Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Ill min man: förlåt för att jag varit lite kall på sistone. För att jag onte varit nära dig. För att jag inte pratat med dig som jag brukar. Jag vet bara inte hur jag ska berätta. Jag har i ett års tid tvivlat på mina känslor för dig. Jag trodde att vi skulle bli gamla tillsammans, att det var du och jag för alltid, men nu är jag inte så säker längre, jag vet inte om jag vågar ta steget och lämna dig, vi har ju barn, hus och så många år tillsammans. Jag vill inte se dig må dåligt, jag vill inte se barnen må dåligt, men jag et inte hur lönge jag orkar må dåligt själv. Jag vill kunna prata med dig, förklara hur jag mår, men det skulle såra dig så. Jag önskar att jag älskade dig så som jag en gång gjorde, men i ett år bara jag väntat på att känslor ska mms tillbaka, men för varje dag känns det bara som länge och längre bort.

Till dig Jag tänker på dig, ofta. Jag trodde att du tänkte på mig också. Jag har sett att du tittat på mig. Jag har väntat in rätt tillfälle att ta kontakt med dig, vill så gärna prata med dig. Varför har du aldrig kommit fram till mig? Nu ser jag att du har någon annan och jag känner mig så dum som trodde att du kanske var intresserad av mig. Försöker tänka att vi två inte var menade ändå, men jag känner något när jag ser dig och det känns så jobbigt att veta att du är någon annans. Hade det blivit vi om jag vågat göra något tidigare, innan det var för sent? Jag önskar att jag bara fått hålla om dig, bara en gång.

Vill du ha svar kan jag inte ge dig några.  Sorgligt, eller hur?

hur länge ska jag vänta blueeyes?

Har lärt mig att lida tyst men jag tror det är  mycket försent .. har förlorat kontakt med dig och med alla mina nära vänner ... har skrämt bort dig men hoppas att du förstod varför reagerade jag som jag gjorde. Livet utan dig är mörkt , helt mörkt...

Till min mamma:

När jag berättade för dig om skolan så ville jag egentligen säga detta:

De var den sista drömmen jag hade.
Den är nu också i spillror.
Allt har ryckts bort de senaste året och jag har fått nog.
Jag orkar inte mer.
Mitt liv är ingen värt mer! 

Affärslunch och jag är desserten? 

Man måste vara två för att dansa tango och som kvinna vill man bli uppbjuden. En gång i tiden dansade vi tillsammans men nu går dansen åt varsitt håll...

Du frågar mig varför jag tystnat. Jag orkar inte svara. Du borde inte behöva fråga. Jag vet vad du gör och jag vet att du söker en ny danspartner. Det blir mörkare och mörkare ute men det samma händer här inne. Vi har känt varandra i trettio år, eller jag trodde att jag kände dig, men nu är jag osäker.

Du kommer återigen att fråga varför jag tystnat och jag kommer inte att svara då heller. Jag vet att om jag svarar precis vad jag känner, så kommer du att sucka och bli tvär. Jag kan skriva ett brev till dig men du kommer inte att läsa mer än första raden innan du kastar bort det. Du kommer att kasta bort det lika lättvindigt som du kastar bort det vi har tillsammans.

Ja, idag är jag ledsen och trött, men märker du det eller går det dig bara förbi?