Anonym (Hjälp någon)

Fri 1 May 18:54

20 svar

Känner mig så ensam

Jag vill nog bara skriva av mig lite, kanske få någon annans syn på detta.
Lever tillsammans med en kille sen några år tillbaka. För ett år sedan fick jag cancer. Han frågar aldrig mig om någonting, är knappt aldrig hemma, åker iväg och är oftast borta hela dagar utan att vi hörs av. Vi umgås aldrig själva, kollar film eller något. Känner mig otroligt ensam. Även om jag påpekat att jag känner mig ensam, att han inte pratar om min sjukdom, frågar ingenting. Jag får inget svar på det alls. Han har inte koll på om det är cellgifter eller om det är strålning jag gör, när hur ofta osv, ingen aning har han. Jag har sagt när jag ska in men på dagen så har han glömt de. Han brukar fråga om jag ska ut och festa, ut och göra detta eller detta, fast jag sagt att jag är trött och orkeslös så frågar han varför. Jag vet inte, känns verkligen så kallt mellan oss, att prata med honom ger ingenting då jag försökt så många gånger och ingen reaktion.

Anonym (Mango)

Fri 1 May 19:03

#1

Han har visat vad han är för en typ egentligen. Det räcker gott med att du brottas med cancer och får göra det på egen hand. Jag tänker att du behöver göra dig av med honom faktiskt. För ditt eget bästa.

Jag skulle säga att det är värre att vara ensam i ett förhållande än att vara ensam på egen hand.

MrSanguine

Fri 1 May 20:18

#2

Va hemskt, han låter fullständigt känslolös och frågan är om det inte vore bättre för din egen del om du lämnade honom om din situation tillåter.

Har en släkting som fick cancer och vet vilken kamp det är även när man har personer runt sig som bryr sig och ger sitt stöd.

Har du ingen annan i släkten eller bland vännerna kan luta dig emot? Om inte så finns det stödgrupper, det är inget man ska behöva gå igenom ensam.

Anonym (E)

Fri 1 May 20:46

#3

Anonym (Hjälp någon) skrev 2026-05-01 18:54:39 följande:

Känner mig så ensam

Jag vill nog bara skriva av mig lite, kanske få någon annans syn på detta.
Lever tillsammans med en kille sen några år tillbaka. För ett år sedan fick jag cancer. Han frågar aldrig mig om någonting, är knappt aldrig hemma, åker iväg och är oftast borta hela dagar utan att vi hörs av. Vi umgås aldrig själva, kollar film eller något. Känner mig otroligt ensam. Även om jag påpekat att jag känner mig ensam, att han inte pratar om min sjukdom, frågar ingenting. Jag får inget svar på det alls. Han har inte koll på om det är cellgifter eller om det är strålning jag gör, när hur ofta osv, ingen aning har han. Jag har sagt när jag ska in men på dagen så har han glömt de. Han brukar fråga om jag ska ut och festa, ut och göra detta eller detta, fast jag sagt att jag är trött och orkeslös så frågar han varför. Jag vet inte, känns verkligen så kallt mellan oss, att prata med honom ger ingenting då jag försökt så många gånger och ingen reaktion.

Om han inte alltid har varit oengagerad, så har han stängt av din sjukdom. Klarar inte av det, är inte starkare än så.

Rätt många män sjappar helt och hållet och flyttar ut när deras partner får cancer. Kvinnorna lämnat sina sjuka män i betydligt mindre grad.

Men jag förstår att det är jättejobbigt och känns ensamt för dig! Kan du få kontakt med en kurator på onkologen eller på vårdcentralen? För du behöver ju tala med någon vettig människa!

Anonym (Hjälp någon) Trådstartaren

Fri 1 May 21:05

#4

Anonym (E) skrev 2026-05-01 20:46:19 följande:

Om han inte alltid har varit oengagerad, så har han stängt av din sjukdom. Klarar inte av det, är inte starkare än så.

Rätt många män sjappar helt och hållet och flyttar ut när deras partner får cancer. Kvinnorna lämnat sina sjuka män i betydligt mindre grad.

Men jag förstår att det är jättejobbigt och känns ensamt för dig! Kan du få kontakt med en kurator på onkologen eller på vårdcentralen? För du behöver ju tala med någon vettig människa!

Känns som han alltid varit rätt så kall. Umgås vi så är han ändå inte närvarande utan 95% med telefonen istället, lägger ner 5 min sen telefonen igen. Jag kan sitta och prata om allt och inget, men han hör inte ens hälften av vad jag sagt.

