Någon mer som har bebisverkstad nu

Gjorde missen att skriva i en tråd här och delade med mig om vad som hänt oss för att ts kanske skulle känna sig mindre ensam i sin upplevelse. Blev påhoppad av en annan i tråden att jag va okänslig som mördat mitt barn pga en simpel missbildning. Och shit va det knäckte mig... förstörde kvällen igår och idag är jag bara så skör. Andra hoppade in och försvarade och anmälde kommentaren tror jag för nu är den borta. Kändes skönt att få hjälp från andra men skadan va redan skedd. Ett beslut som jag själv tvivlar på emellanåt trots att jag intellektuellt vet att det va rätt så känslomässigt krockar det.

Känner mig bara så nere just nu... va tvungen att få ur mig detta och visste inte vart jag skulle vända mig. Sa inget till min sambo om inlägget, han hade bara tyckt det va dumt att skriva om det tror jag. Även om han stöttar mig i allt så känns det som han redan gått vidare rätt mycke men jag kan inte och just dom orden personen skrev igår va som en käftsmäll och sen en kniv i bröstet.

Tack för alla stöttande ord jag fått härifrån. Blir glad av att läsa här när ni äntligen får plus och när det går bra för er, speciellt er som varit med om tuffa händelser tidigare. <3

För mig är du fortfarande anonym, bortsett från att jag tror jag känner igen signaturen också likt? 

För oss va det också ultraljudet som va det betydande då det inte fanns några kromosomförändringar. så bara prover hade inte visat något :( 

kommer man någonsin komma över det? Jag kan prata med min sambo om det men han har liksom redan gått vidare på sitt sätt så det känns som att jag bara ältar och står kvar å stampar. Han kramar om mig och låter mig vara ledsen utan att ifrågasätta eller försöka få det till att allt kommer bli bra och det är jätteskönt. men jag tycker det är skönt att kunna vädra tankar hos någon utomstående som inte är insatt. Alla hanterar ju sin sorg olika och vad som funkar bäst för en själv. Jag kan få ur mig orden på ett annat sätt med någon som inte är emotionellt involverad. Kan skriva med mina vänner på messenger eller liknande men det känns som att jag blir den som får trösta dom i slutändan. plus att jag håller kvar i kuratorn just nu för att när jag börjar jobba nästa vecka är jag osäker på hur jag kommer kunna hantera all ångest. Om hon kanske kan hjälpa mig med sjukskrivning eller iaf hänvisa mig till någon involverad i min situation. 

Lyckades du jobba efter det som hände dig? Jag börjar känna att jag har svårt att hantera vardagen. Fram till igår kväll gick det ändå okej men efter ett slag i en annan tråd så har jag känt att jag åkte djupt ner i det svarta hålet. Detsamma till dig, är så ledsen att fler upplevt samma sak :( Ingen borde behöva göra det 

Hur går det för alla?  

Här börjar det närma sig mens tror jag. Hade väldigt oklar ÄL denna gången. 

Är i en period när jag känner mig så trött på hela processen. Så motigt liksom och känner mig mest tjurig och deppig och tvär. Borde vara lite gladare, har ju ett embryo som väntar i frysen och för återföring så fort nästa ÄL men känns som det ändå kommer misslyckas så kan inte gläjda mig åt det heller. 

Kanske bara är PMS ändå. 

Jo det stämmer.

Det är så tragiskt att det blivit som det blivit och för vår del hade det inte gått att se vid ett kub ultraljud heller utan det syntes först vid RUL. Det blev ju så hemskt stressigt eftersom jag redan var så långt gången då, vänta på tid på specialistsjukhuset 1,5 vecka och vänta ytterligare 1 vecka på socialstyrelsen. När jag bara ville få det överstökat när bebis ändå var så stor... usch...så hemskt.... det tog 20 dagar från RUL till aborten...

Jag tror inte det någonsin kommer gå över tyvärr. Jag själv har tagit otroligt hårt på detta, även min mamma som redan förlorat ett barnbarn där min bror också varit med om en sen abort pga missbildning. Maken har fått tagit hand om mycket här hemma, och har nu mest varit orolig ifall något ska vara fel igen. Oron har bara blivit värre...

Tråkigt att du blir den som får trösta när du pratar med dina vänner, så ska det ju inte alls vara! Då är det ju bättre som du säger att prata med någon utomstående bara.

Jag började jobba efter 3 månader, men det var bara för att inte få FK efter mig. Jag mådde fortfarande katastrof...Många sjukdagar och vab dagar har det tyvärr blivit pga detta... mitt råd är att sjukskriva dig om du känner att Du mår bättre av det! Ingen kommer tacka dig för att du gick och jobbade när du mådde som sämst sen ändå. Ditt mående i första hand, alltid!

Såg det om idioten i andra tråden. Jag blir bara så arg!!! En sån idiot borde få gå igenom samma sak som du och jag genomlidit, då är han eller hon nog inte så kaxig längre! Stå på dig och ta hand om DIG!

Hej! Hur gick det på ultraljudet 1 april? :) ska på mitt imorgon samt läkarsamtal som blivit uppskjutet. Så nervös!

Jo det gick bara bra som tur är. Var så sjukt nervös så jag inte kunde äta före... men det såg fint ut och vi är glada för det :) bf 20 augusti så skiljer bara en dag.

Hur har det gått för dig idag? :)

Skönt att höra! Passa på att njuta nu <3 jodå, det såg bra ut med bebisen. :) Läkarsamtalet var jobbigt, gå igenom andra barnets journaler osv. Min läkare tycker mitt fall är så svårt så hon och en överläkare ska sitta med min plan ihop och se så dom inte missar något och eftersom allt gick så fort och så tidigt. Mycket känslor. Huvudvärk och saltiga ögon hela dagen. Men nu är det gjort!