Ni med både biologiskt och adopterat barn

Vi fick första barnet genom adoption och andra magvägen. Jag förstår hur du tänker. Vi försökte visserligen allra först att få bio-barn och gjorde till och med ett helt och ett påbörjat, men avbrutet, IVF-försök, men vi övergick ändå ganska snabbt till adoption. Detta trots att vi inte visste om vi skulle kunna adoptera. Min man är dömd för att ha värnpliktsvägrat och vi visste att det skulle bli svårt att hitta ett land som godkände oss. Men vi ville verkligen försöka och la ned betydligt mer energi, pengar och känslor på att adoptera än vi tidigare gjort på att försöka få bio-barn. De kostnadsfria IVF-försöken hos landstinget lät vi bli att utnyttja. De fick bli vår back-up om adoptionen inte skulle lyckas.

När vi sedan varit hemma ett drygt år blev jag oväntat gravid, just när vi skulle påbörja en ny adoptionsutredning. Jag kände mig mest av allt snuvad på en andra adoption och när det dessutom visade sig vara stor risk för missfall eller mycket för tidig födsel var det svårt att vara glad över graviditeten. När sonen väl kom, endast sex vecor för tidigt som tur var, så tog det ett tag för både mig och min man att vänja oss vid tanken på att vi nu även var föräldrar till ett biologiskt barn.

Med de förutsättningarna vore det kanske inte så konstigt om vår adopterade dotter blev den trygga med en självklart tillhörighet i familjen, medan bio-sonen mycket väl skulle kunna känna sig mindre efterlängad och mer vilsen. Nu vet vi förstås inte hur det blir i tonåren eller när våra barn är vuxna, men så här långt - de har hunnit bli sju och fyra år - ser vi inget av det. Sonen är superharmonisk och liksom bara utgår ifrån att han är älskad av alla omkring honom. Dottern behöver betydligt mer bekräftelse och klänger sig fast vid oss föräldrar, ständigt lite ängslig att missa något. Hon är väl anknuten, det har vi fått konstaterat av barnpsykolog, men hon har inte alls samma grundtrygghet som sonen.

Jag tror att det är där problemet ligger. Det finns säkert många familjer med förutsättningar som liknar våra, där det adopterade barnet var oerhört efterlängtat och välplanerat medan det biologiska bara kom. Ändå finns det forskning som visar att bland adopterade, som ju generellt löper lite större risk att få psykologiska problem av olika slag, så är det just adopterade med yngre syskon födda in i familjen, som mår sämst. Det betyder förstås inte att det går dåligt för en majoritet av dessa barn, men att risken är lite större. Jag vet inte om det gjorts någon liknande forskning på bio-barn med adopterade syskon, men jag tror faktiskt inte att den skulle visa någon överrisk. Ett barn som föds in i sin familj har inte en radda av traumatiska separationer bakom sig, behöver aldrig fundera över varför han/hon hamnade just här, kan se sig själv i mamma, pappa och resten av släkten. Bio-barnets förutsättningar att klara eventuella funderingar kring om föräldrarna kanske helst ville ha adopterade barn är så mycket bättre än när vi pratar om det motsatta fallet.

Jag tror, som sagt, inte alls att det måste gå illa för vår dotter bara för att hennes lillebror är vårt bio-barn. Men jag är glad att jag känner till risken och att vi därmed kan vara vaksamma och jobba med att visa dottern att hon är 100% vårt barn. Precis som hennes bror är det.

Bra skrivet Manchester.

Jag vill bara förtydliga att jag genom mitt tidigare inlägg inte menade att adopterade barn inte har särkilda behov och förutsättningar. Jag hakade mest upp mig på det faktum att adopterade barn skulle vara någon form av  "andrahands val" och att det i sig var orsaken.
Jag har själv träffat adopterade som mått dåligt men då har inte deras funderingar främst handlat om att de skulle vara mindre önskade i sin adoptivfamilj eller att de har dålig kontakt med sin adoptivfamilj, utan mest kring tidigare separationer och funderingar kring varför deras bioloiska mamma lämnat dem, vad de har ärvt genetiskt från dem osv. Men detta är såklart individuellt.

