Socialt utfrusen, hur ska jag lösa det ?

Jag tror jag försökt allt, hur ska jag ta mig ur min sociala isolering ? 

Min uppväxt i sthlm var inte bra men jag tog mig därifrån. Mina föräldrar är döda sedan många år, kanske har jag släkt kvar ? 

Jag har slitit hårt sedan jag var 16, utbildat mig och flyttat till bra jobb men kostnaden blev mitt privatliv. De senaste 15 åren har jag varit ensam alla julaftnar, nyårsafton, midsommarafton, ja alltid. När barnen var små hittade jag på massor av aktiviteter så de aldrig ska hamna i samma sits som jag och det lyckades, nu hör jag aldrig av barnen om jag inte ringer och det är bra, jag vill de ska ha eget liv.

Jag har provat allt, aktiv i motorcykelklubbar, amerikanska bilar, idrottsföreningar..allt. Arrangerat massa fester, evenemang, konserter, träffar, träningskvällar med mera och det tar ork och kraft, när jag stod där ensam utfrusen trött som ett utsketet russin bestämde jag mig att det får vara, det är ändå ingen som vill ha mig i sin vänskapskrets.

Några få gånger har jag berättat för andra hur det står till...gör aldrig det, du blir som pestsmittad. Först reagerar de med förvåning sen blir du utfrusen där oxå.

En annan strategi var att hjälpa. Jag har lagt tak, byggt altaner, bytt bromsar, reparerat motorer, renoverat kök...det mesta men allt man får är tack o hej, finns ingen som bjuder in mig för att umgås utan jag ska alltid titta på nåt fel o sen "vi säger så då hej då". Jag har aldrig fått någon hjälp tillbaka av någon, jag byggde mitt hus och garage själv. Jag är stolt över att allt jag ser har jag gjort själv men där är också en sorg, allt är gjort i ensamhet.

Jag provade delta i bokklubbar men ensamma män är inte välkomna där. Du känner dig aldrig så ensam som när alla i en grupp pratar med varann utom dig. En del bokklubbar är inte öppna för män, bara kvinnor.

Nu försöker jag bjuda in mig minst en gång i månaden, det är vad jag orkar just nu. Alla blir jätteglada när jag kommer o vill prata om sina problem för jag är smart och har alltid lösningar, men ingen hör någonsin av sig och frågar om jag vill hänga med på en fika, öl eller annat. Ofta förstår jag att jag var den enda de inte frågade när de pratar om något...varför ? Det är alltid jag som måste söka upp kontakt och bjuda med mig, typ ; vad gör ni på fredag ? Åh så trevligt, får man hänga med ? 

Dejting är utesluten, jag är för skör för det. Dessutom var relationen med barnens mamma mycket tuff, jag fick oss till familjeterapeut två gånger, andra gången rök hon ihop med psykologen som rådde mig ta ut skilsmässa, finns ingen lösning. Jag har fullt upp hålla mörker och depression borta som det är. Sen min barndom är jag mycket försiktig med alkohol, droger och mediciner, högst två öl en lördag kväll en gång i månaden, inte mer.

Jag pratar mindre och mindre. Jag är en naturligt glad och skämtsam prick men det går trögare och trögare nu. Jag orkar inte längre bjuda med mig en gång i månaden. När jag slutar höra av mig är det ingen som hör av sig, saknad av ingen.

Jag söker inte sympati här utan hoppas få goda råd. Några kommer säkert försöka diagnosticera mig med adhd, schizofreni eller psykopati via proxy så gör det om det hjälper er men jag är bara intelligent. Mitt nöje nu på min fritid är att konstruera elektronik, skriva program o hålla mina hus, bilar o motorcyklar i form. Allt är färdigbyggt, fixat, målat och reparerat. 

Jag har slut på ideer.

Jag tror jag försökt allt, hur ska jag ta mig ur min sociala isolering ? 

Min uppväxt i sthlm var inte bra men jag tog mig därifrån. Mina föräldrar är döda sedan många år, kanske har jag släkt kvar ? 

Jag har slitit hårt sedan jag var 16, utbildat mig och flyttat till bra jobb men kostnaden blev mitt privatliv. De senaste 15 åren har jag varit ensam alla julaftnar, nyårsafton, midsommarafton, ja alltid. När barnen var små hittade jag på massor av aktiviteter så de aldrig ska hamna i samma sits som jag och det lyckades, nu hör jag aldrig av barnen om jag inte ringer och det är bra, jag vill de ska ha eget liv.

