Modesty Blaise skrev 2010-01-22 10:10:45 följande:
Jag måste säga att jag ogillar frågeställningen som handlar om hur man överlever förlusten av ett barn. Trots att jag vet att de som säger så naturligtvis inte menar något illa känner jag ändå att det i själva frågan finns en sorts anklagelse. I livet ryms alla möjliga saker. Glädje och sorg. En av de stora personliga tragedierna är när man förlorar sina barn. För mig blir det konstigt att man när det värsta händer förutsätts inte vilja leva längre. Man kanske inte bara måste leva vidare, man kanske faktiskt också vill. Och det är inget som någon skall skuldbeläggas för. Många som förlorat barn umgås säkert med tankar på om livet är värt att leva. Sorgen kan vara av lamslående art och göra att det svarta hålets evighet känns både lockande och vilsamt. När ångesten river i människor känns själva tanken på att få vila från den som ett slags tröst. Det är och blir liksom något som man i alla fall kan bestämma över. Man kan välja att avsluta sitt liv. De flesta gör tack och lov inte det. Medvetet eller omedvetet ger de sig själva tillåtelse att leva. Det är förstås alltid någon som fattas dem. Och i tankarna genomlevs årsdagar och tårar fälls över allt det de blivit nekade att uppleva tillsammans -- föräldrarna och barnet som inte fick leva. Man kan älska livet fast man lever det hand i hand med sorgen. Man kan älska livet också när sorgen flytt och det känns tomt och fyllt av saknad. Man kan älska livet när tomheten krymper och lägger sig tillrätta i något av hjärtats alla rum. Man får leva och man får tycka om livet igen även om man berövats det barn man längtat efter att få.
Oj så fint skrivet och jag kan skriva under på att det är så. Har gått igenom något som jag aldrig förut trott att jag skulle överleva, Ett älskat barns psykiska sjukdom och därpå följande självmordsförsök (som gudskelov misslyckades). Turer in på ungdomspsykavdelningar med följande inläggningar. Turer till akuten med uppskurna handleder osv. Oändliga samtal om tvångstankar och ångest ,där barnet bett om lov att få försvinna från den här världen. Så fruktansvärt jobbigt har det varit och är i viss mån fortfarande. Människor i vår närhet har frågat hur 17 vi orkat med och jag har väl svarat att valet att orka med eller inte har inte precis funnits. Det har bara varit att kämpa på.
Trots detta jobbiga har jag alltid älskat livet på något sätt och lyckats finna små andningshål av glädje här och där som hjälpt mig att härda ut och jag vet nu att det går att leva livet fullt ut även om man bär på en stor sorg.
Min sorg är att livet inte alls blev som jag ville för mitt barn. Barnet mår fortfarande mycket dåligt men vi tar en dag i taget och jag vet att om det oerhörda som jag inte ens vill tänka på skulle hända, att barnet skulle lyckas med något självmordsförsök, så skulle jag fortfarande välja att fortsätta leva om inte annat för mitt andra barns skull, och förr eller senare skulle jag även fortsätta vilja leva enbart för min egen skull.
Jag tror däremot att det är viktigt att ta sig tid att verkligen få vara ledsen när man är det. Att skrika, gråta eller vad man nu känner att man behöver göra för att få ur sig sorgen och smärtan och inte låsa den inom sig.
Kramar lite extra om alla som tycker att livet är tungt just nu.
Ujujujuj... *på äkta närkingska*