Mina barn och barnbarn och dina. Nyfamiljskrångel.

Är man någorlunda välfungerande kanske man inte behöver så mycket hjälp? Vilket TS man borde vara, eftersom han lyckades få en partner. Samt har barn och barnbarn, dvs han har haft en partner tidigare.

Han kan alltså inte vara helt socialt handikappad. Däremot kanske han inte har så lätt för det sociala, eller tycker att det är jobbigt. Så känner många. Men det är inget skäl till att lasta ansvaret på TS, och bli sur om hon inte följer med varje gång.

Här handlar det heller inte om sociala kontakter generellt. Det handlar om hans mamma samt barnbarn. 

Det är inte främlingar eller en mingelfest vi pratar om.

Jag tror att han visst klarar det själv, men tycker att det är ansträngande och därför hellre lägger ansvaret på TS, medan han själv sitter och scrollar i mobilen, som hon skriver att han gör.

Jo visst kan det vara så i det här fallet. Men du skrev,
 om TS man är handikappad. Och är han det behöver han söka hjälp.
Det är ett ganska vanligt argument folk slänger sig med här på FL och jag ställer mig frågande till det. Jag ser det som både skuldbeläggande och förminskande. I de äldre generationerna finns det troligtvis mängder med människor som hade fått diagnoser om de vore barn idag.

Så jag frågar igen vilken magisk hjälp tror du det finns att få? Den hjälp barn med lättare autism får är ju främst att omgivningen får gå utbildningar och att skolan gör anpassningar. Vilken hjälp tror du det finns för vuxna med lättare autism eller liknande?

Jag skrev att han borde söka hjälp om han har så svårt med det sociala att han inte ens klarar att träffa sin egen familj utan att TS är med och stöttar.

Jag skrev inte att jag var expert på vilken hjälp som finns.

Finns det ingen hjälp att få för vuxna med stora sociala svårigheter - vilket det ju måste handla om, ifall det inte bara handlar om ovilja från hans sida - beklagar jag. Handlar det om så stora svårigheter, finns det inte heller någon enkel lösning.

Men lösningen är inte heller att lägga ansvaret på TS. Du skrev (eller antydde?) att hon borde ställa upp, vilket jag inte håller med om. Hon har ju startat tråden för att hon tycker att det blir för mycket, att mannens krav är orimliga. Då måste hon börja sätta gränser.

Hade hon inte haft problem med att fixa inte bara sitt eget sociala liv, utan även mannens, hade hon väl inte startat tråden.

Jag håller med om att det kanske inte är så lätt för mannen att få adekvat hjälp, om han nu skulle behöva det.

Men jag ser inte riktigt vad det gör för skillnad för tråden.

Problemet är ju egentligen inte att han har sociala svårigheter (och dessa borde inte vara gigantiska, eftersom han som sagt har lyckats få partner och barn).

Problemet är att han verkar förvänta sig att TS ska täcka upp för hans svårigheter (eller ovilja) och blir sur om hon inte ställer upp. 

Detta trots att hon har många egna släktingar att hinna med, vilket tyder på nedsatt inlevelseförmåga hos mannen. Han verkar helt enkelt ha svårt att se hennes perspektiv.

Men vi vet förstås för lite för att dra säkra slutsatser, mannen kanske ställer upp jättemycket för TS på andra sätt. Men då tror jag inte att TS hade startat den här tråden.

I vilket fall som helst håller jag med dis om att TS behöver sätta gränser, om det 
är så att det faktiskt råder en ojämn balans i deras relation. Självklart måste det inte vara helt rättvist, men någorlunda. Och när det gäller detta, verkar det som TS pressas till mer än hon orkar med.

Jag skrev att hon borde se till helheten. Jag har ingen aning om han ger henne hjälp och omsorg på andra områden i den mängd att det väger upp. Om så är fallet kan det vara värt att ge honom hjälp tillbaka. Jag skrev också att det är viktigt att det jämnar ut sig. 

Ingen mår bra av att känna sig utnyttjad eller göra mer än man mäktar med 

Jag är inte i samma situation men jag sköter kontakterna med min familj och han med hans. Jag pratar såklart med hans familj och följer med ibland till hans mamma men det är hans ansvar att uppehålla sina relationer, fixa inför högtider, bjuda in till barnens kalas etc

Sant, jag gick OT eftersom jag blir så provocerad av ovanan folk har att trycka till andra med att de ska söka hjälp oavsett hur orealistiskt det är att de faktiskt kommer få hjälp. Det skuldbelägger de som visar sig svaga och det stör mig 

Min familj - mitt ansvar. Din familj - ditt ansvar. 

Är särbo med en man med tre barn, jag har två. Nu är våra fortfarande i grundskolan men förr eller senare har de gått ut skolan, vi kanske flyttat ihop och barnbarn kommit. Det kommer ändå att vara min familj - mitt ansvar, hans familj - hans ansvar, när det gäller att upprätthålla sociala kontakter etc. Självklart kommer vi att vara delaktiga i varandras barn men ansvaret ligger på föräldern, inte partnern. 

Hur var det när ni träffades för 20 år sedan? Antar att inte alla barn var vuxna redan då? Fick du steppa in och ta ansvar för hans relation med barnen (och hans mamma) även då? 

Inte i samma situation eftersom vi inte har barnbarn än. Men svår situation när ni har så olika familjer och svår fråga eftersom det beror på hur ni ser och sett på er familj.

Det verkar som att ni haft det rätt uppdelat, har ni haft det så på andra områden också, tex  ekonomiskt, att du betalat allt kopplat  till umgänget med din familj? Om ni haft en relation där engagemanget jämnat ut sig på andra områden där han gjort saker för dig som du inte gjort för honom., tex bidragit mer ekonomiskt, lagat bilar, renoverat hus eller dylikt så förstår jag honom. Då kanske ni istället bör se det i tiden ni lägger på respektive persons sida. 

