Känner mig grym som börjar tröttna på sambon
Jag och min sambo har varit ett par i 15 år och har tre levande barn ihop. Just det. Tre levande.
För tre år sedan gick vår då 6-åring bort ganska hastigt i sjukdom. I slutet av april fick vi sjukdomsbesked och i början av oktober gick hen bort. Sambon kollapsade totalt ner i passivitet, vilket jag så klart förstår totalt. Jag roddade i princip helt själv, med stöd från hans syster och pappa mest, med begravning, hemmet och två barn på 9 och 4. Det tog honom lver en månad att komma längre än att bara ligga i sängen och gå till badrummet och äta knapphändigt. Men sen började han långsamt komma tilbaka.
Livet gick vidare, med ett hål i. Efter typ ett år var vi tillbaka, både psykiskt, i relationen, föräldraskapet och det praktiskta, som vi var innan. Trodde jag i alla fall. Sen blev jag med barn, trots skydd. Vi pratade fram och tillbaks om hur vi skulle göra och hur vi tänkte och kände kring nytt barn efter att ha förlorat ett, och kon till slut fram till att behålla. Pratade med barnen kring det också. Allt verkade vara bra, alla mådde bra, alla var glada och förväntansfulla.
Och sen fick vi en bebis, och han förändrades. Han har glidit tillbaka in i passivitet, eller nästan i alla fall. Det är som att han glömt bort hur man gör det mesta med barnen och hushållet, jag får gå in o ch rädda upp allt hela tiden. Han ger upp på minsta motstånd. Han håller alla barnen på "armslängds avstånd", om han måste hålla bebisen så bokstavligen. De äldre hänvisar han alltid till mig om de behöver något. Hushållsarbete blir halvgjort eller ogjort. Han har ingen koll på något utanför sig själv längre. Som att han checkat ut totalt. Tyvärr är det bara hemma, verkar det som. Jag har fiskat lite bland hans vänner, hans syskon och föräldrar, jobbarkompisar, och de säger att han är s om han brukar och mår bra. När jag tar upp det med honom säger han också att han mår bra och att han visst är som vanligt, jag är bara för mycket i min "bebisbubbla" för att märka att han gör saker.
Så jag har avvaktat. Men igår kväll kom droppen som fick mig att skriva den här tråden idag. Jag ärtokförskyld och har feber. Han har väl ansträngt sig lite grann, bvarnen lever i alla fall. Men jag kravlade mig upp igår kväll vid 22 och sambon stod över vasken med vaskrensaren. Totalt stopp, sa han. Jag frågade om jag fick testa en gång så han gav mig vaskrensaren och gick. Sen såg jag inte röken av honom under de 4 timmar det tog mig att få ordning på det.
Jag känner mig grym som plötsligt tänkte "vad ska jag med det här till?" Hjälp.
