Tycker lite synd om mig själv idag

I helgen har en bekant bröllopsfest i dagarna tre för sin son och jag är verkligen glad för alla inblandades skull. Jag är så glad att de får uppleva allt vad det innebär när ens barn gifter sig och en stor fest med släkt och vänner och att deras familj utökas ytterligare nu. 

Det som gör att jag tycker lite synd om mig själv är att det aldrig kommer att hända mig och jag kan inte låta bli att bli ledsen för att jag aldrig kommer att få uppleva känslan av barn som gifter sig, att få barnbarn, eller familjemiddagar med barn och barnbarn och kanske tom barnbarns barn då jag inte har barn själv. Så det känns som att jag missar en stor del av livet som nästan alla andra får ta del av och det gör mig ledsen. 

I helgen har en bekant bröllopsfest i dagarna tre för sin son och jag är verkligen glad för alla inblandades skull. Jag är så glad att de får uppleva allt vad det innebär när ens barn gifter sig och en stor fest med släkt och vänner och att deras familj utökas ytterligare nu. 

Det som gör att jag tycker lite synd om mig själv är att det aldrig kommer att hända mig och jag kan inte låta bli att bli ledsen för att jag aldrig kommer att få uppleva känslan av barn som gifter sig, att få barnbarn, eller familjemiddagar med barn och barnbarn och kanske tom barnbarns barn då jag inte har barn själv. Så det känns som att jag missar en stor del av livet som nästan alla andra får ta del av och det gör mig ledsen. 

Det är okej att tycka synd om sig själv ibland. Inte många andra bryr ju sig, så vem ska ömka för en om man inte själv gör det.

Ja det är sant att du missar vad de flesta får uppleva, men vem säger att det är det bästa?! Som någon skrev är självvald barn frihet en glädje för många, även om jag kan förstå charmen med familjen/släktträffar. Vet inte om det är så i ditt liv? Jag har heller inga syskon eller barn och börjat fundera när min kärnfamilj inte finns längre finns ingen? Eller inte många som kommer bry sig/höra av sig. Det blir lite upp till mig att hålla kontakten med olika släktingar och familjemedlemmar som jag räknar som mina närmaste som gör mitt liv mer meningsfullt. Var för ditt liv meningsfullt?

Om livet inte blir som man tänkt sig så får man försöka hitta andra källor till glädje att fylla livet med. Att lägga energi på det man ändå aldrig kan förändra dränerar bara . Försök vara tacksam för det du har/kan få istället för att fokusera på det du inte har.

Jag beklagar, det är helt naturligt att du känner så ibland, i synnerhet om det inte är självvalt. Det finns en biologisk betingning  hos de flesta att ha barn och ta hand om barn och det skapar också en tillhörighet då de flesta har barn. Men du kan kanske tänka på de negativa aspekterna, man är förälder hela livet med den oro det innebär för hur det ska gå för barn och barnbarn.

Du får fokusera på det som ger just dig glädje och mening i livet. Kanske kan du arbeta ideellt med barn på något vis?

Nu vet jag inte om ditt barnfria liv är självvalt eller inte.

Men livet med barn är inte alltid perfekt och alla har inte en nära kontakt med barn/barnbarn heller.

Sen kan man tänka tvärtom också. Tänk allt du kan göra och utveckla som alla med barn inte har haft tid med.

Egna intressen, hobbys, vänner och träning etc. Sånt jag själv har fått lägga åt sidan i många år när det var som mest intensivt med barnen. Har vissa år bara kunnat fokusera på heltidsjobb, läxor och barnens aktiviteter. Tappade träning, vänner och mina egna hobbys.

Jag tänker att barnfrågan inte är problemet utan din känsla av samhörighet och att ha ett sammanhang. 

Du känner kanske lite samma känsla vid alla större högtider gissar jag ? 

Om du är enda barnet kanske det inte heller finns en större familj och släkt omkring dig och då kan högtider sv olika slag kännas tunga .  Det finns då av naturliga skäl ingen student att fira eller någons barndop att gå på. 

Kanske du istället behöver skapa ett eget sammanhang där du har folk omkring dig där du är en självklar gäst och där vänner blir den familj du saknar.