Anonym (Hjälp någon) Trådstartaren

Fri 1 May 21:08

#5

MrSanguine skrev 2026-05-01 20:18:24 följande:

Va hemskt, han låter fullständigt känslolös och frågan är om det inte vore bättre för din egen del om du lämnade honom om din situation tillåter.

Har en släkting som fick cancer och vet vilken kamp det är även när man har personer runt sig som bryr sig och ger sitt stöd.

Har du ingen annan i släkten eller bland vännerna kan luta dig emot? Om inte så finns det stödgrupper, det är inget man ska behöva gå igenom ensam.

Har ingen annan, bara han. Men tror kanske nånstans att mitt egna sällskap är mer sällskap än ihop med honom. Finns massor att prata om men han är aldrig närvarande eller intresserad av att lösa/prata om något.

Ängeln Min

Fri 1 May 21:24

#6

Lämna honom.
Lägg inte din dyrbara tid på honom.
Han är inte värd dig.

Anonym (E)

Fri 1 May 21:28

#7

Anonym (Hjälp någon) skrev 2026-05-01 21:05:58 följande:

Känns som han alltid varit rätt så kall. Umgås vi så är han ändå inte närvarande utan 95% med telefonen istället, lägger ner 5 min sen telefonen igen. Jag kan sitta och prata om allt och inget, men han hör inte ens hälften av vad jag sagt.

Då är han mer sitt vanliga jag? Som kanske stänger ner lite mer än vanligt?

Du behöver söka dig utåt för stöd. Lämna det här med partnen lite just nu, även om du är besviken på honom.

Kanske finns det en aktiv patientförening eller någon inom vården som du kan samtala med? Som förstår vad du går igenom just nu, och som kan lyssa på riktigt.

För allvarlig sjudom sätter igång mycket tankar som man behöver ventilera med någon annan.

Ett alternativ är en diakon i Svenska kyrkan, deras utbildning liknar i vissa delar en kurators. Man behöver inte vara religiös för att samtala med en diakon.

Bara att formulera hur man känner hjälper i sig, så samtalen är viktiga.

Anonym (Separerad)

Fri 1 May 21:34

#8

Beklagar att du fått detta sjukdomsbesked och inte får något stöd från din partner. Att vara ensam i en tvåsamhet är hemskt. Jag var inte sjuk men var otroligt ensam i min tvåsamhet med mitt ex. Även om det känns jobbigt så tror jag att du skulle må bättre av att leva ensam. Då skulle du slippa detta att du känner dig till besvär, att han hellre än med andra än med dig etc.

Jag lämnade mitt ex för drygt två år sedan efter drygt 20 år tillsammans. Det var inte enkelt alls men redan efter 6 månader mådde jag mycket bättre. Nu har jag en särbo som stöttar och peppar mig i allt. Någon jag kan prata om vad som helst med, någon som jag kan vara tyst med.

Hoppas att du mår bättre snart och att du finner styrkan att prioritera ditt mående ❤️

Anonym (E)

Sat 2 May 08:15

#9

Kanske att du ska sitta still i båten nu när du går igenom behandlingen och sedan ta livsavgörande beslut efteråt? För att sådant tar på krafterna.

Nu kan du behöva ta det lugnt och hämta kraft från där du kan få den. Som t.ex. naturen, vänner, böcker/serier, hobbies och professionella som kan stödja dig igenom resan.

Anonym (Hjälp någon) Trådstartaren

Sat 2 May 08:31

#10

Anonym (E) skrev 2026-05-02 08:15:17 följande:

Kanske att du ska sitta still i båten nu när du går igenom behandlingen och sedan ta livsavgörande beslut efteråt? För att sådant tar på krafterna.

Nu kan du behöva ta det lugnt och hämta kraft från där du kan få den. Som t.ex. naturen, vänner, böcker/serier, hobbies och professionella som kan stödja dig igenom resan.

Jag har Palliativ vård för en sort som inte kommer försvinna. Jag gör mycket med mina intressen, men känns stelt och kallt när han kommer hem.

Anonym (,,,)

Sat 2 May 09:53

#11

Anonym (Hjälp någon) skrev 2026-05-02 08:31:45 följande:

Jag har Palliativ vård för en sort som inte kommer försvinna. Jag gör mycket med mina intressen, men känns stelt och kallt när han kommer hem.

Beklagar vad du går igenom. Det låter som ditt eget sällskap är mycket trevligare än hans.

Anonym (E)

Sat 2 May 10:02

#12

Anonym (Hjälp någon) skrev 2026-05-02 08:31:45 följande:

Jag har Palliativ vård för en sort som inte kommer försvinna. Jag gör mycket med mina intressen, men känns stelt och kallt när han kommer hem.

