Har funderat på om när en person känner någon spänning och har något intresse för en annan person brukar det oftast vara besvarat av motsatt partner då?
Självklart finns det stalkers och totalt obesvarade känslor och det blir inte alltid något mellan två personer.
Men lite generellt; om man känner någon slags förälskelse eller gnista i luften för en person är det mer troligt än inte att motparten känner likadant? Även om det inte leder nånstans?
Det där är nog en av livets största gåtor. Jag skulle också vilja ha svar på den.
Jag vet att män har påstått sig vara förälskade i mig samtidigt som jag inte känt något alls. Från min synvinkel har de snarare varit förälskade i någon slags idé om mig. Det har inte känts riktigt äkta.
Jag får erkänna att jag också har trott att jag varit i kär i killar, men sen har det visat sig att den verkliga killen inte var särskilt lik drömbilden som jag hade målat upp om honom.
När det gäller kärlek måste man våga chansa.
Det där är nog en av livets största gåtor. Jag skulle också vilja ha svar på den.
Jag vet att män har påstått sig vara förälskade i mig samtidigt som jag inte känt något alls. Från min synvinkel har de snarare varit förälskade i någon slags idé om mig. Det har inte känts riktigt äkta.
Jag får erkänna att jag också har trott att jag varit i kär i killar, men sen har det visat sig att den verkliga killen inte var särskilt lik drömbilden som jag hade målat upp om honom.
När det gäller kärlek måste man våga chansa.
TS
du är en tjej som raggar på en kille?
Kemi kan absolut finnas där subtilt och outtalat från båda håll men det är inte samma sak som attraktion.
Man kan känna kemi och samhörighet utan att det klickar vidare till något annat
Väldigt många misstar kemi för attraktion
Nej det finns inget sådant samband. När jag var ung hade jag en lång rad obesvarade förälskelser (svärmerier). Det känns sorgligt idag. Jag insåg med tiden att jag aldrig skulle få uppleva en besvarad kärlek, så jag satsade på en bra man helt enkelt. Han var inte kär i mig heller. Men vi byggde ett bra liv och en familj ändå.
Fast en del verkar ha lättare att suggerera sig själva att bli förälskade, när de märker att någon är intresserad av dem. Och då får de ju uppleva det där kärleksruset. Men jag tror inte att du är en av dem som har lätt för detta, för då skulle du inte ställa den frågan.
Nej, kan jag säga som kvinna arbetandes i sociala yrken med mycket människokontakt. Det är ofta som vanlig, enkel artighet och ett par leenden missuppfattats som intresse.
Tror att det beror på hur man fungerar. För mig krävs det lite tillbaka för att jag ska känna något. Det växer alltså inte för mig om jag inte får någon respons och då blir ju mitt intresse ofta besvarat. Men det finns ju de som kan bli intresserade även när den andra inte är det alls.
Kemi kan absolut finnas där subtilt och outtalat från båda håll men det är inte samma sak som attraktion.
Man kan känna kemi och samhörighet utan att det klickar vidare till något annat
Väldigt många misstar kemi för attraktion
Har funderat på om när en person känner någon spänning och har något intresse för en annan person brukar det oftast vara besvarat av motsatt partner då?
Självklart finns det stalkers och totalt obesvarade känslor och det blir inte alltid något mellan två personer.
Men lite generellt; om man känner någon slags förälskelse eller gnista i luften för en person är det mer troligt än inte att motparten känner likadant? Även om det inte leder nånstans?
Kemi kan absolut finnas där subtilt och outtalat från båda håll men det är inte samma sak som attraktion.
Man kan känna kemi och samhörighet utan att det klickar vidare till något annat
Väldigt många misstar kemi för attraktion
Nä fast det är väl ändå besläktat lite kan jag tycka?
Man kan känna att man har en bra kemi med en person av det motsatta könet utan att det finns attraktion ja, och visst har jag vid åtminstone ett tillfälle i livet känt en oerhört stark attraktion, sexuell och fysisk till en person jag inte upplevde så mycket kemi med. Jag var inte särskilt attraherad av henne på nåt annat plan än rent fysiskt och sexuellt. Jag tyckte det var lite konstigt själv faktiskt.. Nej jag drog inte nytta av situationen om nån undrar. Jag kände mig trots allt inte så attraherad av att vara i personens närhet egentligen.
Men det kan ha varit också att hon var väldigt attraherad utav mig och att jag tände på just det. Men jag vet inte..
Men för mig så går det ofta hand i hand annars. Det är det normala upplever jag.
I övrigt så vet jag inte om jag förstår frågan riktigt?
Om jag känner att attraktionen är besvarad växer min attraktion väldigt mycket. Jag blir inte längre som när jag var mycket ung, starkt attraherad av nån som visar noll intresse tillbaka. Inte alls..