Homosexuella män och transkvinnor som vill ha barn

Inga barn om inte adoption, medförälder eller surrogat fungerar. Som alla andra. Surrogat är inte förbjudet men assistans för detta finns inte i svensk vård och det är krångligt på andra sätt givetvis. 

Fosterhem är också ett alternativ om det passar en.

Homosexuella män använder sig hyggligt ofta av att bli förälder tillsammanns med ett lesbiskt par. Och då via insemination oftast . En man blir biologisk pappa till en av kvinnorna som blir biologisk mamma . 
En del kör heminsemination med lyckat resultat och andra kör med hjälp av sjukvården.   En del par bestämmer sig för att ta hjälp av IVF med äggdonation .

Sen finns alla varianter däremellan...  

Vill dom ha biologiska barn finns en del möjligheter och kan komma att kosta en hel del pengar. 

Sen finns det såna som redan från början INTE vill ställa upp på resan med biologiska barn utan helt enkelt ställer sig i kö för adoption på en gång.   Antingen adoptera ett barn via nån form av surrogat eller  den vanliga vägen via adoptionscenter . 

Och så har vi en klick människor som faktiskt klarar av att ligga med varandra  oavsett läggning och skaffar barn på vanlig väg  . Mest singlar då förstås och som vill ha en medförälder men inte en partner. 

De två vanligaste alternativen bland dem jag känner är att hitta en surrogat eller en medförälder. Jag känner ganska många homosexuella män, inte så många transkvinnor även om jag känner några sådana också. Det nästan ingår i att vara musikalartist att typ 75% av ens kollegor är gay, queer, trans, särskilt om man jobbar internationellt.

Flaggar då för att flera faktiskt tidigare varit ihop med eller till och med gifta med kvinnor och fått barn då. Idag gäller det mest de som senare kommit ut som trans, medan det i den äldre stammen så att säga gäller bögarna. Inte så konstigt, kanske, vi har 30 års försprång i acceptans.

Och, ja, jag är själv bög och har 4 barn, varav 3 är vuxna och en är tonåring. Tre av dem kom till när jag var ung och inte kunde vara öppen i min lilla byhåla, och en skapades senar med ett lesbiskt par som medföräldrar, efter jag hade lämnat byhålan och gift mig med en man.

Surrogat är ovanligt i Sverige, men vanligare utomlands. Det kostar ofta en hel del.

Att adoptera har blivit allt svårare, särskilt som  adoptionsländerna blivit striktare i att inte lämna ut barn till homosexuella. Min man gick i skolan med en tjej som adopterats av ett bögpar, men officiellt var hennes ena pappa ensamstående för det var lättare att adoptera som ensam man än som par. Det skulle ju inte hända idag.

Tusen tack för era svar! De uppskattas mycket!

Åhå - jag trodde att det var förbjudet med surrogat. Läste för ett tag sen om två systrar där den ena systern inte kunde få barn och därför ville att systern skulle agera surrogatmamma, men att det gick inte pga att det inte godkänns i Sverige. Men det var kanske en falsk AI-produkt, haha. Man vet ju inte vad som är sant och inte längre ... Hursomhelst, det är ju bra om det trots allt är tillåtet då.Men hur fungerar det i praktiken sen då? Då är man ju fyra föräldrar i två skilda hem? Det kan man så klart vara; titta bara på alla föräldrar som gått isär och startat om med en ny partner. Fast skillnaden där är ju att man då talar om bonusbarn och bonusföräldrar; i det här fallet är det ju i stället frågan om fyra "originalföräldrar" eller vad man ska säga. Men det kanske inte spelar någon roll?Ja, jag tänker ju att både surrogat i utlandet och adoption från utlandet väl är något som många ändå inte vill använda sig av, med tanke på alla etiska problem det kan innebära?