Jag har svårt för nyfödda....

Jag har också svårt för nyfödda...det svider i hjärtat av längtan.

Dock är det inte så illa att jag inte står ut och egentligen har jag inget att gnälla på för jag KAN få barn...jag bara har ingen pappa min kille vill vänta ett tag till, medan jag vill ha NU för länge sen helst.

Håller med dig om att det är svårare ju mindre barnen är. Men svårast har jag att umgås med gravida med stor mage. Det är ju det som ligger närmast det jag själv önskar. Jag klarar ju av det men det är väldigt nära till tårar...

Hejsan
jag har också svårt att träffa nyfödda men jag har svårast att se och umgås med gravida som lina skrev det ligger närmast "jag vill också ha en sån där stor mage och känna hur det sparkar och rör sig där inne"

här har ni en till....... jag känner oxå som cosette o lina...
Men när beben kommer så e det riktigt svårt... i början i alla fall... Det gör verkligen ont o jag blir sååååå avunsjuk... känner mig hemsk ibland.

Hm, jag känner också igen mig. Jag har vid några tillfällen nästan känt panik när jag hållit i en liten nyfödd. Har dock lyckats bli av med ungen och dölja min belägenhet, tror jag. Känns pinsamt och frustrerande at det är så, men är kanske bara att acceptera just nu...

Jag har också svårast för gravida och deras växande magar... Känner att jag har svårt att låta bli att stirra! Det har på bara några veckor dimpt ner (!?) fyra bebisar i bekantskapskretsen. När jag har träffat dom har jag som "stängt av" och inte känt ett dugg... Normalt brukar väl vuxna jollra och pilla på små bäbisar - jag har snarare blivit helt ointresserad och till exempel hellre suttit och klappat familjens katt än gullat med barnet!!! (man står väl på randen mot att bli sinnessjuk antar jag, he he!)

Jag jobbar på förskola och ser många magar och små bebisar.. går ibland omvägar runt vagnarna då det gör för ont.. men de är inte värst nu ska min syrra ha barn.. jag är så glad hon bor långt bort..

Jag känner ingenting. Eftersom jag känner inte dessa kvinnor på gatan med magar och små barn. De är främlingar för mig. Jag är varken avundsjuk eller på annat sätt angagerad.

Jag tycker inte ens om andras barn. Eller snarare jag är likgilltig inför dem. De varken stör mig eller irriterar. Jag skulle bara bry mig om mitt eget (om jag hade kunant fått ett förstås).

Så jag tror att jag har lättare än ni som har svårt med andras graviditeter och små barn.

Jag känner igen mig.. har svårt för att träffa kompisar som har barn. Det känns inte som att man har så mycket gemensamt längre. Dom pratar bara om barn och vad kan jag tillföra liksom?? Dom vet inte hur mycket jag längtar efter ett eget barn..

Fast det går i perioder.. ibland är det svårare, och ibland går det bättre att träffa dom..

jag vet hur du känner dig.....
det är nåt helt naturligt

Jag känner lika dant...av längtan...

Jag är lite knasig!
Förr älskade jag barn, men nu tycker jag mest bara om min son!
Det är helknasigt, jag känner bara för ett fåtal!

läste nån stans här att man ska försöka tänka att alla bäbisar och gravida går runt med gravbaciller som man kan blir smittade av kanske inte stämmer men tjejer som bor ihop brukar ju synka mensen efter ett par månader och ha den samma vecka så det kanske ligger nåt i det ändå..

Har kännt precis likadant (men är nu äntligen gravid efter 7 år, 5 ivf och 4 FET). Har inte velat hålla riktigt små bebisar innan och tyckt det var otroligt tungt med gravidmagar också. Hade en mardrömshöst på jobbet med 9 gravida kollegor. Och se som fick barn sen kom och visade upp dom.. Gjorde så ohyggligt ont i hjärtat och längtan blev så stark att man hellre gick därifrån.

Är först NU som jag kan tillåta mej att njuta av små barn.

Hoppas ni alla får runda magar snart!

kram pemi

Ja samma här. När man ser alla barnvagnar och små bebisar på stan så blir man lessen och sårad. har svårt att träffa mina syskonbarn..=/