Jamen då är du i ett stabilt läge i sjukdomen antar jag? Då kanske du ska fundera på hur du vill att åren framåt ska se ut.

Kanske ställa dig i alla bostadsköer som finns, om du inte redan gör det om du funderar på separation. Eller om ni kan sälja er bostad och du kan köpa en ny.

Förutom bostadsbolagens egna köer och den kommunala kön, kan det finnas stora bolag som har hyresgästpooler där de inte går efter turordning, tror att IKANO har en sådan.

Dessutom kan du själv kontakta hyresvärdar i områden där du vill bo. Större bibliotek brukar ha en förteckning på vilka som äger husen i en kommun.

Ett suveränt tips är att skaffa sig ett husdjur. Hundar är ett väldigt fint sällskap, där kan man tala om lojal vänskap. Men man blir väldigt bunden när det gäller t.ex. resor och sådant, men för det mer dagliga finns det ju hunddagis, om du forfarande arbetar. Mannen behöver också kunna gå ut med huden om du tillfälligt inte kan göra det. Eller något grannbarn.

Anonym (E)

Sat 2 May 10:11

#13

Tillägg: Homeq kan också ha lägenheter.

Goneril

Sat 2 May 10:58

#14

Anonym (Hjälp någon) skrev 2026-05-01 21:08:06 följande:

Har ingen annan, bara han. Men tror kanske nånstans att mitt egna sällskap är mer sällskap än ihop med honom. Finns massor att prata om men han är aldrig närvarande eller intresserad av att lösa/prata om något.

Nej, så trist, han verkar dränera dig på energi, jag hade gjort slut med honom. Du behöver dina krafter för att återvinna hälsa. Många, många cancerformer kan man leva med långe, åtskilliga år;.en granne har säkert haft sin diagnos i 10 år. Men ingen cancer är den andra lik, man kan inte jämföra, vare sig behandling eller prognos. Viktigt att man själv försöker träna och hålla sig så pass i form som hälsan tillåter; det är där du ska lägga din energi och inte på "skitstöveln" till kille.

Du behöver tala med andra patienter, eller professionella, du hade det lite tunt med kontakter. Kolla www.cancerfonden.se, där finns även "Cancerlinjen" där sjuka kan få kontakt. Allra bäst för dig vore ju att träffas fysiskt om det skulle kunna funka.

En diakonissa skulle du ha glädje av, religiös måste man inte vara och tystnadsplikt har de. Känner med dig, försök att göra sånt du gillar, läsa, se på TV och lite lättare träning. Har du REHAB i din kommun? Alltid till hjälp och får man lite mer styrka känner man sig mer positiv och styrka, åtminstone mentalt, behöver du för att slänga ut karlskrället.

Anonym (Katt)

Sun 3 May 21:50

#15

Anonym (Hjälp någon) skrev 2026-05-02 08:31:45 följande:

Jag har Palliativ vård för en sort som inte kommer försvinna. Jag gör mycket med mina intressen, men känns stelt och kallt när han kommer hem.

Beklagar din situation.
Kan du kasta ut honom, eller om det var din lgh be honom flytta, han orkar nog det mer än du. Du har inget förhållande med personen du bor med han är ditt ex och låter otrevlig.
Skaffa en katt de är fina sällskap.
Du har fått många bra råd om samtalskontakter. Kanske du kan ha flera, stödgrupper, kyrkan, kuratorn från vården. Har du använt dig av dem förut? Vården har väl säkert redan berättat om liknande?

Anonym (Maken)

Mon 4 May 07:29

#16

Min fru gick igenom strålning och senare cellgift. Jag var med vid varje möte med läkare, varje undersökning och varje behandling. Så vill jag själv bli bemött, och jag älskar henne och vill vara hennes stöd. Vi fick bra prat i bilen och fikade eller åt lunch på sjukhuset varje gång.

Däremot glömde jag hennes tillstånd ibland, tog inte alltid hänsyn. Jag höll det nog ifrån mig, det hemska. Jag ringde någon gång till en kurator och då vällde mina tårar fram, och jag storgrät när jag fick släppa fram all min oro. Nu är hon helt frisk vad det verkar.

TS man verkar inte klara att vara i situationen. Kanske har han dödsångest, eller blir deprimerad av din ohälsa.

Patentsvaret i FL är att fly. Poff, så är problemet borta.

Ett alternativ är att du förklarar att du är olycklig, och vill att ni går i parterapi. Han får chansen att förändra sitt liv, att bli en bättre, mer insiktsfull, djupare och mer empatiskt person som kommer att leva längre och lyckligare. Och ni får chansen till ett mycket djupare och finare förhållande.

