Vad gör en person attraktiv som vän?

Det är väldigt svårt att få vänner i vuxen ålder, Sverige är topp 3 eller något över dom länderna som är svårast.

Du skriver att du har barn, träffar du inte andra mammor genom tex skola, dagis/fritidsaktiviteter? Där du kan hitta likasinnade att umgås med.

Jag är introvert själv, men mitt behov av att ha vänner har nästintill avtagit nu när jag blivit äldre, är lite över 40. Och håller på med hobbies och aktiviteter och är mest med mig själv. Snarare så jag försöker undvika folk, då jag tycker att det inte går lita på folk i dagens samhälle samt tycker att det kostar mer än det smakar. Tar mycket energi, som jag hellre lägger på annat. Jag har inte barn heller, frivilligt val.

Men jag tänker att det borde vara lättare för er med barn, då ni i princip måste vara i kontakt med andra människor mycket mer pga av skola, fritidsaktiviteter och det jag nämnde ovan. Och så har ni ju ett gemensamt i barn.

* gemensamt intresse av barn 

Tack för svar! 

jag förstår o känner att vi är lite lika, jag tycker också att det kostar på men det kanske beror på att jag inte har träffat rätt personer som jag klickar med. 

Jag kan ha trevligt när jag träffar andra föräldrar men ofta är jag 5-10 år äldre än de flesta andra föräldrar,  vilket kanske gör att jag inte ses som så attraktiv som närmare vän än bara när man råkar stöta på varandra vid förskola (?). 

vilka egenskaper/energi utstrålar personer som du känner att du skulle vilja bli vän med? Jag funderar på vad jag själv kan göra/ändra för att någon skulle vilja bli vän på ett djupare plan. Det känns som att jag kanske utstrålar energi som avskräcker folk, det är inte med mening men tror att jag har ett resting-bitch face 😂 mår ju ganska dåligt över detta och tänker att folk tycker att jag är tråkig osv. 🥺

Jo, var dig själv och visa dina positiva egenskaper och goda sidor. Det är inte "kört" efter en viss ålder, men ju äldre du blir desto mer initiativ till samtal med andra människor måste du  ta själv, bjuda på sig själv, som det heter.

Ditt problem är väl att du är introvert, men du kan öva upp din sociala förmåga. Det finns exempel  på folk som gått från att vara introverta till extroverta, nu behöver du inte just bli extrovert, men som sagt, det går att öva på det.

Hej, 

Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. 

Jag är i precis samma situation som dig! 

En 40årig småbarns pappa med inga vänner på nära håll.  Flyttade till min sambos hemstad när vi fick barn för att komma närmare hennes familjen. Familjelivet har varit tufft då ett av barnen har NPF diagnos (och med all sannolikhet även mamman).

 

Är inte heller den som vill ha massa ytliga vänner utan vill känna att man har nära trygga vänner. Eftersom jag har haft hög belastning hemma så har jag prioriterat bort att leta vänner, det har helt enkelt inte funnits tid och möjlighet. Men nu när rutiner börjar komma på plats och allt lugnat sig en gnutta så inser jag hur ensam jag känner mig. Sambon har börjat träffa vänner, men jag är bara hemma. 

Är också lite introvert och vet helt enkelt inte hur jag ska gå till väga för att hitta nya nära vänner. 

 

Så jag är också väldigt nyfiken på hur?

Om du tror att du ser sur ut så tycker jag att du ska möta andra med en antydan till ett leende. Sedan kan du förstås le mer under samtalet när det blir tillfälle till det.

Vänner blir man oftast med personer som är  +- 10 år av ens egen ålder.

Man känner att det är lätt att samtala, man är lite lika på några punkter. 

Man visar en del sårbarhet, försiktigt och väntar på att den andra också ska vara lite djupare och personlig som svar på det. Sedan behöver man inte berätta precis allt för vänner, men man brukar bli lite öppnare med tiden.  

Tack för all fina svar! 

Det låter som att vi har väldigt liknande situation, dock har vi inga npf-diagnoser så förstår att det måste ha varit jätttetufft! Jag har inte kunnat sova på 6 år (sen första barnet föddes) vilket gör att man inte mår bra, varit deprimerad och har väldigt lite energi att ge till andra. Jag flyttade också till min mans hemstad, vi har väldigt lite chans till avlastning och driver egna företag så jag har tagit huvudansvaret vad gäller barnen. 

Jag tror att energilösheten och ensamheten har gjort att min självkänsla/självförtroende har sjunkit drastiskt, vilket säkert skiner igenom när man samtalar med andra. Det är svårt att ge energi till andra när man själv är i överlevnadsläge. jag tror att "hemligheten" är att man får energi av varandra i interaktioner. Jag är (tror jag) väldigt varm och snäll, men har lite svårt för kallprat och saker som jag tycker är ointressanta. Vi har också bekanta som inte alls avger energi utan tar mycket för att ens hålla igång ett samtal. Om jag tänkte själv på vilka personer jag skulle vilja umgås med så verkar ge glada, varma med mycket energi och social kompetens och stora umgängen, därav svårt att bli deras vän då de har fullt upp 😅 min plan just nu är att "fake it til you make it", alltså ändra min framtoning lite. jag har läst alla inlägg och håller egentligen med men vill komma ur min situation som den är just nu. Tänker att om man fakear sitt självförtroende tex. så kanske man får lite större självförtroende med tiden. Eller om man känns som en "vinnare" så blir man en person som andra vill vara med. Jag tycker själv det låter omoget men människor är flockdjur.. 

tar gärna emot fler tankar och tips! 💓💓

För att få vänner behöver man ha bekanta.

