Ni som har sett kroppen av era anhöriga efter att de har dött....

Jag har sett min mormor och min morfar. När mormor dog var jag med (hon låg på sjukhus och utgången var uppenbar, så vi var i rummet när hon avled). I båda fallen har det kännts som om kroppen bara blivit ett slags skal. Vad gäller mormor kändes det som om hon blåste ut sig själv med sista andetaget.

Jag upplevde det precis som om det bara var ett skal. Mormor såg färglös och lätt ut, som om ett fröskal som när som helst kan blåsa bort.

isviol: Vilken vacker och träffande liknelse! Blir helt tårögd här.

Tack för era svar!
Jag tvekade faktiskt om jag skulle ställa den här frågan för att jag var rädd att någon skulle ta illa vid sig... men jag har iallafall fått ut något av det ni har skrivit och jag hoppas att någon fler också har fått det.

Min svärmor har canser och kommer att dö.
Då vill jag se henne, har sett många döda människor genom mitt jobb, och det är så skönt att se dem. Det ser så lugna och fridfulla ut.
Det är så fint att få se att de verkar ha det bra, ingen ångest och ingen smärta.
Det är en helt annan stillhet i rummet, mot vad det är utanför.

Många verkar tycka att deras anhöriga såg vackra ut när de dött, men jag tyckte inte att vår son var vacker då, inte ens strax efter att han dött. Han var inte ful heller, men han var just.. död. Lite svullen i ansiktet tyckte jag. Kall. Alldeles för kall. Jag ville inget hellre än att värma honom, först mot min kropp, sedan i den lilla badbaljan när vi tvättade honom. Jag tyckte att det var fruktansvärt hur kroppen förändrades. Först inget motstånd alls i kroppen. Det gjorde att jag var livrädd för att han skulle bryta nacken när jag tog upp honom och höll honom i min famn. Sedan stelheten. Den inställde sig väldigt snabbt. Bara ett par-tre timmar efter att han dog så var han helt stel.

Därmed är inte sagt att jag ångrar att jag såg honom och tog honom i famn. Inte det minsta. Jag tyckte bara inte att han var vacker i döden. Jag tyckte inte han såg varken vacker eller fridfull ut, men det kanske bara var min egen smärta jag läste in i hans ansikte.

Det var hemskt för oss att lämna honom också. Min man vägrade lämna rummet ända tills en sköterska kom in. Vi kunde inte lämna honom ensam...

såg mina barns farbror 2 ggr...
första gången var dagen efter olyckan, och då såg han så fin ut, såg precis ut som om han låg o sov..
tyvärr hade de inte stängt ena ögat riktigt på honom, så både jag o min dåvarande sambo (brodern) kunde efter det inte titta på vissa fotografier av honom där blicken såg sådär "frånvarande" ut som den gjorde då vi såg honom ligga där.
2 veckor senare ville min sambo se honom igen, efter obduktion o allt var kvar. jag ville först inte, men visste inte om han skulle fixa det själv så jag följde med som stöd..
den upplevelsen var inte alls lika "fin"...
han hade blivit så liten under den tiden som gått, all muskelmassa var liksom borta, och det var bara en halv daniel som låg där..
han såg verkligen tom ut, och jag upplevde det som väldigt obehagligt..
fick hjälpa min sambo att släppa taget om sin bror då vi skulle gå därifrån, och nuddade då vid daniels arm.. den känslan, det stenhårda orubbliga skalet jag kände, kommer för alltid sitta fast i minnet på mig.

så, jag har verkligen både-och-upplevelser..
kommer aldrig mer se någon avliden så lång tid efter det inträffat iallafall...

var KLART, skulle det såklart stå, på rad 7....