Irriterad på frun under graviditeten

Du ska bemöta det med att hjälpa henne, köpa mer godis, hämta hem nya filmer, laga hennes favoritmat, massera fötterna och berätta hur duktig hon är som står ut och hur mycket du önskar att du hade kunnat ta över hennes obehag, smärtor och plågor. Så gjorde min sambo och jag älskar honom för det!

Nu har jag inte läst alla inlägg här.

Men.

Det här (nedan) är en tråd där pappan, till skillnad från ts (såtillvida inte ts har utelämnat något viktigt) har skäl för sin frustration:

www.familjeliv.se/forum/thread/77038262-kan-gravida-komma-undan-med-vad-som-helst

Skillnaderna är astronomiska.

Man kan må skit av att vara gravid. Jag har upplevt en himmelsk graviditet där jag var fysiskt aktiv in i det sista. Jag knatade i snöklädda berg i åttonde månaden (men fick som straff från ingenstans foglossning som nästan ledde till rullator! Men gud vad bra jag mådde ändå och vad positiv jag var). Just nu upplever jag motsatsen. Så. Himla. Trött. Och nattsömnen störs. Och foglossning. Min stackars man håller tyst och servar och städar och fixar och är överlycklig över det lilla knyte som håller på att växa sig stor och stark i min mage.

Ts. Försök ha lite empati. Hon går igenom så mycket för er skull. Och tålamod lär du inte minst behöva med barnet sen. Vad ska du säga då? Att dina systrars barn är så tysta och snälla medan din unge skriker på nätterna och har ner saker?

Nej. Du förstår verkligen inte. Inget kan få en att må bättre under en jobbig graviditet utom att den tar slut. Det är en oändlig pina, man blir så nerbruten av smärtan och sömnbristen att man till slut bara orkar uthärda för att det inte finns några andra alternativ. Ingen kommer att ge en ett raskt snitt för att man inte orkar längre. Man har ingen kontroll över situationen själv, inget sätt att må bättre, ingen möjlighet att få smärtan att sluta. Jag grät flera gånger om dagen de sista sex veckorna under min ena graviditet. Allt gjorde så fruktansvärt ont, att ligga, att sitta, att stå, att gå. Djupa hugg av smärta oavsett vad man gjorde. Man blir helt utmattad.

Hon verkar skitjobbig. Tro mig - gnället kommer inte att avta - det blir bara värre med åren. Dumpa medan du fortfarande kan och är hel som människa!

Sätt dig ned och läs din Tråd start, du spyr ju en otrolig massa jävla galla över din fru och kallar henne för lat.
Hela ditt jäkla inlägg genomsyras av total empatilöshet.

Sedan så sitter du och försöker klanka på dem som svara, som baseras helt på vad du skriver i din trådstart,  och anser att de missförstå dig.

Du fortsätter att klanka på henne och säger att hon aldrig andas frisk luft.
Du kanske borde fundera på hur mycket frisk luft du får själv. Du vet hjärnan lever på syre och glukos. SÅ du kan fundera på hur mycket frisk luft du får och eventuellt se över om du får tillräckligt med glukos med. Då det verkar vara en brist hos dig. Då du verkar ju inte tänka så bra, och missar på att reflektera över vad du själv skriver och skyller dina egna brister på omgivningen.

Ts du är en jävla mansgris inget annat. Stackars din fru som ska få barn med en så oförstående man.

...och sedan när ni har fått er baby så fortsätter hon att kinka och gnälla tror du? Risken är mycket stor tyvärr. Förbered dig på att få sköta ALLT hushållsarbete även om det är hon som är hemma.

Hon är föräldraledig för att ta hand om barnet (samt läka första tiden) inte för att vara hushållerska.

Och hon är liksom 39 veckor gravid och vill vila och ha stöttning! Big deal att ge henne de

Alltså seriöst?
Att vara föräldraledig är ingen jävla semester!
Man hinner knappt gå på toa och att ta en dusch är ju bara att glömma..
I början är man rätt låst med amning tex..
Så att avlasta med hushållsarbetet är en bra idé..
Och fyll upp frysen med matlådor som räcker ett tag, för att ha maten klar på bordet är knappast prioriterat när man har en bebis att  ta hand om och man inte får sova på nätterna..
Alltså ni som tänker att kvinnan är lat som inte har hemmet tiptop städat och maten klar på bordet när ni kommer hem kan ju ställa er i en kö för nytt boende med en gång, för chansen ert förhållande/äktenskap kommer hålla är ju inte speciellt stor.
Antar att ni inte ska ta er del av föräldraledigheten heller?
Så då har ni absolut ingen aning om hur de tär att vara hemma med ett barn..

Han hade nog hoppats att få empati (haha) och medhåll men nja tyvärr..
Stackars hans fru alltså, och stackars barn, han kommer väl tycka att bebisen är dum och gnällig som inte slutar skrika och sover eller något..
Tycker han att frun är så jobbig så kan han väl flytta ut då..
För han kommer väl klaga efter förlossningen att hon är gnällig och klagar över ratt hon är trött och har ont..
Och att hon inte vill gå på promenader runt sjön, och att maten inte är fixad och varför har hon inte städat??

