Fast i mitt eget huvud
Vad gör man om känslor och logik inte kommer överens? Om man vet till 95% att A, men ändå skriker hela kroppen "jo, men B!"? När alla andra "ser ljuset i tunneln" och man själv undrar "vilken jävla tunnel, allt jag ser är en avgrund"? Och allt jag verkar kunna göra är att dansa på branten, leende i mötet men gråtande bakom ryggen.
Jag skulle ha slutat för länge sen. Varje steg i dansen gör det bara svårare. Svårare att sluta, svårare att fortsätta