Det är så orättvist..
Fick reda på detta för flera dagar sedan har inte orkat gå in här på FL sedan dess. Mitt hjärta bara gråter.. Hon har aldrig fått kämpa för något jag har kämpat i allt. Hon har varit gift mindre än ett år och jag har varit i snart 11. Vi har vårt sista Landstingsförsök kvar men är så rädd...
Jag orkade inte prata med henne när hon ringde jag vill inte bli moster jag vill bli mamma!!!
Hej rödbetan
Förstår till viss del hur du känner. Jag har en tre år yngre syster som är mamma till två helt underbara barn. Visst har det varit tufft alla gånger då man känner en sån avund som är svår att förklara.
Nu är vi mitt uppe i en ifv som jag hoppas går bra och om den inte gör det har vi nära och kära att luta oss mot, däräven min kära syster.
Känner igen dina tankar. För ett år sedan var jag där och jag vet hur ont det kan göra. Livet är inte rättvist och man måste tillåta sig att känna som man gör. Se till att du vågar prata om hur du känner och varför.
Nu har mina känslor förändras på vägen. För en vecka sedan födde Anton och jag var jättelycklig faster, trots allt. (Vi är på väg mot adoption så kanske det har underlättat saken.)
För mig var det svårt när deras lycka krockade med vår sorg och längtan. Nu har jag insett att det inte hör ihop. De sörjer och längtar med oss och vi glädjs med dem.
Längtan kan förtära, jag vet, men jag hoppas du hittar en väg som för dig framåt.
Kram!
E
Styrka till dig Rödbetan oh hoppas att ni lyckas nu!
Jag känner igen dina känslor!
Alla mina vänner får barn,och jag jobbar med att försöka glädjas för deras skull.. så jag fattar hur du känner...
Hoppas du orkar kämpa... en bamse kram från mig.
Grinade mig igenom ett långt samtal med min mamam igår hon försöker trösta men kan inte samtidigt är min syster så ledsen för min skull de är djupt troende och ber för oss. så känns juu orättvist för dem med att de lyckas och inte jag.. men vem vet nästa gång kanske jag får tvillingar.. hoppet är det sista som överger människan..
Jag har gjort 3 så min 4:e på G. Jag har ju alltid varit beredd på att hon skulle få, ville inte nes gå på hennes bröllop med den sorgen i hjärtat, men nu blev det så och jag börjar ta det bättre nu i alla fall, kommer göra ont, men som en vän skrev till mig tur i oturen att hon bor långt bort så jag slippe rse henne sväxande mage.
rödbetan: KRAM. Fattar att det är skitjobbigt.
Hu, din stackare. Jag förstår att det känns jobbigt. men du kommer säkert att kunna glädjas åt ditt syskonbarn i framtiden, även om det är jobbigt just nu.
Jag vet precis hur det känns. Min syster gjorde abort härom veckan (hon har redan barn) och jag kände mig så "sjukt knäpp" som nästan tyckte det var skönt att höra att hon hade gjort en abort. (Skäms nästan för att berätta det). Men en gravid syster hade nästan varit mer än jag orkat med i denna evighetsmaskin till bebisverkstad!
Jag håller tummarna för att det snart är vår tur! 
Tänk så här istället: Om ni lyckas på ert nästa Landstingsbesök så kommer ni att få nästan jämnåriga barn. DET är väl någonting att glädjas över! Och själv försöker jag tänka att mina chanser minskar ju inte om så hela världens kvinnor blir gravida! (Kräks snart själv på min positivism 
men det hjälper faktiskt att "låtsas" glädje... till slut smittar den av sig på det "riktiga" humöret.
Kram på dig rödbetan!
Bliglin: "Vad synd att hon inte ville ge oss barnet isället", skulle jag ha tänkt i din situation... Ett av våra syskon gjorde abort för ett antal år sen, fick vi reda på i efterhand, och jag var så upprörd trots att vi inte hade börjat försöka då än, och tyckte (inför min man, inte inför dem!) att de kunde ha låtit oss ta det...
Fan, det är så jävla orättvist.
Idag är en sådan där deppare dag, känns som ALLA utan jag får bli gravida!
Jag har en dum gynläkare med 
Sambons syrra träffade en kille, 3 veckor senare vart hon gravid. Min kompis började försöka få barn med sin kille, 2 månader senare var hon gravid.
Kompisar som vart gravida och suckar och gör abort.
Vart ligger rättvisan?
Livet är verkligen inte rättvist.
Det där med att syskon blir gravid tex... min syster blev gravid helt oplanerat. Inte tillsammans med killen (pappan) men dom är vänner men vi som bor ihop och verkligen VILL ha barn vi blir inte gravid.
Konstigt nog blev jag glad när hon fick beskedet att hon var gravid för jag såg det som att jag får iaf en bebis nära mig för vi står varandra väldigt nära syrran å jag.
Och hon vet hur min situation är och därför skämdes hon nästan när hon av alla blev gravid å inte jag.
Däremot kan jag gråta ibland när jag får höra att kompisar ska ha barn, då känns det mer orättvist och jobbigt.
Svårt att gratulera dom så där med känsla... även om jag gärna vill göra det.