Nygift och otrogen

Det är en mycket lång historia, som jag skriver om på annat ställe, men jag kan ge en liten sammanfattning:

Vi var gifta många år. Han jobbade mycket och hade tidskrävande fritidsintressen. Så upptäckte jag, precis som du via mobilen, att han var otrogen. Jag anklagade honom och han nekade. Han var djupt sårad. Hur kunde jag tro det om honom? Att han var borta hemifrån mycket berodde på att jag inte "såg" honom. Jag brydde mig inte om honom.

Efter att jag anklagat honom fick han en ny hobby. Varje vecka packade han lite utrustning och åkte i väg för att utöva sin hobby. Han handlade lite extra utrustning då och då och lade ner själ och hjärta i sitt nya intresse. Jag upptäckte att han inte ens använde utrustningen, utan han åkte raka vägen till sin älskarinna varje gång. Den här gången kunde jag bevisa det, så han erkände. Men han hade bara träffat henne för att hon gav honom uppmärksamhet och "såg" honom. Hemma var det ingen som brydde sig, påstod han.

Han ångrade sig och gjorde slut med henne, och jag bestämde mig för att försöka på nytt, för våra barns skull. Redan efter en vecka började han hitta på förevändningar för att åka till olika ställen. Då var han hos henne igen.

Efter skilsmässan kom det fram lite mer som han gjort under åren. Den där könssjukdomen jag fick när jag väntade barn, som han sade måste ha legat vilande hos mig från innan vi träffades? Gissa var den sjukdomen kom från!

Stackare. Tycker verkligen synd om dig

Du verkar lägga väldigt mycket energi på tankar kring den här kvinnan och hur hon ?ställt till det? för er på olika sätt. Det är svårt att känna sympati, åtminstone för din man, på den punkten. Hon dög ju uppenbarligen tills han fick problem. Att göra någon gravid för att därefter bli hatisk och kasta ut vederbörande i kylan är riktigt osympatisk krishantering. Så gör man inte, oavsett hur pissig man upplever situationen man försatt sig själv och andra i. Men genom att demonisera henne flyttar ni ju på ett bekvämt sätt fokus från honom och er relation.

TS, är du på riktigt? Börjar tro att du är ett troll, maken till naivitet och dumma argument har jag aldrig hört.

För det första: HON har inte gjort något fel och vore du vettig skulle du tycka synd om henne som tvingats genomgå en abort för att ditt fega kräk till make valt att hoppa över skaklarna och av egna egoistiska skäl ville att konsekvenserna skulle bli så milda som möjligt (för honom). Om det är någon du ska vilja slå är det honom, inte henne. Henne borde du tycka synd om.

Vidare kan en man (människa) gråta, vara ledsen, böna och be om att få ha dig kvar och så vidare utan att det behöver betyda någonting alls egentligen, och definitivt utan att det behöver betyda att han älskar dig innerligt och inte vill annat än att vara med dig. Vanligtvis visar man det senare genom att vara trogen (om det är vad man lovat varandra), inte genom böner och tårar EFTER att man gjort bort sig.

Den här typen av handling, där han flera gånger felat, planerat och utfört är ju rätt utstuderat och han har definitivt inte varit i "en bubbla" som du verkar tro, vad för bubbla du nu syftar på? En vuxen, frisk människa har en viss nivå av möjlighet till konsekvensanalys och förmåga till självbehärskning, till den grad att sådant här inte "bara händer". Och hotell blir inte bokade av sig själv... Det faktum att han påstår, och du tror på, att hon varit "den drivande" och så på att han inte kunnat säga nej är bland det mest patetiska jag hört.

Sen förstår jag inte varför du så gärna vill dölja detta för er omgivning? Med tanke på till vilken grad du försvarar honom och hans handlingar verkar du ju inte tycka att han behöver skämmas.

Jag tror absolut att förhållanden kan klara otroheter och att det inte är dödsdömt bara så där och om du väljer att stanna kan ni säkert "hålla ihop" men jag tror ingen av er kommer bli lyckliga tyvärr. Om du varit fly förbannad, sett hans handlingar för vad de är dvs. sviniga, kastat ut honom och fått honom att jobba och be på sina bara knän för att överhuvudtaget få röra dig igen kanske det funnits en möjlighet men det faktum att du i princip försvarar honom, tycker att det är den stackars kvinnan som är boven och sväljer allt han säger med hull och hår gör att jag tror att han snart är någon annanstans och fular igen eftersom du "accepterar" det.

Ledsen ts, men ju mer jag läser av dig ju mer börjar jag tveka på att det här stämmer...det är som ovan påstår, du är för naiv för att vara riktigt trovärdig...

Du håller igång diskussionen genom att fortsätta försvara honom, för du vet ju att det provocerar.

