hej på er:
jag vaknade imorse var inte alls deprimerade, men sedan kom det.
känner bara som om jag skulle vilja gå å lägga mig å inte stiga upp. de här dagarna kom bara så där utan något vidare.
önkar att jag kunde sova å vaknade igen när hela det här värsta period i mitt liv var över.
kram å att inte någon av er mår som jag mår.
dettta är fruktansvärd.
Jag har haft det likadant och kommer säkert dit igen. Styrkekramar tll dig!
,...mmmm dagarna går verkligen upp och ner allt känns orättvist och fördj#"#¤%¤...men håll ut.... Bli förbannad släng kuddar svär och gråt det brukar hjälpa....lite iallafall
*kramaar om massa från ännu en kämpe*
tack Sunny 79:
ja, ibland man måste gråta för att orka fortsätta, annars blir det för tungt, jag gråte för att det gör så ont, att jag knappt vågar vakna. man är så ensam i sin smärtan att ibland har jag lust att bara förvinna å alldrig påminna mig igen att jag en dag försökt skaffa barn utan att lyckas.
kram
Sabia du e inte ensamn...vi finns här alla för dig......bara skriv en rad så finns vi här för varandra...vi kämpar.. 
Hej
Samma här det gôr sâ fruktansvärt ont att jag stâr snart inte ut lângre med denna besvikelse frustration och hjärtskärande lidelse. Hur ska man orka. Vi har nu försökt i fem och ett halv âr med 7 inseminationer varav en blev jag gravid med men slutade i missfall ma med skrapning som utgâng samt infektion fruktnsvärt samt 1 fiv neg och nu den andra ivf:en som dom avslutade pga endast 4 ägg och med utgâng cysta pâ äggstocken och nu behandling för det och dâ kan man ju glömma att bli gravid. Jag stâr inte ut längre. Har blivit helt osocial samt deprimerad nästan hela tiden orkar ingenting längre hur kul är det att leva dâ?
Har ni nâgra bra tips sâ skulle jag bli "glad".
Jag önskar att det fanns ngt som kunde göra oss alla glada. Men för mig i alla fall så är svaret- ett barn!!! Jag kommer aldrig att bli glad igen om jag inte kan få barn för det är det som betyder mest för mig!
Hejsan igen!
Ja vad kan gör oss glada jo ett barn och om vi inte fâr det vad kan gôr oss glada dâ????? Ja inte vet jag???
Folk säger hela tiden till mig ja men du har ju en bra hälsa och ekonomi samt lev för din mysiga man osv.. Ja men det vill jag ju men hur ska jag hitta orken att se ljuset genom mörkret.
Eller den värsta kommentaren jag vet:
Kan ni inte adoptera da??? Nej det kan vi inte för jag vill ha barn med mannen jag älskar och inte med nâgon annan osv.. Ja jag vet att jag ser konstigt pâ det men sâ är det bara fâr jag inte barn med mannen jag älskar ja dâ fâr det vara. Jag vill ju konkretisera vâr kärlek med ett kärleksbarn.
Ja just nu känns det mkt långt ifrån med adoption. Jag vill ha ett biologiskt barn. Men samtidigt så tror jag att bara jag får arbeta med denna sorg med att kanske inte kunna få egna barn så kommer adoption kanske vara ett alternativ för oss. Jag älskar alla barn och kan ta till mig alla. Men bara tanken på det nu får mig att vilja grina. Min sambo är jätte sugen på att adoptera från hans hemland, men som sagt jag måste nog sörja i några år till!
Hej!
Visst hâller jag med om att jag älskar alla barn och kan till mig dom och sâ, men jag kan bara inte adoptera det gâr bara inte. Jag skaffar hellre fadderbarn eller hjälper till sâ familjen kan fâ behâlla de barn dom har blivit välsignade att fâ.
Vad känns jobbigast?