Hur hanterar ni åldersnoja?
Jag är 28 år. Jag vet att det är "ungt", jag har säkert minst 2/3 kvar att leva av mitt liv, eller som jag också brukar tänka, att jag kanske snarare är runt 20 år eftersom att man ändå knappt minns sina första år i livet.
Mitt problem är däremot att det faktumet att jag är "vuxen" börjar komma ikapp mig. Jag har varit vuxen länge och förstått det men det handlar mera om att "shit just got real". D.v.s. jag är inte längre en 20-åring som både kan dra nytta av sina vuxna privilegier och den ansvarslösa ungdomen.
Ibland när jag också hänger med folk som är yngre än mig så har en del sjukt mycket erfarenhet och visdom, jag blir liksom nästan helt paff när en 5 år yngre människa är på min intellektuella nivå. Däremot vet jag också att jag har varit ganska "sen". Min uppväxt var kantad av flera parametrar som hejdade min personliga och sociala utveckling, det tog tid för mig att exempelvis bryta mig loss från vissa mönster för att exempelvis börja studera.
Nu blev det mycket babbel, men om man inte kan härleda en mer specifik fråga ur detta så går det bra att använda sig av rubriken.
Mvh