Någon mer som lever väldigt ensamt?

Först av allt så rekommenderar jag att hitta en samtalskontakt.  Börja med din barnmorska om du är gravid eller hos BVC , be om hjälp helt enkelt.  
Först och främst i din roll som mamma så du inte går under psykiskt och kan bolla just föräldra-tankar med någon kunnig. 

Kommunen i samarbete med just BVC etc kan många gånger erbjuda föräldra-kurser av olika slag för att många ensamstående föräldrar sitter med samma problem som tex bråkiga ex och knasig kontakt med övriga familjen.  Då är det skönt att veta att man inte ör ensam och framförallt lära sig hur man hanterar sån situation. 

Sen behöver du samtalsstöd för egen del. Ta hjälp att redan ut varför relationer ör så svåra och skaffa verktyg att arbeta med i kommande relationer. 

Sen på sikt känner jag att du behöver hitta ett socialt sammanhang där du känner dig trygg och glad och kan fokusera på rätt saker så kommer också vänskapen fungera bättre. 

Vad gäller dina barn så hoppa på allt socialt du kan hitta som inte kostar något. Gå till öppna förskolan, gå till kyrkans barntimmar, besök lekplatser , ta bussen till stranden och bada, gå I skogen . Kolla vilka aktiviteter som finns i din närhet och besök dom . Du behöver inte vara social själv men låt barnen vistas i sociala miljöer. 

Försök ordna lekträffar med andra barn om dom är så pass stora att det är möjligt.  Ett par timmar på lekplats med lite kakor och saft kan räcka långt. Är barnen större så kanske dom kan gå hem till andra barn och skaffa egna kompisar.  

Känner igen mig så väl. Är 30+. Har två barn. Så svårt för att skaffa vänner. När jag väl träffat någon ny vän, så är det kul ett tag tills de försvinner utan anledning. Har ingen familj i närheten, egentligen bara min syster som jag har bra kontakt med men hon bor långt bort. Så födelsedagar, jul osv är inte så roliga. Men ja, lov och sånt är värst för då vet jag inte alls vad vi ska hitta på.
På högtider försöker jag se till att barnen är med sina pappor(har barn med två olika) och deras familjer så barnen får vara kring sin släkt på den sidan i alla fall.
Har länge känt att jag inte har någon mening med livet, kanske för att jag är så ensam. Vill bara ha ett liv, det verkar så enkelt för alla andra. 

Ja, jag lever väldigt ensamt. Jag har en partner, men relationen är inte den bästa. Är mycket dynamik att hon trycker på och jag drar mig undan. Jag jobbar på att få henne att respektera att en diskussion ibland faktiskt behöver en paus (hålla min röda linje när det blir hetsigt). Det kostar väldans energi med diskussionen som helt spårar ur. Absolut mer än en dags jobb, skulle jag säga. Jag är väldigt ensam på jobbet, också. Har mycket problem med trötthet, men min son är ju liksom min högsta prio. Jag orkar ofta inte städa hemma eller träna, senaste tiden. Har bokat en läkartid, få se om dom kan göra nåt för mig. Livet är kämpigt. Jag gör mitt bästa med att få motion och sova bra. Men det hjälper liksom inte så mycket som det "borde". Jag borde försöka vara mera social, men det kostar också energi, när jag har så mycket ångest. Jag är rädd för att vara nära människor, på något sätt. Jag tror inte att jag som person är bra, i grunden.

Känner igen mig mycket i detta, lever också i relation men känner mig ofta mer ensam än jag (troligen) hade gjort som singel.
Jag avskyr diskussioner, bråk och kritik men sambon är ganska "intensiv" och jag blir passiv / drar mig undan - vilket triggar honom ännu mer...

Kan ibland drömma om att leva själv men tror varken jag skulle orka eller klara det med barnen. Skulle ha alltför dåligt samvete att lämna relationen också.

Men det tar mycket energi att inte känna sig "duglig" och att inte orka, eller våga, söka andra sociala kontakter heller. De flesta vänner jag har finns på internet och där känner jag mig inte heller som prio 1 direkt, av naturliga skäl :) försöker fokusera på det som faktiskt är positivt i mitt liv, typ att jag är frisk och barnen har det bra, att jag har ett jobb osv... och jag tror egentligen att ALLA människor är fantastiska på sitt sätt och förtjänar gemenskap / kärlek och att det finns en grupp eller sammanhang för alla. Men periodvis går luften bara ur en och jag undrar om jag har något roligt alls kvar att uppleva i livet, haha.

Har ett antal goda vänner som jag kan öppna mig gentemot och det är jag så glad för. Vänskap måste vårdas, och för att överhuvudtaget taget få vänner måste man ha känselspröten ute. Det räcker inte att bara vilja umgås för att råda bot på ensamheten; det måste finnas gemensamma intressen, vad som helst egentligen, idrott, kultur, friluftsliv eller matlagning, allt kan platsa.                                                                                                                                                                                     Något som är jobbigt är folk som är alltför "på" när man just etablerat kontakt. Man behöver egentligen flera kontaktytor, kompisar som man äter gott tillsammans med och skvallrar lite, kompisar som man går på teater med och de som inte kräver så mycket av planering utan där man bara tar ett glas vin på stan, eller någon som gärna är smakråd vad shopping. Allt är OK.                                                                                                           Alltså: Den som hänger som ett plåster för att vederbörande inte har någon annan går bort.. En annan kategori som man får hålla på en armlängds avstånd är den som ni säkert alla känner till, nämligen snålvargarna. Det råkar nog de flesta ut för, de kommer väldigt väldigt gärna på kalas, smörar och tackar men bjuder inte igen. Dela nota: Nja, på något märkligt vis hamnar lejonparten alltid på en själv. Så bra med det nya betalsystemet på krogar där man betalar i kassan, var och en för sitt. Snåla typer får nog räkna med att leva ensamma. Har man låg lön och är fattig får man bjuda på den mat som ryms i budgeten, det måste inte alltid vara lyxiga råvaror, utan det viktiga är att man bjuder tillbaka.

Ja tyvärr. Inga barn och knappt några vänner :(

Tror du är i "gott sällskap" av flera här på FL, som verkar vara ett forum för ensamma och olyckliga.