Jobba utomlands i ett år

Ingen med erfarenhet? Eller bara tankar?

Ingen egen erfarenhet men har haft en del kollegor som levt så, dock oftast med större eller vuxna barn.

Ett år är inte en lång tid. 

Det finns en del risker med denna set-up, att flytta själv.

Kommunikationerna är bra o moderna idag men du kommer att missa vardagen. Är det barn i tonåren så vet du att kimmunikation inte alltid är väldigt verbal.
Er relation, både med barn o partner, ja, det kan funka men ni kan också glida isär när man inte delar vardag o en av er blir ?kvar hemma med allt ansvar?.

Du skriver ett år men nämner samtidigt high school år längre fram i tiden. 

Självklart är familjen flyttbar, om båda vuxna vill, man kan flytta med barn i alla åldrar. Nu vill inte båda. Och din partner har inte ?signat upp? för att vara särbo utan ni har idag en fungerande relation där du jobbar på distans, dvs det är du som nu funderar på förändring.

Jag är inte helt övertygad om dina skäl. De känns lite ?tunna?. Är det så viktigt, vill du bort från vardagen?
Jag är själv en äventyrlig person, gillar förändring och har jobbat utomlands, men alla är inte det. Cool att bo utomlands? Ja kanske, men allt blir ju vardag. Lever man expat liv så är det priviligerat, men om det är ?coolt?, det varierar, finns för o nackdelar. 
Det finns någon slags bild av att det är coolt att bo utomlands, om detvär det? det är ligger hos individen. En del blir väldigt svenska när de bor utomlands...

Du ställer en väldigt svår fråga för detta kan funka hur bra som helst för vissa och mindre bra för andra och kanske även leda till separation.

Du skriver ett år men menar du verkligen det? 

Jag skriver Hight School Year eftersom jag är öppen för att vänta tills yngsta barnet är gammalt nog för att följa med = min man blir inte kvar hemma med två barn utan bara med ett som är nästan vuxet = inte lika jobbigt för honom.

Coolt var kanske fel ord. Det vore en rolig och spännande upplevelse att bo i ett annat land. Få lära känna såväl kollegorna som landet bättre och antagligen skaffa en del nya vänner. Lära mig språket på ett sätt som är svårt att göra när man inte är där.

Jag har jobbat på plats tidigare och att vara helt på distans är ganska tufft. Jobbet är ju ändå ett socialt sammanhang. Det finns kontor i Sverige men eftersom jag tillhör HQ är de svenska kollegorna mina kunder med allt vad det betyder. Samtidigt älskar jag mitt jobb och vill absolut inte byta.

När man väl känner folk är det mycket lättare att underhålla relationer på distans än vad det är att bygga upp dem. Orsaken till varför jag säger ett år är för att det är länge nog för att hinna få en vardag i landet samt hinna blir ordentligt flytande på språket. Mer än ett år påverkar pensionen för mycket, man måste anmäla till skatteverket att man flyttat utomlands etc så övre gränsen går där.

Jo, självklart är familjen tekniskt sett flyttbar min man har ett bra jobb som han verkligen gillar, vi har hus här osv. Till skillnad från mig pratar han dessutom inte landets språk alls.

Jag förstår dig, lite grann.

Det låter som om du inser att det kan vara bra att vänta, nu tolkar jag dig. Mest för att inte lämna allt till maken.
Vad tycker maken då?

Hur länge har du jobbat så här? Som du gör nu menar jag.

Som sagt, ett år går väldigt fort. Men det måste nog vara ett gemensamt beslut. Dessutom ska det funka ekonomiskt med att ha två hushåll osv. Jag har varit utskriven från Sverige flera år o då får man säkra pensionen själv, men ett år funkar säkert, i europeiska länder finns ju vanligtvis pensionssystem fr resp land.

jag tycker ändå dina skäl är lite tunna så jag funderar på vad som ligger bakom detta behov av förändring, om det finns andra skäl? Du kanske inte ens vill se/erkänna dem?
Jag menar att jag förstår dina skäl på ett sätt och som sagt jag gillar själv förändring, men beroende på vad som ligger i andra vågskålen så känns det lite tunt att vilja lära känna kollegor? Det låter nästan som du jagar något som du inte gjorde när du var yngre? lära sig språket ordentligt? Jag menar inte att vara elak eller så men många vaknar upp i medelåldern (det var alltså så här det blev? inte mer o inte mindre?)

Jobbet och relationer är en viktig del, men det finns mycket annat också.

ingen kan ge dig råd exakt vad du ska göra och det är bra att lyssna på alla ?sidor?, inte bara de man vill höra. Du vill göra detta, det hörs. 

Prata igenom det med maken. Det kan bli hur bra som helst eller så tar du en väldigt stor risk. Det kan bara du/ni avgöra. 

