fundersam och bekymrad

kände väl mest för att skriva av mig.

En kärlek. En kärlek som känns som tonårs kärlek. Kan de va för man övertänker så mycket om det. Kan de vara de att man är så brydd hur den andra mår. Hur den person man är förälskad i agerar mot än. Hur allt just runt den person får en att må, agera och tänka. Ja mycket som går i huvudet. Här i vuxen ålder. Sambos är man också. Många gånger så är vi bara sambos andra bästa vänner. Och de är inte fel inte någon stans. Men känna sig älskad är och viktig i denna roll. De är inget jag själv tycker att jag gör alla andra bitar i en relation finns. Förutom att få känna sig sed och älskad. Sedan att man är för feg att prata om de gör inte saken bättre. Men ändå var dag tar man på sig masken och gör så gott man kan. Med allt göras hemma göra så att någon annan har det gott. Att hon får känna sig älskad och sed. De gör ja allt i min makt att hon ska se. Samt att hon ska känna sig bortskämd. Jag iglar verkligen att min kvinna ska få känna allt detta. Visst att de kanske kan bli lite mycket. Men hade kanske blivit de så kanske hon hade sagt ifrån. Hon är iaf duktig på att säga ifrån om de något jag glömt eller gjort något fel de vet jag att jag får höra. Men ja här sitter jag bakom tangenterna å hoppas var dag som går att idag är dagen hon missar lite att hon älskar mig. Utan att en annan ska dra fram något. Utan att jag själv ska försöka få framtågat alls. Man har försök att få lite kärlek eller iaf något nästan. Med blir mest av visad så va ska man göra. Tänk att känna att man saknar en person fast än man ser person varje dag. Skriver med personen samt bor med den. Sover i samma säng. Äter ihop jag allt. Ändå känna att du saknar ljustren personen du blev förälskad i. Den som fick dig att falla helt å hålet. De som gjorde att vi tog oss hit idag.