Oplanerat gravid med sladdis

Mina två barn var 9 och 10 år när min trea och sladdis kom, han var dock högst planerad.  

Vi var en bonusfamilj där det också fanns mycket äldre barn än mina så våra förutsättningar var ju lite annorlunda än era men rent praktiskt var det ju enklare med en sladdis och det blev en mer "första-barns-känsla"  med honom då han fick all uppmärksamhet. Syskonen var ju så stora att dom kunde göra nytta hemma också och var helt självgående på många plan. 

Själv insåg jag aldrig vitsen med att resa med småbarn då det är mer jobbigt än vad jag får ut av det. Det räckte med kortare utflykter hemmavid med nån natt här pch där på hotell för den lilla. 
Han åkte inte utomlands förrän han var 5 och kunde ha utbyte av det och faktiskt minnas något. 

Däremot åkte jag och maken utomlands både själva och ibland med några av dom äldre barnen. Minsta fick vara hemma med mormor.  Det kändes mer rättvist mot dom äldre som fick fullt fokus. 

Så kanske lite annat perspektiv kan hjälpa er fram till nån form av beslut 🌹

Tack för du delar med dig!

javisst är det så att små barn egentligen inte behöver resa särskilt långt, men jag tänker mest på de stora barnen som vill resa och då är det ju kul om även den lilla kan följa med. 

Jag funderar även hur det blir om ca 8-10 år när yngsta blir ensam i princip på alla högtider mm när tonåringarna/unga vuxna är iväg med sina vänner osv. 

Jag kan ju tycka på ett sätt att om man har oskyddat sex (vet iförsej inte om ni har haft det eller om ni har haft preventivmedel som inte har funkat) så borde man redan ha tagit den diskussionen och funderat över det. 

Jag är också i samma ålder och gravid nu med blandade känslor av olika anledningar men jag kan iallafall säga att vi visste vad vi gjorde när vi inte använde skydd, jag trodde det skulle dröja längre tid på grund av min ålder och amning men it is what it is, vi båda vet hur barn blir till. 

Nu är ju alla olika men vår yngsta hade aldrig problem med att ibland vara ensamt barn på högtider , med tanke på stt vi var bonusfamilj så kunde ju vissa jular bli helt utan barn utom han men det fanns ju andra vuxna inbjudna ändå så han upplevde det aldrig som något konstigt.  

Och även om ni haft bara  ett par år mellan era barn kan ju ett syskon ändå bli lämnad ensam  när kompisar och flick/pojk-vänner ibland är viktigare än midsommar med mormor.   Ålder är ingen garanti för det liksom

Sonen har aldrig saknat yngre/jämnåriga syskon , han har haft egna vänner genom hela skoltiden .  Tvärtom tycker han det är så skönt att få ha egna vänner han inte behöver dela med syskon. 
 

Jag går emot alla andra här och lägger in perspektivet att ni för inte alltför länge sen landade i att ni var nöjda med två barn. Du är fortfarande väldigt tidigt i graviiditeten och om du landar i abort så kan du göra en medicinsk abort. 

Jättebra att du har bokat in en tid på mödravården.

I slutändan så tror jag att det bästa är att låta magkänslan styra när man är i ert läge. Ni har alla möjligheter att utöka familjen på ett bra sätt. Men ni har även möjligheten att bestämma att det räcker med barn och sen vidta åtgärder för att säkerställa att ni aldrig hamnar här igen.

Tack för ditt inlägg!
Precis, i slutändan är det såklart jag och min man som behöver ta ett beslut vad som är bäst för vår familj, vad beslutet än blir.

Tack! Bra att få lite olika perspektiv på det hela av någon som har erfarenhet 

Jag var 38 och hade två barn på 4 & 7 när jag väldigt oplanerat blev gravid. Det var ett jättesvårt beslut då vi hade funderat tidigare på en trea - främst i förhoppningen om att kanske få ett barn av annat kön än vi had, men bestämt att vi var nöjda med två. Vi valde att behålla och har idag en fantastisk 2,5 åring och får nu nöjet att vara föräldrar till barn av båda kön. MEN trots den otroligt starka kärleken önskar jag delvis att vi hade hållt oss till två barn för det är så slitsamt och jobbigt att försöka räcka till och orka. 

Tillägg: jag kämpar fortfarande med att acceptera att när våra barn är myndiga närmar jag mig 60. Känner mig som en gammal förälder.

Nu svarar jag från syskonperspektivet.

När jag var var 10 och min bror (M) var 7 så fick vi en lillebror (E) (Mina föräldrar var då 35 och 39 om det spelar roll). 

Min relation till mina bröder är och har sett olika ut under uppväxten. Jag och E har aldrig syskonbråkat på samma sätt som jag och M. Istället blev jag som en liten extramamma. Jag kunde hämta E på förskolan och så var vi själva hemma någon timme innan våra föräldrar kom hem. 

Det som mina föräldrar tyckte är tråkigt för den yngsta var "barnresorna" som han missade, typ skaras sommarland och legoland. E har istället bara fått hänga med på oss äldres barn aktiviteter. Jag vet inte hur många fotbollsmatcher han har sett från barnvagnen. 

Vi reste hela familjen, oftast till Kanarieöarna, som ändå passade alla även när E var lite. Sen reste mamma lite själv med oss äldre barn till storstäder som kanske inte passade ett litet barn. 

Idag när vi "barn" är vuxna, 30, 27 och 20, så har vi alla tre en väldigt fin relation. Jag bor idag i en annan stad och båda bröderna har varit och hälsat på flera gånger, själva eller tillsammans med hela familjen. 

Det är klart att det är en omställning att få en till familjemedlem. E var/är sjuk så det var väldigt mycket läkarbesök och behandlingsdagar på sjukhus, vilket också gjorde det svårt ibland. Men jag kan absolut inte tänka mig ett liv där min yngsta bror aldrig fötts. 

Så det jag mest vill säga är att jag tror inte att du behöver vara orolig för dina äldre barn. Barn är anpassningsbara, det gäller mest att se till att prioritera tiden för alla sina barn, men ni är ju två föräldrar så det kommer nog gå toppen ❤️ och om ni har bil och tre barn, välj en bil med tre bekväma sätten där bak. Det har nog varit vår största konflikt om att inte sitta mitten på det lilla sättet. 

Tack för du delar med dig av din upplevelse och erfarenhet! Alltid bra att få perspektiv från olika håll. Jag ska till barnmorska i morgon så får jag prata med någon om allt, känns bra. 

Tack! Ja, förstår att tiden blir mer knapp, och för er var det i alla fall relativt nära i ålder trots allt. Här kommer det blir 10 och 8, eller 11 och 9 som de andra barnen kommer fylla senare det året nr 3 beräknas till i januari. 

Ja det är också en aspekt, men samtidigt inte så gammalt när det är tredje barnet tänker jag 

Min son var 10 år när jag väldigt planerar blev gravid med mitt andra barn. Var då 38 år och fick henne månaden innan jag fyllde 39. Det är alltså 11 år mellan mina barn. Min äldsta, som numera är tonåring, umgås mest med kompisar och vill helst göra saker med dem. Ibland hänger han på mig och lillasyster. Att få barn med mönga års åldersskillnad blev alltså ingen begränsning. 

Dina barn, ts, kommer också inom ett par år ayt påbörja en frigörelseprocess. De kommer alltså prioritera kompisar och egna intressen framför familjetid. En sladdis kommer troligen inte att begränsa dem.