Hans föräldrar orsakar stress men jag får ta skiten

Beställ tid på familjerådgivning

Ni behöver hjälp utifrån

Det du beskriver är oacceptabelt

Min plastfarsa var likadan.
Han far ringde honom varje dag efter jobbet för en uppdatering och bifogade sina förlegade åsikter.

Dom hatade mig och min mamma, eller alla var dåliga, grannen folk med lägre utbildning etc.
Han vågade aldrig säga emot dem.

Man hörde aldrig dem säga något bra om någon annan.
Ej heller hjälpa någon som har det svårt, tex hemlösa var smuts och någon man såg ned på.
Tror dom gick igång på att trycka ned folk, sonen vart likadan.
Troligt någon störning.

Jag tycker inte det är dina svärföräldrar som är problemet utan din mans tassande på tå för dom och att han inte kan hantera situationen han själv satt sig i. Det är ju helt oacceptabelt att det går ut över dig ! Kräv parterapi omgående eller lämna .

Håller med TS. Du måste börja sätta gränser, i värsta fall ställa ultimatum. Hans föräldrar är hans problem, det ska inte gå ut över dig. Du ska inte acceptera att vara hans slasktratt bara för att han inte kan hantera sina föräldrar, eller inte klarar att sätta gränser mot dem.

Börja med att be om ett samtal när ni båda är lugna. Inte i affekt. Fråga om han behöver stöd gällande föräldrarna. Förklara att du gärna stöttar honom, men att han också måste stötta dig. Du kan inte bära hans bördor eller gå på tå för honom. Förklara hur hans beteende får dig att må.

Lyssnar han på dig, finns det en väg framåt. Når du inte fram till honom, föreslå parterapi. Går han inte med på det heller, finns det ingen framtid för relationen.

Hej 

Du har fått bra svar här i tråden. Det här verkar vara ett väldigt vanligt dilemma i många relationer; där den ena partnern inte har lyckats att klippa navelsträngen riktigt till sina föräldrar och verkar vara omedveten om mönstret han/hon har med sina föräldrar. 

Att han tar ut det över dig är helt oacceptabelt. Lättare sagt än gjort men kanske är det något att behöva ta stöd av utifrån för att få bukt med det. 

Jag har liknande problem med min man, där han liksom har kuvats under sina dominanta föräldrar och aldrig har lärt sig eller vågat säga ifrån. Har även en väninna som tillslut valde att ta ut skilsmässa pga liknande problem. Men jag ska inte måla Fan på väggen här - 

Summa summarum: han behöver välja dig som sin primära familj nu och markera detta för sina föräldrar. Han behöver ju faktiskt inte svara på alla samtal. Ibland är det helt okej att låta luren ligga, så att säga.. Arbetet med detta är helt och hållet hans ansvar och inget du kan bära ansvaret för eller råda över. Att han lämnar noll utrymme kvar för dina känslor och ditt mående är ej okej. Egentligen borde den här typen av män gå i terapi för att förstå sig själva och de mönster som de lever efter. 

som sagt - min man är likadan och vi arbetar fortfarande med detta. 

Inte riktigt samma dilemma, men min exman har en väldigt också en i mitt tycke osund relation till sina föräldrar. Han är väldigt beroende av att rådfråga dem om allt, får mycket praktisk hjälp av dem och få bekräftelse av dem. Vågar säl uttrycka en åsikt som skiljer sig från deras, men ibland brister det och blir osunda konflikter istället.

Som sagt, en exman? skilsmässan berodde inte primärt på detta, men det var inte så kul i längden att känna att man inte levde med en vuxen man som kunde ta bestämma något ihop med sin partner utan att diskutera med mamma och pappa först.

Parterapi kanske vore bra, för att synliggöra hur det påverkar er relation och vad han riskerar att förlora. Det är ju, som någon sa tidigare, du och din partner som behöver ändra förhållningssättet gentemot föräldrarna.

Jag tänker också att det är din man som är den knepiga här.
De kan ju få hållas i sin lilla bubbla, problemet är att eftersom deras kontakt är så nära så tar han hem skiten till dig!

Jag har också ett halvt problematiskt förhållande till min mans föräldrar. De är sjukligt passiva och ber snarast om ursäkt för sin existens. Samtidigt lite passivt aggressiva för när de säger "nämen inte ska väl jag"... så menar de inte det. Absolut inte!
De kan säga att det är helt okej att avboka och de förstår att vi inte kan komma till en fika för att ena barnet har blivit sjukt. Men lita på att du kommer få höra i ett par månader sen att det var så trist att ni inte kom, att de inte förstååååår hur lilla Pelle kan vara sjuk så ofta (FÖRSKOLA!!) och att det var ju för väl att makens syskon med familj kunde komma istället...

Ja han har ju helt klart problem med sina föräldrar. Men du ska inte behöva vara slasktratt för det. Begär parterapi av honom om han inte kan prata om det. Vill du leva som en skugga i resten av ditt liv?

Tycker det låter som han har väldigt mycket på sina axlar. 

På väg att bli utbränd nästan.  

Tänk att han har tio skedar att använda under dagen. 10 skedar motsvarar hans energi inget dagen.

När han går till jobbet så får han ett par problem som han måste lösa så för försvinner 3 skedar - 7 kvar.  På eftermiddagen kommer han på att han behöver handla saker på hemvägen,  middag eller nåt han behöver fixa då försvinner 2 skedar till för han ville bara hem - 5 skedar kvar. Han ska iväg och träna - roligt tycker han, men jobbigt,  där försvann 1 skedar till - 4 kvar.  

Hans föräldrar ringer och han får höra om deras bekymmer och sjukdomar, hus som ska lagas osv. Han blir orolig, det är ju oavsett hans föräldrar. Där försvann 3 skedar till - 1 skedar kvar. 

Den ska räcka till att göra det han behovet göra på kvällen, fixa, dona, se nyheterna samtidigt som hans oro för föräldrarna ligger i bakhuvudet. Vips är sista skeden borta. 

Då kommer du och vill prata om ditt mående, vilket är helt förståeligt att du vill - men! Han har inga skedar kvar. Ingen ork, vilket i hans ögon du borde fatta där och då. Men du är ingen tankeläsare,  det kan du inte veta. 

Du behöver få honom att förstå att hans energi tar slut, kanske via terapi eller om du har nåt annat sätt. Med noll energi så kommer ilska och utbrott. Addera din egna hormonstorm som klimakteriet är så fattar jag fullkomligt att ni har det jobbigt. Ni behöver hjälp. Han kommer tycka det är både dunt och jobbigt, du behöver dock sätta ner foten och be honom bestämt att ni behöver ta tag i detta.

Du Måste inte vara tyst, du Väljer att vara tyst för att behålla friden. Men du verkar vara medberoende till honom isf.
Du kan välja att säga som du tycker och välja att inte ha med människor att göra som har sånt beteende. Terapi verkar bra - för din skull. Gå själv, väx och lämna för sen kommer du inte så ut med de människorna.