Jag känner mig aldrig omtyckt av andra behöver hjälp

Åå vad bra råd att titta på podden. Det ska jag göra idag. 

Om du visste hur ofta jag fick höra när jag var yngre att jag skulle le mer och om jag var arg eller ledsen fast jag bara satt i min ensamhet och läste eller dagdrömde. Tom min rektor brukade säga det när han gick förbi på högstadiet. Min man brukade också säga det i många år när jag bara satt på soffan och gjorde ingenting typ men har tack och lov slutat med det nu. 

En sån här sak t ex är det så väldigt fel att säga?

På bilverkstan och chefen kommer fram och hälsar och pratar lite när han ser mig. Vi känner varann för att jag har varit kund i 20 år och är på krambasis med varann. 

Han frågar om min bil är klar efter servicen och jag säger med en snäll ton med ett leende och glimten i ögat: Jag vet inte. Är det inte ditt jobb att veta det? och så skrattar jag lite innan jag fortsätter med att Nej jag vet inte men dom borde nog vara klara för det har gått en timme nu. 

Jag säger inte att han tog illa upp (vet inte säkert förstås men han skrattade lite åt mig jag tror han svarade haha sant (om jag minns rätt) och kollade upp saken) men det är ett exempel på hur jag kan skämta och prata. Är det väldigt illa att säga sånt? 

Ja det var en konstig kommentar av din rektor! Helt onödig komnentar i mina ögon.

Rektorn och en andra har pga dessa kommentarer gjort mig väldigt osäker på hur jag ser ut när jag bara är avslappnad. Jag känner mig alltid ful och som en bitterkärring pga det. 

Nya vyer; menar du främst avsnittet med Vanessa på 2 timmar och 43 minuter? Jag hittade så många med henne. 

En till sak som jag kanske gör fel är att jag pratar väldigt snabbt. Det är både för att min hjärna alltid går i 190 km i timmen och för att jag tror att jag är rädd för att folk inte ska orka och vilja lyssna klart på mig om jag pratar sakta och lugnt. Hur illa är det att prata så snabbt som jag gör?

Jag är 35 minuter in på avsnittet där hon har blå tröja. Jätteintressant och upplysande! Tack för förslaget. 

Jag gör åtminstone en sak rätt och det är att jag har lätt för att ge andra komplimanger. Allt från att säga till en överordnad att deras anställda var så bra att ha att göra med, ofta så att den anställda hör det också, till att säga att kompisen är fin i nya frisyren eller jackan, till att jag uppskattar att någon tar sig tid för mig, till att någon har bra smak, är så bra med barn och vad som helst.

Jag bara slänger ur mig spontana saker nu som exempel. Men jag försöker alltid vara snäll och visa uppskattning och då inte på ett falskt vis utan jag menar det verkligen. Men det verkar inte hjälpa å andra sidan så jag gör det väl inte rätt ändå kanske... Men min förhoppning är att jag förgyller någons dag om jag ger denne en komplimang för vem vill inte höra att den är bra på något, omtyckt eller bara ser fint klädd ut idag? 

Avsnittet med Vanessa van Edwards var långt och jag tror att det hette "why people don't like you".

Ge inte för många komplimanger, då upplever folk det som att du "smörar". Men det är inte fel med en komplimang någon gång.

Prata inte alltför snabbt, folk blir stressade. 

Det bästa är att anpassa lite efter hur snabbt den som du talar med pratar. Inte så att man måste prata precis lika snabbt, utan det viktiga är att det inte blir för stor skillnad. Kan det vara så att du inte blev lyssnad på som barn, och därför  tror att människor inte orkar lyssna på dig? Eller också är du bara en snabbpratare.

Tror det är samma avsnitt men om inte så är det väldigt upplysande oavsett. Tror inte att jag ger för många komplimanger men ska ändå vara uppmärksam på att jag inte gör det. Jag pratar snabbt för att mina tankar rör sig så otroligt snabbt men du har rätt i att jag inte blev lyssnad på som barn direkt. Inte så att jag var totalignorerad men det jag sa var inte viktigt, bra, smart eller värt att lyssna på av dom vuxna i min närhet. Eller så upplevde jag det till en stor del åtminstone. Men jag ska tänka på att försöka sakta ner lite. Överlag så har jag alltid trott att ingen vill lyssna på vad jag har att säga varken som barn eller vuxen.

Hittar på ett exempel på hur det kan vara för mig än idag: Jag säger att jag såg 100 spindlar i källaren. Min familj säger att jag är galen och slår bort det. Nästa dag går dom ner i källaren och kommer tillbaka och säger du milde tid det är 100 spindlar i källaren! som om det vore första gången fast jag sa samma sak igår. När jag säger att jag ju sa det igår redan så slås det bara bort utan att jag får bekräftelse på att jag redan har sagt det utan nu är det dom som har upptäckt spindlarna. 

Du vet hur andra kommer hem från en utlandsresa t ex och berättar massa saker dom gjorde och upplevde. Det skulle jag aldrig göra för jag tror inte att någon är intresserad av det. 

Jag tycker att du genuint verkar trevlig! Men ett tips är att våga fråga mycket. De flesta älskar att prata om sig själva, så var inte rädd för det. Folk tycker om att någon lyssnar och ställer följdfrågor.

