Väntar mitt och min sambos första barn. Så fort jag plussade blev vi överlyckliga såklart, men nu efter ha varit på ultraljud så fick vi veta att vi väntar vi en pojke. Jag blev och är besviken. Ville ha flicka som första barn. Någon annan som känt så? Jag vet att jag egentligen borde vara glad. Men jag ville så gärna ha en flicka..
Som sagt jag är väldigt feminin av mig. Den kanske lite löjliga bilden av mig hade sett fram emot att inreda med rosa, klä barnet i spets och volanger, rosa barnvagn, senare prata smink och osv. Den andra delen som är jobbigare är att jag vill bli mormor, inte farmor och även ha mamma dotter relation. Tex åka på spa, Ullared osv. Känns svårt med en son:/
Har inte känts ett dugg svårt när jag varit på shoppingresa eller spa med min son. Eller på fotbollsmatch.
Du kan bestämma vad barnet har på sig i högst 3 år, sen kan det bli ett jäkla liv om det blir fel. Tyckte synd om en kompis vars lilla dotter insisterade en period på att ha allt i rosa, olika missmatchade rosa nyanser på allt. Fick hon inte det så slogs hon som en vilde och kallade allt bajs. Flickor är också individer, finns små prinsessor, vilda monster och allt mittemellan.
Idag, när söner har närmare kontakt med sin ursprungsfamilj, så är farmor ofta en viktig person! Ju mer män tar barnansvar och föräldraledigt, ju mer blir det så.
Det går nog över.
Folk kommer alltid ha åsikter, men en sak som är säker är att dessa känslor är SÅ vanliga! Men många pratar inte om dem.
När jag var yngre önskade jag alltid att jag skulle få en dotter, förmodligen för det är lättare att relatera till när man själv är tjej och ser tillbaka på sin barndom mm, när det väl blev aktuellt med barn hoppades jag istället på en pojke, vilket det blev. Tanken på en dotter kändes så främmande då. Sen när barn nr 2 skulle komma så ville jag verkligen ha en son till. Ville att de skulle få växa upp tillsammans och ha varandra, och jag ville ha en till "likadan". Såg liksom framför mig två pojkar som växte upp tillsammans.
Men det var inte en till son i magen utan en dotter. Såklart var jag lycklig över att vänta ett till barn och att hon var frisk. Men det kändes så fel. Det kändes fel att säga "hon", det kändes bara främmande och konstigt, jag ville inte ha en till jag, skulle jag nu behöva köpa dockor och massa tjejsaker? Det höll i sig ett tag, och jag blev lite ledsen varje gång någon berättade att de väntade en pojke. Men när hon var född och jag tog upp henne i famnen kunde det inte vara mer rätt. Det var så självklart att det var just hon och ingen annan som vi hade väntat på.
Jag älskar att se min son som storebror och vet att min dotter alltid kommer ha en storebror som finns där för henne.
Sen var det lite konstigt i början att byta blöja på en flicka när jag var van vid en pojke 😂
Låt känslorna ta plats just nu är mitt råd, tillåt dig att känna dig lite besviken just nu. Varefter graviditeten går kommer du förmodligen knyta an mer och mer till bebisen och vänja dig vid tanken. Kanske kommer du fortsätta att känna en besvikelse över att inte ha en dotter, men jag tvivlar starkt på att du inte kommer att älska din son mer än något annat när han föds.
Som sagt jag är väldigt feminin av mig. Den kanske lite löjliga bilden av mig hade sett fram emot att inreda med rosa, klä barnet i spets och volanger, rosa barnvagn, senare prata smink och osv. Den andra delen som är jobbigare är att jag vill bli mormor, inte farmor och även ha mamma dotter relation. Tex åka på spa, Ullared osv. Känns svårt med en son:/
Det är så sorgligt när blivande mammor fokuserar på kön istället för att vara glada för att de kan bli gravida, att barnet ska födas friskt och få förbli friskt.
Som sagt jag är väldigt feminin av mig. Den kanske lite löjliga bilden av mig hade sett fram emot att inreda med rosa, klä barnet i spets och volanger, rosa barnvagn, senare prata smink och osv. Den andra delen som är jobbigare är att jag vill bli mormor, inte farmor och även ha mamma dotter relation. Tex åka på spa, Ullared osv. Känns svårt med en son:/
Min mamma och jag har inget mor-dotterband, vi har brutit helt med varandra. Däremot har hon väldigt bra kontakt med min bror.
Att tro att ett kön avgör vilket band man har till varandra är inte så enklet. Vad som avgör mer är hur man varit som förälder under uppväxten, och hur mycket man engagerat sig i sina barn. Min mamma blev istället avundsjuk på mig i vuxen ålder, på min vikt och ungdom. Hon fick för sig att jag var ute efter ( min bonuspappa) och började bete sig rejält otrevligt. Idag har vi ingen kontakt öht.
Det existerar även svartsjuka mellan mor och döttrar. Jag trodde det var ovanligt men fick senare veta att så inte är fallet.
Jag har en pojke som har väldigt liknande intressen som mig. Är själv väldigt feminin och intresserad av allt med skönhet att göra, men har även andra Intressen ( man behöver inte dela allt). Han är ( och har alltid varit) otroligt lugn, älskar att spela piano, gitarr, måla, teckna, djur, matlagning och resa.
Miljö och uppväxt, har mycket större betydelse för vilken kontakt man får med varandra - än kön.
Som sagt jag är väldigt feminin av mig. Den kanske lite löjliga bilden av mig hade sett fram emot att inreda med rosa, klä barnet i spets och volanger, rosa barnvagn, senare prata smink och osv. Den andra delen som är jobbigare är att jag vill bli mormor, inte farmor och även ha mamma dotter relation. Tex åka på spa, Ullared osv. Känns svårt med en son:/
Det finns inget som säger att en dotter hade gillat allt det där.
Jag ville bara fiska, vara i skogen, läsa böcker om dinosaurier och hajar och bygga grejer när jag var liten.
Ibland var jag högst motvilligt tvungen att ta på mig kjol och ha flätor men jag tyckte att allt klassiskt feminint som du skriver var sjukt tråkigt och opraktiskt.
Vad skulle du göra om du fick en sådan dotter? Tvinga på henne dina intressen och rosa fluff eller bara acceptera att barn är individer och måste få vara det?
Själv fick jag en pojke som var ungefär som jag när jag var liten men om han hade gillat andra saker hade det förstås varit helt ok.
Om jag hade fått en dotter som var väldigt feminin så hade jag fått lära mig mer om hennes intressen.
Jag ville inte ens veta könet utan brydde mig bara om att barnet mådde bra. Jag trodde faktiskt att jag väntade en dotter men jag fick en son som är idag är en otroligt fin ung man och min stora lycka i livet.
Vi föräldrar finns till för barnen, inte tvärtom, och att få ett barn är en otrolig gåva så var tacksam för miraklet i magen. Du kommer att älska den där lilla pojken mer än du kan föreställa dig.
Det är ju en PERSONLIGHET som föds som man lär känna.Trodde jag passade bäst som pojknamn och såg framför mig att jag skulle sparka boll med en liten kille men fick en tjej..Det tog 1 år innan jag köpte en klännibgct henne ,köpte liksom pojkkläder t henne konstigt nog....Sedan började jag verkligen njuta av söta flickkläder osv.Min vän var avundsjuk för hon hittade ej så fina kläder t sin son men NU finns det det!