Visst finns det det...ni förstår inte vad jag menar. Jag säger inte att FÖRÄLDRARNA ser någon skillnad mellan barnen, utan att det finns en viss RISK att den adopterade känner sig utanför (felaktigt så) om det finns yngre biologiska syskon. De flesta är medvetna om att oavsett föräldrarnas goda intentioner så ÄR adoption något känsligt och barn som blir adopterade har större risk för psykiska problem såsom depression. De kan känna sig utanför även om föräldrarna gör allt i sin makt för att det inte ska vara så. Och om adoptivbarnet kommer först, ja då finns det en RISK att barnet tänker tankar såsom "tänk om mina föräldrar aldrig hade adopterat mig om de hade fått sitt biologiska barn först". Den problematiken slipper man ju helt om man får biologiska barn före man adopterar.

Precis! Det är det jag menar! Man bör vara VAKSAM över att problemet finns och göra sitt bästa för att undvika det. Jag säger INTE att det måste vara så att det adopterade barnet känner sig utanför om det får biologiska syskon...jag säger att det finns en viss RISK att barnet känner sig utanför Men om man, som du säger, är medveten om problemet så kan man förbereda barnet och lyssna på barnet och verkligen försöka göra något åt det så att barnet INTE känner sig utanför.

Ni menar väl att lyssna på BÅDA barnen. Att vara en 'olycka' som föräldrarna egentligen inte ville ha eftersom de siktat in sig på en andra adoption kan ju inte vara så kul. Eller hur? Jag tror att risken är stor att det biologiska barnet känner sig oälskat och icke-önskvärt, tyvärr.

Vi har tre barn. Ett biologiskt, 9 år, ett adopterat, 3,5 år och ett bilogiskt, 6 månader. Vi har inte råkat ut för så många tokiga komentarer mer än att typ ALLA sa "vad var det jag sa" när jag blev gravid...eftersom det är det man oftast blir när man adopterar

Men det gör man ju, vi går obligatorisk kurs för att lära oss om att det är skillnad på att adoptera än att få barn biologiskt och vi är så vaksamma, guud vad man är vaksam....Och det är en risk att adoptera, det handlar om barn som varit med om ett eller flera separationer och kan ha varit utsatta för både det ena och det andra och ja, det finns risk att barnet känner sig utanför men det behöver ju inte innebära att det är fel att man får biobarn som syskon heller. Det kan vara mycket traumatiskt över huvudtaget att få syskon, hur man än får dem, jämförelser finns alltid mer eller mindre.

Just det!
Dessutom så tror jag inte att någon av oss blundar för de problem som kan uppstå, däremot så vill JAG inte ta förgivet att det är så min dotter kommer att känna sig.
Jag har en bror som tror att våra föräldrar älskar mig mer än honom och han hade det jättejobbigt under tonåren pga detta och han gjorde livet lite surt för mig ibland. Och han har legat i pappas pung och mammas livmoder precis som jag

det är det jag menar. Jag blundar heller inte för problemen som KAN uppstå men jag utgår inte ifrån att sonen kommer  må dåligt över att vi fick honom först och sedan kom lillasyster biologiskt....de älskar varandra här och nu, livet är inte det minsta komplicerat som det är nu vad gäller rötter, biologi osv utan nu är det tänder på gång för lillasyster med allt vad det innebär och storebror trotsar som vilken snart 4 -åring som helst. Jag tror de kommer att kivas och bråka, de kommer båda tro att vi favoriserar den andre mer precis som jag tyckte att min bror var mer älskad än jag och han tyckte detsamma om mig - och vi är båda adopterade.

Jag tror att om man själv behandlar sina barn lika och själv inte tänker på att den ena är adopterad och den andra inte, så förmedlar man rätt energier till sina barn. Och knivas och bråkas det hemma har det förmodligen att göra om helt andra saker än hur barnen kom till er Jag tror mkt att barnen märker av energier. Visst fajtas syskon om föräldrarnas gunst, men det gör ju alla syskon.