Vi som har BF i December 2010

Jag skulle aldrig planera för ett barn när jag är i den livssituationen jag är i nu, men nu är det redan ett där inne, o då är det ju inte så mkt å tjöta om? Men tydligen så är det så.. Som sagt han är inte arg, men han säger lugnt att han vill inte.. jag orkar inte så jag e oxå nära på att ta den lätta vägen ut, slippa tjatet. Men frågan är hur jag skulle se honom efter det..

Om pappan inte är en bra pappa så hade alla mått bättre av att han var frånvarande.
Men är det en pappa som älskar sitt barn så är det helt klart det bästa alternativet.
Och så blev det ju också!

Men att säga att INGEN mått bra av att pappan tagit avstånd tycker jag inte är helt sant. Jag har flera vänner som vuxit upp med en pappa som inte visat kärlek osv och det är mkt värre!

Hade Viktors pappa inte velat haft honom efter födseln hade jag aldrig tvingat på honom papparollen heller.
Bättre iaf att bara ha EN förälder som verkligen älskar barnet än att leva med två där den ena inte gör det.

Man träffar ju oftast en ny kille senare vilket även jag gjorde och han älskar Viktor som att han vore hans egen och hade inte A funnits i bilden så hade ju min nuvarande sambo blivit "pappa" åt honom.

Så saker och ting löser sig, man ska aldrig stanna i ett osunt förhållande för barnets skull.
För i slutändan så gynnar det inte barnet iaf.

Det där med aborter så kan man ju också säga "det finns många som ångrar en abort med väldigt få som ångrar ett barn"

Jag har när avänner som gick igenom liknande också. Hon blev oplanerat gravid, han ville inte behålla och hade ångest ch panik och jag vet inte allt. Han vill veeerkligen inte behålla. Men hon ville, och gjorde så trots att hon kände sig som en skit. Nu är flickan ett år, paet är tillasammans och lyckligare än någonsin, pappan började någonstans i mitten av graviditeten att sätta sig in i det hela. Han är världens bästa pappa idag och blir fruktansvärt upprörd vid tanken på att han velat ta bort barnet.

Vet du av vilken anledning han inte vill?

Han tycker inte det passar nu.

Jag känner inte att jag vill gå igenom en sån sak, för att han inte har lust just nu. Så kanske han har lust om ett halvår? eller ska jag vänta i flera flera år till?

Min son är ett oplanerat barn, jag lämnade min dåvarande sambo innan jag visste att jag var gravid. Vi funkade inte ihop helt enkelt.
Under graviditeten hotade han med att han skulle ta livet av sig om jag inte gjorde abort, men jag sa att jag gör de inte en gång till, jag tänkte behålla barnet oavsett vad han ville.

Han höll på att hota hela tiden, och när barnet väl var fött sa han att han skulle göra allt för att ta barnet ifrån mig för att jag inte hade lyssnat på vad han hade sagt.
Men jag vann mot honom i familjerätten. Jag hade kvar alla hot sms från honom och visade upp och de styrkte tillräckligt för att han inte skulle få vårdnaden.

Fram till sonen blev 1 år anklagade han mig för att jag höll honom borta från honom. Men i själva verket var de han som inte hörde av sig ang att komma och träffa honom.
Sen fick han för sig att han skulle polisanmäla mig för att jag hade nämnt hans namn i min blogg. Då rann bägaren över och jag kontaktade familjerätten igen för att höra vika rättigheter jag hade ang att inte ha någon kontakt med honom.

Först och främst bytte jag telefonnummer så han inte kan kontakta mig. Skyddat nummer. Men villkoret för de var att de fanns en annan i närheten han kunde kontakta om han ville träffa sin son. Men han har min mammas nummer och mamma har hans nummer om de skulle vara så att han vill ha kontakt. Allt detta skedde i November 2009 och han har inte hört av sig sedan dess. Dessa 6 månader har vart de lugnaste och skönaste i mitt liv. Inget bråk och inga hot. Om han kontaktar oss igen så har han inget att komma med när han har vart frånvarande så mycket.

Heja dig!! Stå på dig!

Jag är bara så rädd att han ska ignorera "den". Att han ska ignorera graviditeten och att jag sen får höra att jag får ta hand om allt.
Men egentligen kan jag inte tänka mig, något inom mig säger mig ju att det inte är så, men jag är ändå så rädd :(

Jag gråter på tok för mkt, jag borde väl ändå glädjas åt att min kropp klarar av att låta ett liv växa? Än så länge så klarar den ju det iallafall

men du, ifall han reagerar med att ignorera graviditeten och dig, helt ärligt, är han verkligen något att ha då? Det vore så dåligt så det är inte klokt ju. Och det är ju som du säger, han tycker inte det passar nu, men det är ju nästan ett år tills barnet kommer ju!

Jag har försökt med alla argument... lovar...

Ohh nej menar inte att det är bra att den andra föräldern känner sig tvingad att  stannar kvar och barnet får känna sig oönskad och inte få kärlek från den föräldern. Sådant ska inte ett barn behöva uppleva. Finns många fina lyckliga barn som växt upp med bara en förälder och fått massa kärlek.
Finns ju så många släktingar, syskon morfäräldrar, vänner och extra pappa som kan ge massa kärlek.
Man behöver inte ha samma blod i kroppen för att kunna ge kärlek till ett barn.