Jag har provat allt, aktiv i motorcykelklubbar, amerikanska bilar, idrottsföreningar..allt. Arrangerat massa fester, evenemang, konserter, träffar, träningskvällar med mera och det tar ork och kraft, när jag stod där ensam utfrusen trött som ett utsketet russin bestämde jag mig att det får vara, det är ändå ingen som vill ha mig i sin vänskapskrets.

Några få gånger har jag berättat för andra hur det står till...gör aldrig det, du blir som pestsmittad. Först reagerar de med förvåning sen blir du utfrusen där oxå.

En annan strategi var att hjälpa. Jag har lagt tak, byggt altaner, bytt bromsar, reparerat motorer, renoverat kök...det mesta men allt man får är tack o hej, finns ingen som bjuder in mig för att umgås utan jag ska alltid titta på nåt fel o sen "vi säger så då hej då". Jag har aldrig fått någon hjälp tillbaka av någon, jag byggde mitt hus och garage själv. Jag är stolt över att allt jag ser har jag gjort själv men där är också en sorg, allt är gjort i ensamhet.

Jag provade delta i bokklubbar men ensamma män är inte välkomna där. Du känner dig aldrig så ensam som när alla i en grupp pratar med varann utom dig. En del bokklubbar är inte öppna för män, bara kvinnor.

Nu försöker jag bjuda in mig minst en gång i månaden, det är vad jag orkar just nu. Alla blir jätteglada när jag kommer o vill prata om sina problem för jag är smart och har alltid lösningar, men ingen hör någonsin av sig och frågar om jag vill hänga med på en fika, öl eller annat. Ofta förstår jag att jag var den enda de inte frågade när de pratar om något...varför ? Det är alltid jag som måste söka upp kontakt och bjuda med mig, typ ; vad gör ni på fredag ? Åh så trevligt, får man hänga med ? 

Dejting är utesluten, jag är för skör för det. Dessutom var relationen med barnens mamma mycket tuff, jag fick oss till familjeterapeut två gånger, andra gången rök hon ihop med psykologen som rådde mig ta ut skilsmässa, finns ingen lösning. Jag har fullt upp hålla mörker och depression borta som det är. Sen min barndom är jag mycket försiktig med alkohol, droger och mediciner, högst två öl en lördag kväll en gång i månaden, inte mer.

Jag pratar mindre och mindre. Jag är en naturligt glad och skämtsam prick men det går trögare och trögare nu. Jag orkar inte längre bjuda med mig en gång i månaden. När jag slutar höra av mig är det ingen som hör av sig, saknad av ingen.

Jag söker inte sympati här utan hoppas få goda råd. Några kommer säkert försöka diagnosticera mig med adhd, schizofreni eller psykopati via proxy så gör det om det hjälper er men jag är bara intelligent. Mitt nöje nu på min fritid är att konstruera elektronik, skriva program o hålla mina hus, bilar o motorcyklar i form. Allt är färdigbyggt, fixat, målat och reparerat. 

Jag har slut på ideer.

Socialt ufrusen är inte social isolering. Bara för vara lite petig. Det första innebär att folk som du känner, inte vill umgås med dig.  Fast du vill. Det är att vara socialt ufrusen.

Du är socialt isolerad, men när jag läser ditt inlägg. Låter det snarare som du gått ned i en depression. Har du sökt hjälp hos vårdcentralen, för vidare remiss till att få prata med någon?

En sak som jag märkt är att väldigt många människor verkar tro att andra människor eller en partner/flickvän/pojkvän kommer lösa det problemet automatiskt. 

Ditt mående och hur du mår måste komma ifrån dig själv först. Inte någon annan. Det är extremt skört att hänga upp sig på en annan människa. Sedan om det förhållandet spricker etc. Så faller oftast dessa personer tillbaka i sin depression/mående.

Vad vill du själv? Vad tror du skulle få sug att må bättre? Du har en del hobbies. Kan du träffa polare igenom det? T.ex någon hoj klubb? Där ni kan samtala och ibland resa tillsammans med hojarna?