Ignoramus skrev 2019-07-02 12:14:04 följande:
Jo, fast det är ju lite det här jag menar... de flesta du räknar upp är ju kvinnor med typiskt manliga egenskaper, alltså kan ni relatera till dem mer och de är ok i era böcker. Dessutom visste du väl sannolikt inte ens att Samus var en kvinna, hehe...
Nej, precis, du tycker inte att det är intressant för att det är kvinnohistorier, det är ju det jag menar. Hade du älskat kvinnor på ett bredare plan så hade du velat veta mer om dem och intresserat dig för typiskt kvinnliga karaktärer. Kvinnor har inga problem med att läsa böcker av män eller se actionfilmer. Trots att vi sannolikt aldrig kommer hänga ifrån ett flygplan eller stoppa en terrorist. Men eftersom vi är uppväxta med det är det normalt. Och eftersom ni inte är uppväxta med kvinnliga historier så är det onormalt och främmande för er.
Men det späder på ert kvinnoförakt, denna oförmåga att intressera sig för den andra hälften av jordens befolkning. Tjejfilmer är tramsiga och löjliga och tråkiga, bäst att inte se dem. Och vips har ni avfärdat alla kvinnliga historier i en enda oengagerad svepning med handen. Trots att de ofta är bättre och mer intressanta - just för att det är någonting nytt som vi aldrig hört förut.
Herregud, jag skulle väl dö av lycka om jag nånsin fick spela en kvinnlig karaktär i stil med trevor i gta. En ful, sluskig förlorare som ändå är rolig och verkligen är en karaktär, en utstuderad huvudperson. Det lär inte hända under min livstid, men man kan väl få drömma?
"
Trots att vi sannolikt aldrig kommer hänga ifrån ett flygplan eller stoppa en terrorist."
Men det typiskt manliga egenskaper så det händer nästan varje dag...
"
Och vips har ni avfärdat alla kvinnliga historier i en enda oengagerad svepning med handen.."
Jag läser inte böcker men jag läser andra saker...
Transgender men talk about life on the other side of the gender divide - The Washington Post
[...]
Prior to my transition, I was an outspoken radical feminist. I spoke up often, loudly and with confidence. I was encouraged to speak up. I was given awards for my efforts, literally - it was like, "Oh, yeah, speak up, speak out." When I speak up now, I am often given the direct or indirect message that I am "mansplaining," "taking up too much space" or "asserting my white male heterosexual privilege." Never mind that I am a first-generation Mexican American, a transsexual man, and married to the same woman I was with prior to my transition.
I find the assertion that I am now unable to speak out on issues I find important offensive and I refuse to allow anyone to silence me. My ability to empathize has grown exponentially, because I now factor men into my thinking and feeling about situations. Prior to my transition, I rarely considered how men experienced life or what they thought, wanted or liked about their lives. I have learned so much about the lives of men through my friendships with men, reading books and articles by and for men and through the men I serve as a licensed clinical social worker.
[...]
I do notice that some women do expect me to acquiesce or concede to them more now: Let them speak first, let them board the bus first, let them sit down first, and so on. I also notice that in public spaces men are more collegial with me, which they express through verbal and nonverbal messages: head lifting when passing me on the sidewalk and using terms like ?brother? and ?boss man? to acknowledge me. As a former lesbian feminist, I was put off by the way that some women want to be treated by me, now that I am a man, because it violates a foundational belief I carry, which is that women are fully capable human beings who do not need men to acquiesce or concede to them.
www.washingtonpost.com/news/local/wp/2018/07/20/feature/crossing-the-divide-do-men-really-have-it-easier-these-transgender-guys-found-the-truth-was-more-complex/