TACK! Jag är visserligen otroligt trött och nedstämd idag men jag blev faktiskt tårögd när jag läste att du skrev att jag verkar trevlig. 

Det om att våga fråga om saker hur mycket är för mycket? Självklart inget om någons sexliv eller ekonomi t ex men får man fråga om familjen- man, fru, barn, föräldrar? Får man fråga jobbrelaterade saker? Jag har nog alltid varit rädd att utsätta folk för vad jag tror att dom ska tolka som förhör. 

Har sett klart Vanessa och CEOn nu. Det var låååååång tid men väldigt lärorikt. Ska försöka göra det jag kommer ihåg.

Skulle bli glad om någon ville svara på mitt inlägg 12 då sådana saker är något jag kan säga ganska ofta. Jag kanske gör bort mig helt med sådana kommentarer och får folk att tycka illa om mig?

Kom att tänka på en till sak. Tror ni att jag anses suspekt och konstig pga att jag inte har några barn och att det får folk att inte vilja vara vänner eftersom att så gott som alla har barn generellt? Ingen vet ju varför jag inte har barn så då är det ett stort frågetecken om mig för dom som inte håller mig inom normen? Kan tänka mig att det är mer suspekt för att jag är kvinna än om jag var man. 

Det tycker jag med.

=)
Jag brukar ganska tidigt i en relation med vänner ställa frågor om privatlivet. Tex om uppväxten, om man har barn, utbildningsnivå, vad man gör på fritiden osv.
Delar också själv med mig om mitt liv. Är ny på jobbet sen två dagar och upplever att folk redan börjat öppna sig för mig. Jobbar iofs inom socialt arbete och de flesta känns nyfikna och sociala. 

Nej, varför skulle det vara suspekt? Känns som om du fastnar i att överanalysera dig själv och ditt beteende. Har du social ångest? Du känns inte udda eller konstig på något sätt.

Tack. Det betyder mycket att läsa. Grattis till nya jobbet. Hoppas att du kommer att trivas. Jag får googla lite lämpliga frågor för det finns säkert mallar. Jag vet inte varför men det är ju inte normen och en gång har en kvinna helt fastnat i varför jag inte har barn och var makalöst oförskämd om det på ett bröllop framför andra människor. 

Jag överanalyserar garanterat vad jag har sagt och gjort just för att jag sällan känner mig omtyckt. Nu mer än nånsin.

Ingen ber om mitt nummer, att träffas, håller kontakten även om vi har setts många gånger genom gemensamma bekanta osv. Jag har försökt men det blir inte till något eller väldigt sällan och sen rinner det ut i sanden. Det hjälper säkert inte heller att både min mor och man har sagt rakt ut att den och den inte gillar mig. Det ökar ju inte självförtroendet precis.

Men jag har aldrig varit någon som har haft många kompisar ens som barn. Jag var dagbarn på ett ställe med bara ett till barn så jag lärde mig inte det sociala redan på dagis som många andra och mina föräldrar försökte inte para ihop mig med andra barn vad jag minns så jag var ensam redan som barn och utan syskon. 

Saker som gör mig genomledsen kan vara något som följande att en person som jag trodde att jag hade en fin kontakt med inte hälsade. Exakt hur händelsen var spelar ingen roll men vi kan säga att han jobbar i en affär och alltid brukar bli glad att se mig och snacka bort en stund. Och nu sist så gick han förbi mig två gånger vid samma tillfälle utan att stanna eller ens se på mig så vitt jag vet. 

Det finns en chans att han faktiskt inte såg mig alls om han tittade åt andra hållet första gången och när han sen gick tillbaka så såg han mig bakifrån och kanske inte kände igen mig då men direkt går mina tankar till att han inte alls tycker om mig som jag alltid har trott. Min man som brukar skämta om att denna man gillar mig sa att han förmodligen inte ens såg mig eller var mitt i ett viktigt ärende på jobbet och inte hann stanna. Men i min hjärna så tror jag att han såg mig och inte ville stanna för att han ogillar mig nu och så försöker jag minnas tillbaka vad jag kan ha sagt och gjort fel för att han inte ska låtsas se mig för att slippa prata med mig. För mig var det här ett kvitto på att ingen gillar mig fast jag inte vet till 100% om han ens såg mig. Men i min värld så tror jag att han ville undvika mig. 

Jag skulle aldrig låta påskina min osäkerhet framför andra så jag håller alltid masken framför andra att allt är bra bara så ni vet. 

Nu är jag också i medelåldern och har barn. Men min bästa vän har det inte, och vi hörs så ofta vi hinner. Generellt är människor i medelåldern upptagna med familjeliv osv, så att folk inte bjuder med dig och ber om ditt nr tror jag inte beror så mycket på dig som du tror. Majoriteten hinner helt enkelt inte med så mycket mer socialt liv än det på jobbet. 
Du funderar inte på att gå med i olika kurser och aktiviteter? 

Att folk kommenterar att du inte har barn är ett märkligt beteende däremot. Väldigt många väljer ju bort barn idag, barnnormen är inte så stark som den var för kanske 20 år sen. 

Tänker att du kanske skulle må bra av att prata med en kurator/psykolog. Dina föräldrars beteende mot dig känns ju inte heller helt 100 och sånt kan ju hänga med i vuxen ålder.