Jo men måtta med allt. Finns olika sorters kvinnor. En del sköter både babyn, hemmet och sig själv och mår finfint medan andra (den allmänt missnöjda sorten?) får aldrig ngt uträttat som inte gynnar dem själva. Helt ärligt......du känner säkert sådana?

Men det beror väl på hur barnet är också?
En baby med kolik eller som aldrig sover långa stunder då är det inte så lätt att få tid över till något annat.
Så dom som hinner tex laga mat, städa etc. dom kanske har ett "lätt" barn.

Visst finns barn med kolik men de hör inte till vanligheten och då är kvinnan ursäktad om hon bara hinner ägna sig åt barnet men det är en liten grupp.

Jag tycker inte kvinnan är tvungen att ta hand om allt hemma när hon är föräldraledig..
Som sagt det är ingen semester direkt..
Jag hade inte krävt av min sambo att han skulle ha hemmet helt städat och maten på bordet om han var föräldraledig, det är inte därför man är hemma.
Man är hemma för att ta hand om barnet.
Och i en familj hjälps man åt!!

Nej jag känner faktiskt inte en enda förälder som sköter barnet, sig själv eller hemmet finfint/perfekt?, iaf inte första 6 månaderna

Särskilt inte papporna! Men av någon anledning så får dom förståelse medans mammorna får skit

Dom flesta har något som får stå tillbaka, ofta är det dom själva eller hemmet, vilket verkar vettigt då barnet måste prioriteras

Känner inte heller någon "allmänt missnöjda sorten" som inte gör någonting, dom flesta gör så gott dom kan och som sagt så är barnet prio 1

Att gnälla, vilja ha sympati och stöttning gör en inte till en sämre förälder eller partner, däremot är man en sämre partner när man förvägrar det till den som just då under en jobbig period behöver det

Hon kommer liksom inte vara 39 veckor gravid för alltid eller nyförlöst eller föräldraledig med småbarn, allt det är undantagstillstånd just då! Och all rätt att "gnälla"

Den som inte fattar det, kan uppenbarligen inte sätta sig in i det och skulle behöva lite skit själv.

Hej Johannes,

Du tänker rationellt men saken är den att du som icke gravid aldrig kan sätta dig in i hur det är att bära på ett barn i 9 mån. Helt ok. Men jag tycker du ska lyssna på din partner just nu och stötta henne.

V39 är en tung tid. Och det barnmorskor rekommenderar havande kvinnor i slutet av graviditeten är att vila vila vila och innan förlossningen startar; äta mycket kolhydrater för att orka med förlossningen. Dvs ladda inför ett dubbelmaraton.

Förvärkarna brukar ofta starta på natten när kroppen är i vila och därför tror många läkare att vla är det optimala för att få det hela att starta igång.

Jag är en tjej som alltid tränat och tar väl hand om mig. Men jag har inte tränat något under mina två graviditeter.

Så här var jag i v39:

- kissade 4 gånger om natten, vilket störde sömnen.

- kunde Max sova 30 min på en sida åt gången pga av tyngd och värk. Varpå störd sömn.

- kunde inte andas om jag sov på rygg.

- kunde inte promenera långa sträckor pga foglossning som kan beskrivas som en skruvmejsel som hugger brutalt mot ens kön när man går.

- värkande sammandragningarn nör jag promenerade längre än 300 m (jag älskar att promenera!)

- massa kvinnor som attackerade mig med frågor som "oj nu borde det vara dags", "bör du tvillingar?", "har du fortfarande inte fött än", "oj nu spricker du snart", "jag måste få känna".

- massa tankar, funderingar och oro kring kommande förlossning och föräldraskap.

- avböjde många sociala sammankomster för att jag behövde vila och ladda. Varje handling blev en stor ansträngningför kroppen.

Då ska jag även tillägga att jag låg med huvudet i toaletten första 3 månaderna. Fick minideppression första tre månaderna pga alla hormoner. Var tvungen att gå och läggamig senast 19:00 pga alla hormoner.

Men det är sånt som hör till :)

Jag tycker du ska gå in på 1177 och läsa på om graviditet och krämpor.

Uppvakta din tjej och låt henne vila. Prata om er oro och förväntningar. Din tjej gör ett hästjobb med sin kropp för att utveckla en liten grodd till en fullfjädrad bebis och hon kommer gå igenom en väldigt smärtsamt och krävande arbete att få ut den lilla krabaten. Därefter ska hon producera mjölk och finnas till hand för det lilla barnet med sin kropp, kärlek och omsorg 24h om dygnet. Om det är något hon förtjänar just nu så är det vila och ro.

Lycka till!

Du menar att man inte har rätt att klaga när:

- man väger 15-20 kg mer.

- värker i hela kroppen

- inte får sammanhängande sömn, någon gång

- har foglossningarna som hugger i kroppen och gör att man måste gå saaaaaaakta saaaaakta

- ligger och spyr varje morgon

- hela tiden måste hålla koll på att människan i kroppen sparkar regelbundet

- går hårda sparkar mot revbenen

- är så trött att man stupar kl 18 varje dag

- inte kan äta pga det tar "stop"

- förstoppning

- blödande tandkött

Jobbigt... För jag lovar att du hade gjort det om du ens fick uppleva en bråkdel av det