Ibland läggs det till saker så där lite i förbigående: en liten antydan om att han och kvinnan fortfarande har kontakt, vilket så klart folk slår ner på. Ibland kommer det nåt smaskigt om att hon påstår att dom haft kontakt på själva bröllopsdagen och han så klart nekar och du så klart kommer till hans försvar, vilket också provocerar.

Du påstår gång på gång att du EGENTLIGEN tar åt dig av vad folk skriver vilket också håller tråden igång.

Fast grejen är den ts att det finns faktiskt ingen som kan vara så pass naiv som du framställer dig.

Du skriver samma saker om och om igen, till hans försvar. Du påstår att du "bara" vill veta om/hur man kan gå vidare i ett sånt här förhållande men istället för att ta åt dig av vad i princip ALLA säger så fortsätter du med samma svar, försvar och dumma påståenden. Men du vill ju som sagt "bara ventilera"...

Varför Isåfall inte bara stänga ner tråden? Ni kommer ju ingenvart...

Att du bara vill "ventilera" tror jag är bullshit. Du är en dramaqueen som har fått igång en hetsig diskussion om ett riktigt saftigt ämne.

Men tänk på att det är riktiga människor som lägger ner tid och energi för att försöka hjälpa dig (även om det kan komma i hårda ordalag ibland)!

Sorry, men JAG köper inte det här längre...du är FÖR otrolig för att vara sann.

Det har du rätt i, så har jag inte tänkt innan. Just det perspektivet kommer jag att lyfta med honom. jag förstår inte att han inte vågade säga att han inte ville gifta sig med mig om han nu inte ville det. När jag frågar honom kommer såklart "du är mitt livs kärlek och bla bla bla". men ändå...

 

Det är lite det du skriver som jag ser återkommer och som jag säkert själv kommer hamna i. Det känns som om jag är i chock fortfarande och det tar säkert tid innan det lägger sig. Nu är det så närvarande men om några år när det kommer bara vara ett minne så kommer det på något sätt vara svårare.. när vi faller tillbaka i gamla vanor. Jag står på mig i att jag inte TROR han kommer göra det igen men det spelar ju egentligen ingen roll för han har ju redan gjort det en gång för mycket..

ja jag är egoistisk i det här det medger jag. Jag vet att det är fel att resonera kring henne som jag gör men jag orkar inte lida över det också. Hon har heller inte betett sig klanderfritt även om jag förstår att hon är i en liknande situation som jag men jag hade hoppats att efterspelet hade varit annorlunda. 

Jo.. och det har han faktiskt varit men eftersom hon hela tiden hör av sig har han så klart blivit irriterad. Det betyder inte att main fokus här hemma inte är på honom och hans agerande. Men det ges liksom inte utrymme att fokusera på det när hon hela tiden hör av sig. 

jag antar du satte huvudet på spiken. Jag vill inte vara 30 år och skild. Jag vill inte att det sista i vårt förhållande ska vara en otrohet. jag vill inte ha haft Sveriges kortaste äktenskap. Jag vill heller inte ha min dotter halva tiden... och rent känslomässigt vill jag inte förlora mannen jag älskar. 

Så nej jag vill inte göra samma misstag men lik förbannad verkar det som om jag gör det.. 

Det är väl ganska naturligt att känna som du gör. Allt du trodde om honom och ert förhållande har visat sig vara falsk. Men du verkar inte ha landat i vad det egentligen betyder. Det verkar som att du tror att det började i samma sekund du fick reda på hans otrohet, det gjorde det inte, den man du levt med har aldrig varit den du trott. Det fega lilla kräk du ser framför dig nu är den han är, den han alltid varit för annars hade han inte valt som han gjorde.

Du skriver att du inte vill vara 30 och skild, som om ert äktenskap dör eller lever beroende på vad du väljer. Men så är det inte, ert äktenskap står och faller med kärlek, och någon kärlek till dig har han aldrig haft, hans kärlek till sig själv och till andra kvinnor var viktigare för honom än du och därmed är de löften han gav när ni gifte er inte värda ett skvatt och det betyder att ert äktenskap aldrig funnits på riktigt, utan bara som en fantasi i ditt huvud. För honom betydde det ingenting. Så att stanna kommer inte rädda det, det var dött redan innan.

Du skriver att du inte vill förlora mannen du älskar, men du verkar inte fattat att han inte älskar dig och ett förhållande där bara en älskar den andra och den andra bara älskar sig själv är inget förhållande. Förlorade honom gjorde du redan första gången han var otrogen.

Som jag skrev tidigare så verkar du inte inse vilket pris du kommer få betala för misstaget att "förlåta" honom. Du har inte förlåtit honom, du är bara kvar för att du är rädd för alternativet. Drar du nu gör det såklart ont, men det är en tid och sen går det över, är du kvar kommer det göra ont så länge du är kvar, dvs år. Istället för en kort dig av plåga väljer du att plågas, förnedras i flera år. Det kommer bryta ner dig mer än vad du redan är nu.