Skaffa bekanta genom att ha någon form av socialt liv. Där ni gör något tillsammans och har det som gemenskap, det kan vara träning, kör, schack, vinprovning.

Ja, verkligen! Min äldsta är också 6år, sömnen har inte varit den bästa och för 1,5år sen gick jag in i väggen. Har brottats med ångest och depression sen dess. Samtidigt tog mitt vikariat slut och var totalt utbränd då jag burit större delen av ansvaret då min sambo var utbränd.

Kändes väldigt jobbigt att sjukskriva mig då, eftersom det var hemmet och min äldstas dignos (som kräver enormt mycket av en) som var anledningen till min utbrändhet.  

Självkänslan och självförtroendet har verkligen inte varit på topp och jag känner en ångest över att ta steget till att skaffa vänner. 
Min tanke är att söka mig till föreningar som delar mitt intresse. Har själv jobbat med scenkonst innan jag flytta hit och saknat det nästan varje dag, så tanken är att jag ska försöka bli aktiv i teaterföreningen här. känns lättare hitta vänner då  man har gemensam nämnare. 

Har du något intresse där du känner att du kan hitta likasinnade? 

Jag vet inte, jag är i motsatt sits. Alla vill vara vän, och går med evigt dåligt samvete för att jag får avfärda när man vill boka in att träffas, jag har inte tid för mer i mitt liv

nu kanske det här verkar som att jag försöker gnugga salt i sår ser jag när jag läser det, egentligen ville jag bara reflektera över vad som gör mig till en ?attraktiv vän?

Jag är extrovert och rätt öppen med vad jag både känner och tänker, för öppen. Men jag upplever att det är det faktor folk dras till i mitt fall, är jag låg för att jag är trött på jobbet, eller bråkat med min bror, så säger jag det om någon undrar. Jo, jag har en gammal adhd diagnos, och även om jag är välfungerande och framgångsrik i livet kan jag vara lite filterlös, men är även inkännande, så jag kliver inte in taktlöst i andras angelägenheter trots viss impulsivitet

Relationer, vänskap eller partnerskap, går att förklara som en marknad. För att du ska ha ett marknadsvärde måste den andre känna att du har något att ge den. Det kan vara allt mellan skratt, insikter, råd, ett gemensamt intresse eller att du bidrar med ett lugn. Vad som helst.

Och det är självklart så att du har kvaliteter och egenskaper andra vill ha i sina liv, du är nog bara inte så bra på att visa dom. Jobba med din självkänsla!

Jag har samma problem, är introvert men vill ha några få nära vänner.
Problem för mig är också att jag inte känner gemenskap genom känslor utan genom intellektuella samtal. Har väldigt lite behov av att ventilera problem, även om jag kan nämna problem jag har och lyssna ibland... Men kvinnor vill oftast prata på om familj, folk de känner och problem vad jag märkt.

Dessutom har jag perioder när jag gör mig nästan onåbar och ägnar mig åt egna projekt.

Jag har faktiskt fått en hel del nära vänner i vuxen ålder efter 35+. Det jag tycker är en vattendelare är om människor liksom jag är genuint intresserade av sin motpart, ställer frågor och visar att de lyssnar på svaren. Man vill fortsätta träffa människor som är goda lyssnare, och med det menar jag inte att man skall sitta och prata om problem eller liknande, utan att det är trevligt att båda frågar vidare på det den andra precis sagt, eller att man kan dela upplevelser och intressen.

Så intressant att höra frånnågon med motsatt problem ☺️ jag uppskattar också personer som är lite yviga o tydliga i vad de tycker men har nog själv svårare att vara likadan utåt! mer typen att man inte vill stöta sig med någon, "knyter näven i fickan" eller håller tillbaka, lite sådär svenskt 😂

 har också alltid jobbat på kontor med äldre gubbar, vilket jag verkligen har trivts med men inte så ett man blir polare privat. Har inte alls arbetat med många kvinnor sedan min examen nu när jag tänker på det. så säkert en stor del i att jag inte har lyckats träffa några nya tjejkompisar. 

tror också att självkänsla alltid varit låg sedan unga år vilket gör att det är svårt att kanske släppa garden.

Jag har inte haft någon hobby tidigare och som livet ser ut just nu finns inte möjligheten, hoppas att ändra på detta när barnen blir lite större och våra företag förhoppningsvis sköter sig mer själva! 

har mycket att fundera över, tack ni som skrivit! 

Kvinnor som som har många vänner upp i medelåldern verkar fungera som något slags gratis terapeuter och hjälp åt sina vänner.

Så det verkar mest jobbigt att ha flera vänner. Tycker tre nära vänner verkar lagom.

Det är säkert samma för män med 

Hur ska du ha tid och energi att vara en vän om du inte har möjlighet att ha en hobby?