Vi som försökt ett tag utan plus

Hejsan tjejer

Vad trevligt med lite nya tjejer som tittar in också. Välkomna.

Försöker vad roligt. Underbart kul att ni tar det spåret. Har en fd kollega som har en liten adopterad dotter. Trots att det inte är deras biologiska barn så älskar de dem lika mycket och vad jag har hört kunde deras dotter ha varit deras biologiska med tanke på att hon är väldigt lik vad gäller sättet. Så allt har inte med biologi att göra. Så spännande resa ni har framför er.

Jenso var inte orolig för det är inget som gör saken bättre. Vet att det är lätt att säga...  Blir det så blir det men försök att hålla ångan uppe. Försök att finna något positivt i varje dag fram till BIM-dagen.  Den är ju faktiskt rätt så snart.
Har själv svåra kval men försöker att tänka på annat så går ännu en dag mot mitt vad jag har fokuserat på ett stort fett .

Hoppas att ni får en riktigt varm och skön dag tjejer. Kram   

Vi har försökt sedan årsskiftet - så ca 6 månader nu då. Före det slarvade vi rejält i ca 1 år. (slarva = illa förklädda försök)
Nu har vi införskaffat ÄL stickor och skall försöka med att pricka in lite mer exakt - och försöka att inte ha sex som avel i samma veva- det är väl en oro med att börja pricka in osv. att det blir mer avel än själslig lusta.

Jag kan inte 100% sätta mig in din/er din situation Wittra. Men jag tror att talesättet "måla inte fan på väggen" är bra - risken att det skulle vara det värsta av det värsta - är ändå ganska liten - så varför sörja och ha panik över något som inte inträffat?
Försöka att medvetet tvinga dig att tänka positivt oxå - att ni kommer få hjälp - att ni kommer få mer redskap och kunskap. Att ni får den hjälp ni behöver. osv.
Det kan kanske hjälpa lite - så att ditt hjärta inte brister i förväg. håller alla tummar å tår för er och önskar er all lycka och välgång!

Mina föräldrar och min fästmans föräldrar talar öppet och högt om att vi är perfekta som föräldrar - perfekta för varandra - och att det är "dags" att de kan få barnbarn från oss. Det skrattas och talas om lycka och välgång för oss. Det är vad jag väljer att se - att de älskar oss så högt och önskar oss all lycka - för de vet ju inte att vi försöker. Jag önskar inte empati från dem - dem vill jag ha all denna lycka och glädje. Det värmer mitt hjärta. Men visst - ibland vill jag bara skrika : vi försöker ju!!!!! Men det går ju inte!!!!

Människor ploppar ur ungar till höger och vänster i vår umgängeskrets oxå... Både de som är helt olämpliga föräldrar, de som väljer att avsluta "en sk olycka"- till de som försökt mycket längre än oss, och haft komplicerade graviditeter och förlossningar.
Lycka och ilska känner jag om vartannat. Men deras liv skiljer sig från mitt - allt som oftast. jag gillar inte att jämföra migsjälv eller dömma andra i deras val.

Min fästman och jag talade en längre stund om detta.  Han är orolig, ängslig - rädd för att det är något fel på honom.
Jag tröstar och uppmuntrar honom. Jag är orolig jag oxå - att det skulle vara något fel på mig. Men att risken för det är väldigt liten. - samma är det för honom.
Han röker - är väldigt smal - det heliga blir alltid överhettat när han jobbar - osv - allt detta minskar chanserna till att vi blir gravida. Han blev tyst och hans ögon klarnade en hel del - min funderande - älskade - filosofiska karl blev tröstad och såg det där praktiska som alla karlar förstår sig på.

"vår baby väntar på rätt tillfälle att få komma till oss - det är bara vi som är otåliga." De klokaste orden min karl kunde säga just då och där.

Klokt sagt av din karl. Själv är jag mest stressad över att jag gärna vill hinna med MER än ett barn. Och här närmar man sig 30 utan en enda unge :(

Folk i umgängeskretsen ja... Det sprutas ut ungar här också, inte inom närmsta kretsen, men många inom facebookkretsen. Graviditets-meddelanden och bilder på söta små bebbar som just lärt sig bajsaaaa, typ. :P Det är svårt att inte bli lite missunnsam ibland. Och tycka synd om sig själv. Fastän man kanske inte "borde" eftersom det finns så många som har det värre, och så slänger vi in en lagom portion dåligt samvete till efterrätt ;)

Tänk att det kan vara SVÅRT att få barn, vem hade kunnat ana det? Önskar dig och alla andra här plus inom kort!

