Nygift och otrogen

Det som hindrar dig är ju din dåliga självkänsla och därmed också styr den dåliga självkänslan hur du väljer att hantera det inträffade. Det är därför du inte kommer vidare för att rädsla och desperation styr dig. Att sopa allt under mattan och låtsas som ingenting är ju typiskt för beteende för en med låg självkänsla.

Du svarar fortfarande inte på mina frågor - Så du tror att det finns kvinnor som kan gått vidare med sin man efter 9 månader efter den otroheten jag varit med om? Och inte längre ältar utan förlåtit och blickat framåt?

Så jag kommer sabotera för oss? Inte hans otrohet? Ja jag skäms över hans beteende, att han kunde såra mig så. Jag vill inte vara föremål för skitsnack och folk som tycker synd om mig.

Ja jag förstår vad du menar med fantasier och jag förstår att det ibland framstår som så men som jag också sagt var det inte så att jag bara ?usch vad elak du är, vad ledsen jag blir, men jag förlåter dig?. Det har varit en kamp! Vi har kämpat för att landa i att vi vill vara med varandra. Jag VET vad han gjort.

Och min man fattar vad han gjort, hur mycket han sårar mig. JAG har gett honom den verbala örfilen tusen gånger om.

Ja de jag känner till personligen som klarat det och de jag läst om har klarat det för att det varit en annan form av otrohet och andra förutsättningar. Ingen har sjunkit så lågt som din man gjort och det är väl därför de också klarat av det.

Att förlåta det klassiska krogragget och ligget på firmafesten klarar ganska många av att ta sig igenom. Likaså sexchattar och enstaka dickpicks över Messenger med folk från Facebook och liknande kan också passera och bli förlåtet.

I huvudsak kan man lättare förlåta sånt som aldrig blivit känslor.

I ditt fall är det komplext med att ni var precis nygifta och hon fanns redan då ni gifte er, han fick ändå känslor för någon annan och det resulterade i en graviditet. Hade det gått lite mer tid fanns ju möjlighet att han faktiskt hade valt henne. Det blir ett tredubbelt svek av värsta sorten. Sånt har jag inte hört att någon klarat av att ta sig igenom.

Hade han hånglat upp henne på gymmet och han fått en avsugning och stoppat där hade ni gissningsvis klarat av det efter ett tag.

Anledningen att du har svårt att tycka synd om henne, som kanske "tvingats" (även om han inte satt en pistol mot hennes huvud kan man ju tänka att hon inte hade så mycket val och då är det ju på ett sätt ett tvång) göra abort, vilket för många kvinnor kan vara en fruktansvärd upplevelse, är ju för att du tycker hon bär ett stort ansvar i detta. Men om din man aldrig velat vara med henne hade hon ju inte kunnat vara med din man. Om hon inte hade velat vara med honom hade han ju lika gärna kunnat vara med någon annan. Där är skillnaden. 

Det är ju synd om dig förstås också som tvingas utstå att din man varit otrogen på detta sätt, ja det är synd om er båda. 

Jag hade tyckt att det varit en bättre situation om han hånglat med henne på en fest, kommit hem och sagt vad som hänt och bett om din förlåtelse och inte agerat skitstövel mot henne också. I det här fallet har han gjort så många fel på rad: 1. Haft kontakt med henne på detta sätt (dessutom så tätt inpå ert bröllop, det är ju verkligen att vanhedra det som ska vara en av de finaste stunderna i ert liv), 2. planerat datum och bokat hotell, 3. fullföljt och åkt till hotellet och haft sex med henne, 4. haft sex med henne flera gånger, 5. inte talat om sanningen för dig, 6. när han väl blivit påkommen försöka lägga skulden på henne och inte själv äga sitt ansvar, 7. betett sig som en fullständigt empatilös idiot mot henne.

Det finns så många tidpunkter där han hade kunnat avbryta och säga att "nej, det här ska jag inte göra". Han hade kunnat avbryta redan vid kontakt-stadiet, efter att han planerat datumet hade han kunnat avboka och låta bli att boka hotell, efter att han bokat hotellet hade han kunnat inse vad han höll på med och avboka det, när han väl kom till hotellet hade han kunnat avbryta, skicka hem henne och själv åka hem till dig och berätta vad han nästan gjort. Efter FÖRSTA gången han låg med henne hade han kunnat sluta men inte heller det valde han att göra. Därefter, efter att ha legat med henne flera gånger, hade han åtminstone kunnat välja att berätta sanningen för dig - hans fru, men nä, här väljer han återigen att svika dig genom att låtsas som ingenting och hoppas att du aldrig får reda på detta (och kanske fortsätta ligga med henne). Till slut när du väl kommer på honom behandlar han den kvinna han gjort med barn med noll empati, vilket ju också är fullkomligt idiotiskt. Det är så många felsteg så det går knappt att räkna.  

Jag tror inte det hjälper situationen att ni ska leva i en lögn, detta kommer troligen komma fram på ett eller annat sätt ändå. Du behöver som sagt inte ta upp det på släktträffen men att prata men vän eller nära familj tror jag hjälper dig. Han får stå för sina beslut och varför ska man ha högre tankar om honom än han förtjänar? Han är knappast den enda som varit otrogen och kommer inte bli förskjuten för det. Men att du ska behöva gå omkring och låtsas som att allt är perfekt och han är den mest fantastiska, lojala mannen som finns är inte bra för dig. Jag tycker också han förtjänar att skämmas för vad han gjort. 

För att du ska kunna gå vidare måste du nog släppa detta, förlåta honom och börja "på nytt" litegrann. Mycket att kräva jag men tror inte det kommer gå om du fortsätter älta detta, ha agg mot henne och så vidare. Tycker du ska gå i samtalsterapi ensam, verkligen. Tror det kan hjälpa dig, oavsett vad som händer med ert förhållande. 

Hej

Precis skaffat konto här efter jag googlat om otrohet och läst ditt inlägg och allt.

Jag är i precis i samma situation som du..

Kan vi två skriva till varandra privat här på nåt sätt?

????

Tack! Det var mina barn som gav mig styrkan. När jag till slut insåg att barnen tog större skada av att vi höll i hop äktenskapet än om vi skildes, då tog jag det där sista steget. Jag hade inte insett tidigare hur mycket han ljugit även för barnen.

Jag vet.. allt talar emot oss (förutom möjligen hans ångest) men vi har ju snart klarat oss igenom det här ett år och det har ju blivit bättre.. det måste väl betyda nåt? 

Ja, han hade ju känslor för henne, det har han erkänt. Enligt henne pratade han tom om att lämna mig men det förnekar han. Graviditeten ser jag som en konsekvenser snarare än ett eget svek men hade hon behållt barnet vet jag inte vad jag skulle gjort.. däremot att han skrev med henne på vår dag och jag inte misstänkte nåt är sånt enormt svek.

Men det som stressar mig är att jag inte släppt det helt än.. det känns som att många accepterat, förlåtit och gått vidare efter sån här lång tid.. eller är det bara fejk?

Skriv privat till mig

Så fint och starkt att lämna och prioritera dina barn. Vår dotter har så klart känt att läget hemma men jag tror inte hon tagit skada. Jag vidhåller att han gör allt för henne. Däremot kan jag ibland undra hur vänner och familj inte märker av något, är vi så bra på att dölja hur vi mår? Kanske kommer jag också vakna upp om 4 år och inse att det aldrig blev bra igen men jag är så otroligt rädd för det...