Manchester skrev 2011-03-07 21:05:29 följande:
Jag tycker, som flera andra, att du ska ställa er/dig i kö hos en adoptionsorganisation. Det är så oerhört långa köer numera, så det går inte att bara säga att det är ett viktigt beslut som båda måste vara med på. Jag vet inte hur gamla ni är, men om ni är 35+ så kan en tidig anmälan avgöra om ni alls ska få något barn. Om din man skulle ändra sig om några år så är det ju ingen tröst ifall ni ändå inte får något barn för att ni inte hinner fram i köerna.
Vi står i kö trots att vi sannolikt inte kommer att adoptera igen. Jag vill det av hela mitt hjärta. Det är min allra största och allt överskuggande önskan i livet att få adoptera ett barn till. Min man har tidigare sagt att tre barn skulle vara OK, men nu vill han inte. Han anser att de två vi har (ett adopterat och ett bio) räcker bra. Men ändå förstår han varför jag fortsätter betala årsavgiften. Snart kommer jag att falla för åldersstrecket, men fram till dess är vi sökande. OM min man kommer på andra tankar så får det inte falla på att vi inte betalat de där tusenlapparna. Om inte annat så har jag köpt mig en liten aning sinnesfrid med de pengarna. Kanske kan din man se det på samma sätt för dig.
Här hemma har vi kommit fram till en lösning. Jag får ta upp min önskan om en ny adoption (ett ytterligare biologiskt barn är både osannolikt och skulle innebära onödiga risker för både mig och barnet) lite på skämt så ofta jag vill. Om något av våra barn säger att de vill ha en lillebror eller lillasyster så svarar jag alltid att det är OK för min del, det är pappa ni måste övertala. Om min man säger något om hur mysigt/gulligt/kul det är med barn så säger jag att i så fall vore det väl ännu myisgare/gulligare/roligare med ett barn till. Mer seriöst har jag lovat att inte ta upp saken mer än absolut max en gång per månad. Det får inte bli till ett ständigt tjatämne.
Lyckas du hålla det till en gång i månaden? 
Mitt råd är att du lägger fram ett liknande förslag för din man. Det här något oerhört viktigt för dig. Du behöver få prata om det. Jag uppfattar din man som väldigt egoistisk om han bara ser till sitt behov av att slå frågan ifrån sig, men inte alls accepterar att du har ett lika stort behov av att få prata om den. Kräv att få ta upp frågan först en gång. Sedan får ni väl förhandla er fram till hur ofta/mycket du får prata om adoption.
Jag tycker också att du allvarligt ska fundera över om du kan leva barnlös för din mans skull. Om adoption visar sig vara enda lösningen för er så är det ju faktiskt risk för att din man väljer att låta dig förbli barnlös. Om du tror att du, trots det, kan fortsätta älska honom och ha ett bra liv med honom så ska du kanske inte ta i alltför hårt när det gäller att tvinga fram tankar och diskussioner om adoption. Då har du också gjort ett val. Om du däremot ser barn som något så viktigt att du inte kan offra det för att få leva med den här mannen så bör du nog berätta det så småningom. Du behöver inte lägga upp det som ett ultimatum, utan kan försöka vara lite mjukare. kanske säga att du är rädd att bli bitter och till slut inte orka med er relation om han förnekar dig något som är så fundamentalt som möjligheten att bli mamma.
Min man var inte särskilt svår att få med på den första adoptionen. Skulle han ha motsatt sig den så hade vi sannolikt inte varit gifta idag. Att bli nekad ett tredje barn är jobbigt, men att inte få barn alls skulle jag inte ha klarat. Det är en sak om man inte kan få sitt efterlängtade barn, men att den person som borde älska dig mest av allt i världen kan neka dig något så viktigt, det funkar inte. Då bör man nog gå skilda vägar innan det är för sent att kanske få barn ensam eller med någon annan. Hellre sörja ett havererat äktenskap och förlusten av en älskad partner, än att en dag vakna upp och inse att nu är det över. Nu finns inte längre chansen att jag kommer att få bli mamma. Och det var min man som bestämde att det skulle bli så. Vilken äktenskap kan klara en sådan påfrestning?
