Jag kom hem för några dagar sedan efter 2v på sjukhus. Jag överlevde mitt försök, men det var inte planen. Jag önskar så att jag hade lyckats.
Nu vägrar mitt barn att prata med mig och bo hemma.
Min make vill separera.
Jag håller på att gå sönder.
Jag vill inte separera.
Jag kommer att förlora dem båda.
Mycket Jag...
Är jag ensam i detta?
Finns det hopp?
Vården är inkopplad, vet dock inte vad planen är ännu.
Tror du har rätt, men vet inte om jag överlever en separation
Det jag tänker som maken också bör tänka på är att man inte tar beslut i kaos. Det måste få landa.
Kanske att du haft det så jobbigt på grund av det som följer av dina olika diagnoser att du är helt utmattad och har slut på energi? I det läget känns kanske allt övermäktigt. Man orkar inte med livet längre.
Sover dåligt och går ner sig i depression utöver utmattningen. Hittar ingen lösning på sina problem. Då kanske man inte orkar vara med längre.
Men det finns andra sätt att leva på, nu när du börjar få diagnoser på dina problem så kan du börja tänka i nya banor. Som är anpassade till din nuvarande ork och till att det ska fungera, trots vissa svårigheter som beror på diagnoserna.
Och så kanske ME då.
Depressionsmedicinen kommer förhoppningsvis att stabilisera ditt humör, så att du inte dyker lika djupt i dalar.
Barn väljer sällan bort sin mamma för evigt. Åtminstone inte om inte hela uppväxten har präglats av stora konflikter med modern. Men de blir djupt skakade om föräldern försöker ta självmord.
Vet inte hur det är med mannen. Han kanske inte orkar gå omkring och vara rädd för att det ska hända igen.
Förstår att det skrämmer dig. Det är oerhört smärtsamt att separera, men vill han gå så kan du inte hindra honom. Men skräm inte upp honom ännu mer genom att kraftigt agera ut. Det hela är förfärligt för dig, men visa honom att du kan härbärgera den sorgen på ett vuxet sätt. Tillåta dig att vara jätteledsen, men inte hota med självmord eller ha våldsamma känsloutbrott.
Försök att hitta en eller flera fasta punkter i tillvaron. Jag har skrivit om olika tidigare. Man kan också be om samtal med en diakon i svenska kyrkan. Man behöver inte vara religiös för det. Diakoner har utbildning liknande kuratorer, så det är ingen terapi. Men det är en fast samtalskontakt.
Har det kommit relativt plötsligt så kan det vara ex hormonell obalans (någon nämnde det ovan). Obehandlade klimakteriesymtom kan vara bidragande (och kommer inte bara vid 50, förklomakteriet startar tidigare!). Jag har ned facit i hand själv haft det, även om det inte var så djupt.
Jag hoppas du får hjälp för din mans skull, dina barns skull, din omgivning som tycker om dig men framförallt för din egen skull! Ta hand om dig!
Jag tror din man försöker rädda sig själv från dig. Ni har barn som behöver sina föräldrar. Det måste finnas nån med huvudet i behåll och ta hand om ert barn också.
Din man håller förmodligen själv på att gå under. Han sörjer även om du lever. Tillsammans med dig går hela familjen under.
Det du upplever nu är konsekvenserna av ditt försök.
Kanske att du haft det så jobbigt på grund av det som följer av dina olika diagnoser att du är helt utmattad och har slut på energi? I det läget känns kanske allt övermäktigt. Man orkar inte med livet längre.
Sover dåligt och går ner sig i depression utöver utmattningen. Hittar ingen lösning på sina problem. Då kanske man inte orkar vara med längre.
Men det finns andra sätt att leva på, nu när du börjar få diagnoser på dina problem så kan du börja tänka i nya banor. Som är anpassade till din nuvarande ork och till att det ska fungera, trots vissa svårigheter som beror på diagnoserna.
Och så kanske ME då.
Depressionsmedicinen kommer förhoppningsvis att stabilisera ditt humör, så att du inte dyker lika djupt i dalar.
Barn väljer sällan bort sin mamma för evigt. Åtminstone inte om inte hela uppväxten har präglats av stora konflikter med modern. Men de blir djupt skakade om föräldern försöker ta självmord.
Vet inte hur det är med mannen. Han kanske inte orkar gå omkring och vara rädd för att det ska hända igen.
Förstår att det skrämmer dig. Det är oerhört smärtsamt att separera, men vill han gå så kan du inte hindra honom. Men skräm inte upp honom ännu mer genom att kraftigt agera ut. Det hela är förfärligt för dig, men visa honom att du kan härbärgera den sorgen på ett vuxet sätt. Tillåta dig att vara jätteledsen, men inte hota med självmord eller ha våldsamma känsloutbrott.
Försök att hitta en eller flera fasta punkter i tillvaron. Jag har skrivit om olika tidigare. Man kan också be om samtal med en diakon i svenska kyrkan. Man behöver inte vara religiös för det. Diakoner har utbildning liknande kuratorer, så det är ingen terapi. Men det är en fast samtalskontakt.
Har det kommit relativt plötsligt så kan det vara ex hormonell obalans (någon nämnde det ovan). Obehandlade klimakteriesymtom kan vara bidragande (och kommer inte bara vid 50, förklomakteriet startar tidigare!). Jag har ned facit i hand själv haft det, även om det inte var så djupt.
Jag hoppas du får hjälp för din mans skull, dina barns skull, din omgivning som tycker om dig men framförallt för din egen skull! Ta hand om dig!
Om du har haft psykiska svårigheter länge, så kan du söka stöd i ett Fountainehouse. Det är personer med långvariga svårigheter som själva driver mötesplatser, som är till för att stötta dem som mår psykiskt dåligt.
Det finns också föreningar för personer med npf, som t.ex. Attention. Sök stöd hos sådana som förstår dig, utöver den professionella hjälp som du också behöver.