Stor ekonomisk förlust - någon som brutit ihop och kommit igen?

Men ska ni ens sälja nu?
Bostadsmarknaden ändrar sig hela tiden. Ni kan inte veta vad ni får om ni säljer om 15 år.

Det där är din depression som talar och det är depressionen som gör att du inte ser någon framtid. Klart det finns en framtid och det som är absolut viktigast i livet för din son är en kärleksfull mamma och pappa, inte pengar! Särskilt när han är så liten, och när han är stor kan han jobba ihop pengar själv, som miljontals andra människor. Sök hjälp för depressionen i första hand, gör ingenting förhastat innan du gjort det. Man fattar inga bra beslut när man är deprimerad. Klarar du absolut inte av att bo i huset, skaffa en hyreslägenhet och flytta isär "på pappret" då kan ni få bostadsbidrag båda två tex. Låt bli att sälja nu om ni inte är absolut tvungna. Vänta och se. Hyr kanske ut huset och flytta till en lägenhet under tiden om ni inte vill bo där.

Tack för era tankar. Tyvärr ger mig tanken på att bo i huset i 15 år sådan ångest att jag nästan inte kan andas, så just nu känns det inte som något alternativ jag kan överväga.

Jag vet att det bästa förmodligen är att bo kvar ett tag innan vi säljer, men jag vet inte om jag klarar av detta utan att bryta ihop totalt. Jag är redan i så dåligt skick både fysiskt och psykiskt (svårt att äta och sova och bara gråter, gråter, gråter) och bara att klara av att vara i huset varje dag är en kamp. Jag ska snart få träffa en läkare och jag hoppas att medicin kanske kan hjälpa mig att vara lugnare. Kanske kommer jag då kunna klara att hantera situationen bättre. Men det förändrar ju inte saken i sig. Vi har förlorat alla våra sparpengar och den frågan kommer jag kämpa med de närmaste åren oavsett om jag har medicin eller inte. Om det finns någon som gått igenom något liknande får ni gärna, gärna höra av er.

Du ska träffa en läkare, det är bra. Be också om att få en samtalskontakt så du kan ventilera dina tankar och inte bara låta dem mala i ditt huvud.

Alla sparpengar är borta, säger du. Men det finns ju många, många som aldrig haft ett sparande över huvud taget. Och de klarar sig. Pengar ÄR inte hela världen.

Tänk på vad du har, inte på vad din INTE har.

Tänk på vad du har, inte på vad du INTE har.

ska det ju vara såklart.

Jag förstår vad du går igenom, har varit där själv, fast egentligen värre. Med kronofogden som den flititgaste brevkompisen.
Men jag har tagit mig ur det, skulderna är kvar, fast mycket mindre.

Jag tog proffisionell hjälp, nej, det kunde inte hjälpa mig att komma ur skuldträsket, men de kunde hjälpa mig att hantera det på ett bättre sätt. Att inte låta det äta upp mig.

Så mitt tips är att ta hjälp av de som kan det. 
Ger dig en anonym kram, för det behöver du

Har inte läst alla svar, men vad sägs om att hyra ut huset? 

Då kommer du därifrån, får en liten slant var månad för att täcka upp lånen iallfall, och andrum till att hitta en lösning, ev vänta tills marknaden vänder.

Kan ju hyra lägenhet så länge, helt klart värt att komma därifrån till att börja med, låter det som. 

Tack för era svar. Ja, vi kanske kan försöka att hyra ut det. Vet inte om det finns någon marknad för det, men det kan ju vara värt att kolla. Tyvärr så handlar det inte så mycket om att marknaden ska vända. Eftersom vi har betalt för mycket för ett skithus, d.v.s. långt över marknadsvärdet, så kommer "glappet" bestå även i en uppåtgående marknad. Jag ska i alla fall kontakta en mäklare idag, som får komma och titta på det, för att kunna få en uppfattning om exakt hur mycket pengar det kan röra sig om. Sedan får vi ta det därifrån.

Jag tror precis som ni säger att det handlar om att försöka acceptera att ett sparkapital inte är allt i livet, men det är svårt. Vi har slitit hårt för att få ihop de pengarna. Jag hoppas att samtalsterapi i kombination med medicin kanske kan hjälpa, för jag orkar inte med den här ångesten dag ut och dag in dygnet runt. Jag måste få vila och bli lugn, så jag kan äta och sova och fungera.

Ja, ibland behöver man få perspektiv på tillvaron. Jag vet att jag klagar över ett lyxproblem, men jag bär med mig mycket från barndomen när det gäller ekonomisk otrygghet. Därför har det varit så extremt viktigt för mig att bygga upp den grund som nu raseras och det är svårt att acceptera. Men jag vet att jag måste.

Jag rekommenderar att du läser boken Tänk rätt - bli framgångsrik. Mycket bra bok för att bearbeta svåra situationer i livet.
/ Författare Napoleon Hill

Ja, jag har tjänat miljoner på relativt kort tid, förlorat allt (banksystemets fel, ej mitt eget), självfallet med djup depression som följd något år.

Sedan tjänade jag nya miljoner och förlorat alla (denna gång mitt eget fel (negativa derivat 2009), följt av depression något halvår.

Sedan hade jag möjlighet att tjäna miljoner igen (4m för att vara exakt), men missade chansen med depression som följd. Men depressionerna är minde och minde för varje gång. Man vänjer sig även vid förluster bara man har lust att komma igen.

Idag har jag halvmiljonen kronor, ingen överväldigande summa jämfört med de summor jag haft tidigare, men jag är ganska tacksam även över den summan jag har, många har inte ens det.

Var glad att du lyckats spara 0,5-1 mille. Det är mer än vad vissa människor tjänar under hela sitt liv.

För det andra - om huset nu var en sån skitaffär - varför var det det? Dolda fel? Då kan ni driva process mot säljaren.

Årets bump?

TS vad hände sen?

Jag förstod aldrig den exakta problematinken, var huset dåligt att bo i? Eller var en problemet endast att ni betalat för mycket?

Meningen med budgivningen är att man ska bjuda så mycket som det är värt för en själv (om man inte endast köper för att tjäna pengar?)

Om ni behöll huset så måste det verkliga värdet ha gått upp ordentligt under dessa år

Det är trots allt ändå bara pengar.

Vad är det egentligen som hänt med huset, som ni inte visste innan?