Försöker, åh va glad jag blir för er skull!! Vi pratar oxå om adoption här hemma, men vi kör sista ivf försöket först och om det inte fungerar så sätter vi oss i kö, för ÄD är ju inte mån garanti för graviditet. Jag skulle kunna ställa mig i kö nu, men mannen vill fokusera på ivf:en å han har bestämt sig för att de ska bli plus då Får respektera att han vill vänta, men vet inte riktigt om han förstår hur lång väntetid det är på att få adoptera.. Har du nått bra boktips? Jag laddar som bara den inför att länka blogginlägget på fb, vill gärna gilla sidan "barnlängtan" oxå, men inte vågat än..Snart otålig, tänker på er!! Jenso, hur går det?? Kram Bolltjej, vi har berättat för familj och nära vänner..Även vissa på jobbet. Känns otroligt skönt att inte få frågor om barn längre och vi får mycket stöd från nära och kära. Otroligt skönt att slippa smussla oxå under ivf-behandlingen och att hitta på lögner när du inte vet vad du ska svara om någon frågar dig om barn. Försök att hitta någon du kan anförtro dig åt.. Kram på er!!

Men blä! Mitt meddelande blev utan radbrytning...
Jenso, otålig, bolltjej och försöker... Skrev till er om ni hittar det

JZ79: min kille är också mer osäker inför adoption är jag är, varför det så tro? Kanske män är mer biologiskt inställda på att de måste föra sina egna gener vidare? Jag skulle gärna ställt mig i adoptionskö för ett halvår sedan, men killen vill testa allt annat först.

Är det likadant för er andra, att männen är mer avvaktande gällande tanken att adoptera?

Juronjaure, min man är för adoption. Fast han vill inte dra igång processen eftersom han är övertygad om att ivf eller äggdonation kommer fungera för oss. Hoppas han har rätt :)
Min man har knappt inga spermier så vi hade siktet inställt på Danmark och spermiedonation, men så fick vi veta att min äggreserv är såpass dålig att om det är donation som gäller är det ägg vi behöver framförallt..

Jenso, hur går det för dig? Maramina - Ang. IVF och adoption samtidigt så kan man beta av kötiden i Sverige medan man gör IVF om man vill. Men vid medgivandeutredningen lär det vägas in att man är mentalt "klar" med tanken om biologiska barn. Även om de säkert inte kan hindra er från att göra försök mellan mötena så lär det komma fram och då bedömas att man inte är redo för adoption. Och det tycker jag är rimligt på sätt och vis. Tror det är svårt att bolla båda alternativen samtidigt. Däremot när utredningen är klar och ansökan skickas till landet så får man inte göra IVF mer, om jag förstått det hela rätt.  

JZ - Vi får hoppas att mannen din har rätt då! Jag förstår att han vill vänta (och Jaronjaures man som tyckte likadant) med adoptionstankarna, kanske är det ett sätt att låta det smälta in och bearbeta tanken. Eller också är det för att män har svårare att fokusera på mer än en sak i taget...  Ang. boktips så har jag bara äldre böcker om adoption (köpte ju den första när jag var kring 17 år, väääldigt inaktuell nu) men vi tänkte beställa hem ett par st nu i veckan. Kan återkomma om vilka det blev. Jaronjaure - Ja, min man har varit mer betänksam än mig vad gäller att adoptera. Tror inte han värdesätter sina gener (sån var däremot mitt ex, hanterade ju denna fråga då också), däremot är han en obotlig optimist som inte riktigt kan föreställa sig kommande motgångar förrän han befinner sig mitt i dem. Det var 7 år sedan jag första ggn sa till honom att "jag kan inte få några barn, bara så du vet. Jag är inställd på att adoptera, bara så du vet.". Trots det, erkänner han nu, så tog han aldrig det till sig. För allt brukar ju ordna sig och man kan inte sia om framtiden, typ.

Men det vågar jag nog sticka ut hakan och påstå att jag faktiskt kan. Många uppfattar mig som envist negativ. Min intuitiva drift är fruktansvärt stark. Så till den grad att jag ibland upplever saker innan de händer, och drar med mig hundar och andra i upplevelsen. Så det ligger mer bakom ibland. Ibland bara vet jag vad som kommer. Men den sidan av både mig allmänhet och barnlösheten i synnerhet har min man ganska svårt att förhålla sig till. Men nu har det landat hos honom också.

Försöker: vet du mycket om häckar? Vi vill plantera en nämligen, fast bara på delar av tomten och har diskuterat en hel del fram och tillbaka. Det är två som vi nu står och väljer emellan, liguster (inte den vintergröna utan vanliga då vi har förstått att den vintergröna är ) och aronia. Vet du om man kan ha aronia som klippt häck? När klipper man den i så fall? Och går det att få tag på plantor så här års utan att behöva lägga ner multum? Barrotade vet jag att det är för sent på säsongen så det skulle ju handla om krukodlade. Jag har försökt läsa på om dom både, men inte hittat något riktigt bra, har du tips? Kanske även vad det är vi ska tänka på?