårigheter med hans diagnoser.
Han uttrycker sig väldigt ofta att han i princip vill säga upp kontakten med hans familj för att han har försökt att få dom att ändra på sig. Han vet ju att han aldrig kommer lyckas ändra på dom att dom aldrig kommer lyckas lyssna på han eller oss då dom inte har lyckats utvecklas något. Han har ju försökt att säga imot dom och säga nej men han har jätte svårt för det!
Jag har faktiskt pratar med han nu om hur jag mår kring allt och sagt att jag inte vill ha något med dom att göra längre han accepterar mig inga konstigheter lixom. Men han säger samtidigt att det är svårt att veta hur han ska förhållan sig till allt och hur han ska vara. Men det tänker jag ju är något man märker med tiden! Huvudsaken för mig är väl att han iaf accepterar mitt val.
Så får väl se hur jag ska gå vidare nu om jag ska låta han säga det till hans familj så de slipper snacka varje gång jag inte dyker upp.
Jag vill bara förtydla mig lite i det hela att jag förstår att alla kan ha svårigheter oavsätt diagnos eller inte och självklart kan det vara så att dom har sina svårigheter, men då får man ju söka hjälp för det! För det har ju vi gjort.
Det jag menar är att jag förväntar mig inte att dom ska anpassa sig efter våra behov bara för att vi har diagnoser, utan det handlar om respekt och att man iaf kan försöka mötas halvvägs eller liknade men det finns inte på deras världskarta!
Sen kan jag ju tycka att man bör ta hand om såna personer som har svårt att leva i samhället pga sina svårigheter då det inte är så lätt men jag skulle aldrig kräva det av någon det är skillnad!
Det är hans föräldrar, hans ena syster med sambo och en mindre syster det handlar om.
Men det i sin tur blir att jag inte kan träffa någon av hans familj/ släkt då dom pratar om och med varandra så det blir ju helt fel om jag bara skulle säga upp kontakten med en liten del.