Anonym (Maken)

Mon 4 May 07:32

#17

Anonym (Maken) skrev 2026-05-04 07:29:55 följande:

Min fru gick igenom strålning och senare cellgift. Jag var med vid varje möte med läkare, varje undersökning och varje behandling. Så vill jag själv bli bemött, och jag älskar henne och vill vara hennes stöd. Vi fick bra prat i bilen och fikade eller åt lunch på sjukhuset varje gång.

Däremot glömde jag hennes tillstånd ibland, tog inte alltid hänsyn. Jag höll det nog ifrån mig, det hemska. Jag ringde någon gång till en kurator och då vällde mina tårar fram, och jag storgrät när jag fick släppa fram all min oro. Nu är hon helt frisk vad det verkar.

TS man verkar inte klara att vara i situationen. Kanske har han dödsångest, eller blir deprimerad av din ohälsa.

Patentsvaret i FL är att fly. Poff, så är problemet borta.

Ett alternativ är att du förklarar att du är olycklig, och vill att ni går i parterapi. Han får chansen att förändra sitt liv, att bli en bättre, mer insiktsfull, djupare och mer empatiskt person som kommer att leva längre och lyckligare. Och ni får chansen till ett mycket djupare och finare förhållande.

Tillägg: Jag hittade till sidan Cancerkompis på nätet, och fick kontakt med en annan man som gått igenom det jag gick igenom. Vi pratade i telefon varje vecka, sedan glesare.

Det var skönt att få prata med någon som hade liknande erfarenhet, att få bara prata cancer ohämmat. Man har ingen lust att gå omkring och vara ett anhörigoffer med alla människor.

Anonym (Du ska hedra din moder)

Mon 4 May 07:52

#18

Män som grupp är psykiskt svagare med sånt, så fort det blir jobbigt med sjukdom sticker många av dem, eller checkar ut mentalt. Man ser det omkring sig, det är bekräftat av forskning.

Dessa män orkar inte med när de måste ställa upp för någon annan. Har en manlig vän just nu som ynkar sig och mår dåligt för att han i hela 3 veckor måste ta hand om sin svårt sjuka mamma, och han har annars bott utomlands i 30 år och inte behövt göra något för henne medan hon blev gammal.

Tufft liv killen. Du är en praktmes.

Goneril

Mon 4 May 08:30

#19

Anonym (Maken) skrev 2026-05-04 07:29:55 följande:

Min fru gick igenom strålning och senare cellgift. Jag var med vid varje möte med läkare, varje undersökning och varje behandling. Så vill jag själv bli bemött, och jag älskar henne och vill vara hennes stöd. Vi fick bra prat i bilen och fikade eller åt lunch på sjukhuset varje gång.

Däremot glömde jag hennes tillstånd ibland, tog inte alltid hänsyn. Jag höll det nog ifrån mig, det hemska. Jag ringde någon gång till en kurator och då vällde mina tårar fram, och jag storgrät när jag fick släppa fram all min oro. Nu är hon helt frisk vad det verkar.

TS man verkar inte klara att vara i situationen. Kanske har han dödsångest, eller blir deprimerad av din ohälsa.

Patentsvaret i FL är att fly. Poff, så är problemet borta.

Ett alternativ är att du förklarar att du är olycklig, och vill att ni går i parterapi. Han får chansen att förändra sitt liv, att bli en bättre, mer insiktsfull, djupare och mer empatiskt person som kommer att leva längre och lyckligare. Och ni får chansen till ett mycket djupare och finare förhållande.

Du har rätt, jag backar från mitt tidigare inlägg där jag rekommenderade TS att separera. Det har för övrigt många här i tråden gjort, och som du skriver, "lämna" är det allt övergripande rådet i detta forum, i alla situationer. I TS fall skulle kanske en separation försämra hennes tillstånd, för att inte tala om den kraft som åtgår för att klara allt praktiskt.

Terapi, att få mannen att inse att hans stöd behövs och att få honom att sluta ducka inför sjukdomen borde vara ett första steg. Han kanske är livrädd för sjukdomar, hur ser han på föräldrars och äldre släktingars försämrade hälsa? Mycket kan komma fram under terapi.

Med ökad insikt om sjukdomen och det stöd den kräver kanske TS och mannen kan få en nystart.

Anonym (,,,)

Mon 4 May 13:37

#20

Jag hade inte velat leva med mannen ts beskriver även om jag var frisk. Man ska inte behöva böna och be om stöd av sin partner när man blir sjuk.

Känner mig så ensam

INNEHÅLL