Tyvärr är det väldigt få som inser riskens storlek innan den är irreversibel. Man går givetvis in i det med att det här kommer att fungera.
Att du ens skriver om pension (ett år) får mig att tro att du vanligtvis inte är en ?risk taker?. 

Ett år är inte lång tid. Jag tycker att du ska ta chansen om du kan! Jag har själv bott och arbetat utomlands i två perioder, det var mycket berikande. Det var innan jag fick barn, sedan hade jag gärna gjort det MED barn också, för att det är en nyttig erfarenhet för dem också, men min exman var inte lika äventyrlig som jag!

Fast jag förstår inte varför ditt yngsta barn måste vänta till high school, han eller hon kan väl gå i skolan i det andra landet även på ett lägre stadium? Barn lär sig språk fortare ju yngre de är! På high school är de i puberteten, och där börjar förmågan att skaffa ett andra modersmål att slå igen, sedan måste man PLUGGA språket - man kan inte bara absorbera det längre. 

Som barn och tonåring var jag avis på de skolkamrater, som hade bott utomlands för att deras föräldrar varit utlandsstationerade. De hade så mycket spännande att berätta!

Vad är det för jobb? Nyfiken då du verkar ha stor frihet.

Jag vet en del som gjort liknande. Ett par saker man bör fundera över.
Finansiering - hur bekostas boende och hemresor?
Om man lämnar familjen hemma - hur ofta och länge kan man resa hem?
Vad säger arbetsgivaren och kan arbetsgivaren stå för merkostnader?
Vilka möjligheter finns för hela familjen att följa med under ett år eller två?
Om man åker själv kommer den som är kvar att få dra ett mycket större lass hemma med hus och barn. Är alla ok med det? Finns det någon form av kompensation?
Finns det andra alternativ, att man tex jobbar där en vecka per månad?
 

Till sommaren kommer jag jobbat på distans i 4 år men de första 3 åren var i en grupp där det var mer vanligt med folk på distans. Där fanns det dessutom inga som helst förväntningar på att jag skulle lära mig språket (de var glada om jag gjorde det, men allt viktigt skedde på engelska).
Nu tar jag över en tjänst efter en person som bor där så förväntningarna på att jag ska prata språket finns där. Både från kunder och min egen organisation. Kommunikationen inom teamet sker på det lokala språket osv. Jag klarar mig men är inte fullt flytande.

Orsaken till varför jag inte pratat med min man om saken är att jag vill tänka igenom för och nackdelar ordentligt innan jag ens tar upp det med honom. När jag tog det här jobbet var bägge medvetna om att det ingår resande och han är ok med det men det är ju lite skillnad på någon/några veckor och ett helt år.

För mig är den största delen en önskan om att vara del av en grupp igen samt att så klart språket. Det skulle gå att tillgodose genom att jag åkte ner på en regelbunden basis men tyvärr har företaget blivit ganska restriktivt med resande.

Angående att ha råd med två boenden så är det inga problem.

Min tanke är att i samband med gymnasiet bryts kompisgängen upp ändå i och med att de splittras till olika skolor och i dagsläget är jag rätt säker på att barnet skulle tvärvägra att lämna kompisarna.

Jag tror företaget skulle kunna tänkas hjälpa till med boende precis i början samt finansiera vissa resor. Det är dock inte superdyrt att åka. Bokar man i god tid kommer man tur och retur för 2000kr.

Jag skulle inte få jobba från Sverige (precis som jag idag inte får jobba därifrån) men om man använder en semesterdag så skulle jag kunna komma hem en helg i månaden utöver längre ledighet i samband med storhelger. Min man får jobba utomlands ifrån så han och barnen skulle kunna komma några gånger.

Bland det första min nuvarande chef frågade när vi började diskutera att jag skulle gå över till hans grupp var om jag kunde tänka mig att flytta så han skulle hoppa jämfota. Det är ett stort, internationellt företag så att folk flyttar är inte ovanligt.

Nästa stegen bör nog vara att du tar detta med din man, förklara varför och hur du tänker. Sen höra vad han tycker och försöka hitta en lösning som funkar för er båda.

Jag tillhör HQ för ett stort, internationellt företag. Jobbar globalt och tas in av de lokala teamen när de inte har kompetens nog att hantera saker själva. Jättekul, spännande och utvecklande så trots att jag gärna skulle träffa kollegorna mer så älskar jag mitt jobb 

Jag har velat tänka igenom fördelar och nackdelar först innan jag tar upp det med honom för att inte pressa honom till något han inte egentligen vill. Jag känner honom och han skulle mycket väl kunna svara ja bara för att göra mig glad.

Den här tråden är första gången jag nämner det för någon.

Jag skulle jättegärna åka MEN inte till priset av vårt förhållande. Då håller jag mig mycket hellre kvar här hemma.