Jag tycker det låter väldigt oförskämt om man tar med någon till sin egen mamma och sen sätter sig och bara skrollar i mobilen. Då tycker jag du ska säga ifrån att om han gör så och inte är delaktig i umgänget så tänker du inte följa med dit. Även om han inte har något att säga får han vackert sitta bredvid och llyssna och lägga bort mobilen om han tar initiativet till att åka och hälsa på sin mamma och tar med sin partner.

Sen spelar det roll hur ofta detta händer. Träffar han bara sina släktingar några gånger om året, tycker jag absolut att TS kan bjuda till och följa med. Även om han inte är så engagerad i hennes släkt.

Men då får han ju vara delaktig i umgänget, inte bara sitta med mobilen. Det låter lite som han egentligen helst skulle slippa att åka dit, men gör det för att det förväntas av honom, eller för att visa sin goda vilja, och så använder han TS som någon slags social buffert?

Händer detta ofta, bör TS absolut säga nej till att följa med ibland. Blir mannen sur får han bli det, men då ligger problemet hos honom.

Jag vet bara en man som engagerat sig lika mycket i barnbarnen som en kvinna trots att jag levt i över 50 år.

Mitt eget barns farfar var barnvakt ca 3 gånger på 18 år och bara när det var helt desperat och inte fanns någon annan, fast vi bodde i samma stad och 5 minuter bort med bil.

Är det förakt att påtala fakta?

Så dumt! Bara för att någon skriver om ett eget fall så ska någon Tow truck in och gapa om att Alla kvinnor och män minsann är helt likadana, alltid, även i andras berättade historier får inte den ena (manliga) partnen göra något sämre! Det finns ingen skillnad mellan könen och att påpeka vissa skillnader är förakt! Enligt den användaren.
Gäsp.

Tillbaka till tråden. Om ena har 13 barnbarn och den andra har 2, då är det rätt förståeligt att alla 13 barnbarn inte får besök av både mormor och mormors man varje födelsedag eller annat litet firande. Det går säkert hur bra som helst med bara mormor.
Om andra har 2 barnbarn. 2 födelsedagar om året. Där känns det betydligt mer rimligt att delta på båda. Jag skulle ändå göra det till en vana att utebli från vissa sammankomster ändå. För det första så lär det krocka med någon av egna barnbarns firanden förr eller senare, för det andra borde farfar få självförtroendet att klara av att träffa egna föräldrar och barn ibland.
Dessutom finns inget som säger att ens partner måste med på alla små firanden med släkt. Om min sambo sitter och har tråkigt på mina släktsammankomster så är han den sista jag vill ha där.

Det du beskriver är nog inte så ovanligt. Vi har också väldigt många barn och barnbarn i vår släkt. 

Det folk med små familjer inte förstår är att man gärna vill hinna med alla, men att det är i det närmaste omöjligt. Med 13 barnbarn hinner man knappast träffa alla en gång i månaden ens. För att inte tala om att det är födelsedagskalas flera gånger per månad året runt inklusive dina vuxna barn och din mamma, styvmamma etc. Det är kostsamt både ekonomiskt och tidsmässigt. Om man dessutom fortfarande är yrkesverksam blir det en knepig ekvation. Dygnet har ju bara så många timmar. 

För att det ska fungera så måste han dra sitt lass själv. Det får du förklara för honom. Du kan inte låta dina egna barn och barnbarn stå tillbaka för att han inte klarar av att umgås med sin egen mamma själv. Absolut att du ska träffa hans sida också, men tiden är ju inte oändlig.

Jag tycker du har rätt i dina funderingar och att du ska vara mer tuff och säga att du måste fokusera på dina barnbarn så länge de är små och har behov av dig. Rätt som det är har de blivit tonåringar och vill hellre umgås med kompisarna. 

Men vad umgås du med för nollor? Min svärfar hade varit 92 om han fortfarande levt och han hade inga som helst sådana problem. 

Nästa gång du är med till hans mamma så låt din man sköta snacket. Lägg bara över samtalet på honom eller ursäkta dig och gå på toaletten eller nåt. Efter 20 år kan man ju tycka att ni borde rett ut sånt här?

Hon bara tjatar och gnatar. Jobbigt tycker jag. Som en typisk kvinna. 

Jag vet bara en kvinna som kunnat formulera sig lika bra som en man och inte bara tjata och gnata trots att jag levt i över 50 år.

Är det förakt att påtala fakta?

Vad tycker du om det exemplet?

Nej, eftersom exemplet inte visar på något generellt, alla kvinnor från barndom till vuxenliv kan inte ha gnällt på en viss man, alla kvinnliga lärare, klasskamrater, arbetskamrater, chefer, expediter, sjuksköterskor o.s.v. Extremt osannolikt.

Eftersom kvinnor i snitt ligger högre i resultat på intelligenstest som mäter språklig förmåga, så bör många personen har mött dessutom ha varit hyfsat välformulerade. 

Det var ett exempel som inte höll.

Precis som alla män från barndom till vuxenliv kan inte ha varit oengagerade och bara skrollat telefonen vid kontakt med en viss kvinna; alla manliga lärare, klasskamrater, arbetskamrater, chefer, expediter, sjuksköterskor, bilmekaniker o.s.v. Extremt osannolikt.

Om han inte engagerar sig i din familj så behöver du inte engagera dig i hans, såvida du inte vill såklart.

Bu-fucking-hu.

Så låter en typisk tjej ja.