Tur och retur för 2000 spänn, är det en buss och färjan till finland det handlar om? 7 timmar kan du ju åka hem varannan helg om du har möjlighet att flexa och t ex ta varannan fredag ledig.

2000 (eller lite mer) förutsätter att man bokar flyg ett antal månader i förväg, att man väljer det absolut billigaste alternativet och att det inte är några storhelger. Skulle jag boka nu handlar det snarare om 2000 enkel väg.

Jag är dessutom inte säker på hur det funkar med semester om man byter land inom företaget. Om jag får med mig mina intjänade semesterdagar eller om jag skulle få börja från 0.

Jag har lärt mig språk i vuxen ålder genom att bara lyssna och jobba i annat land. Innan hade jag bara läst andra språk och främst teoretiskt, inkl universitet. Sä

Och TS kan ju redan språket något tycker jag mig förstå Så jag tror inte alls man behöver plugga språket för att utveckla det. Man kan mycket väl lära sig ett språk genom att jobba i landet, även ett akademiskt yrke.

Visst är det berikande att bo utomlands. Jag har bott i flera olika länder. Samtidigt känns det lite romantiserat, men visst, du verkar nära en dröm och tog inte chansen tidigare och det är inte för sent. Hur bra arbetsgivare har du, kanske ni kan hitta en lösning med lite flexibilitet? 

Tycker att du ska prata med din man också men kanske vet du redan hans inställning?

Angående semester, lön, arbetstider mm måste du kolla med din arbetsgivare.

Du kan antigen behålla ditt nuvarande avtal eller ta tjänstledigt och teckna ett nytt avtal med nya vilkor.

Jag jobbade innan på ett globalt bolag där rotation mellan länder var påbjudet för vissa tjänster. 

En kollega var redan i skilsmässa, hon valde att ta jobbåret utomlands och exmannen tog deras två pojkar (i högstadiet) under ett år. Barnen fick åka ner och hälsa på henne en lovvecka och hon åkte hem 3 gånger. Alla nöjda och hon fick utbytet förlängt till 18 månader.

En tjej 25+kom till oss från annat EU-land. Hon hade kille hemma men det tog slut för hon hittade en stilig viking istället och blev kvar i Sverige.

Våra VDar för siten roterade på tre år och många hade med sig sin familj, men en lämnade dem hemma i Tyskland när han jobbade i Sverige och månadspendlade för han hade lite dåligt samvete över att just ha släpat dem till Brasilien i 3 år innan.

Så det finns alla modeller, faktiskt. Är man ung är nog risken stor för förhållandet, men en avgränsad tid som ett år ska man klara om man har en mångårig relation och familj, annars var det nog ingen bra relation från början.

Innan min man bytte jobb och vi hade barn fanns det en chans att få en tjänst utomlands, tyvärr blev det inte hans då tjänsten bytte inriktning så en annan person fick den. 

Där och då sa jag till honom att får han en sådan chans i framtiden så tar han den.  Efter barnen kom in sa jag ska sak - dyker möjligheten upp - ta den!

Har haft flera kompisar som bott som expats i diverse olika länder och sagt att det varit så värt för hela familjen även om man inte kunnat språket för barnen. Det har funnits engelskspråkiga skolor som löst det dock. Ingen av dem har ångrat det, möjligen att de inte förlängde om de hade chansen. 

Åk! Säger jag! Och ta med familjen!

Skolan finns kvar hemma och med alla tekniska medel vi har kommer de kunna ha komiskt med kompisarna på hemmaplan. 

En del förhållanden håller inte för boende på var sitt håll, så det är en risk man tar. 

Jag är långt ifrån business proficient på språket men jobbar på saken. Läser en kurs för närvarande där jag får använda 5h/v av min arbetstid för att plugga. 

Vad är det som känns romantiserat? Antingen har jag skygglappar på mig (och i så fall vill jag gärna ta bort dem) eller så har jag uttryckt mig dåligt i tråden.

Det är två saker som känns viktigt för mig:

1. Att inte vara så isolerad som jag är nu. Jag har kollegor som jobbar med liknande saker men inte så likt att man jobbar tillsammans. Det blir liksom ingen automatisk kontakt med någon förutom chefen och min mentor som går i pension till sommaren. Sitter man bredvid varandra på kontoret får man kontakt även om man har lite olika uppgifter. Att ringa någon på Teams tar emot lite mer. Så har det funkat på alla arbetsplatser jag varit på.

2. Språk. Varje gång jag åker märker jag hur mycket mer flytande jag blir eftersom jag omgivs av språket. Kollegorna (och måna kunder) pratar dessutom inte språkets motsvarighet till rikssvenska utan snarare någon rotvälska som jag definitivt inte kommer lära mig på någon kurs.