Vänskap och borderline/EIPS

Jag tycker inte att det är OT, det är sådant tråden handlar om. Jag blir lätt irriterad, arg, eller fly förbannad. För mig har det med mina gränser att göra. Jag upplever att människor inte visar mig respekt. Det gör mig arg och i vissa fall har jag tagit avstånd på grund av upprepad ej visad respekt, oftast för min tid, t ex genom att inte svara på mail/sms när det behövs för att komma vidare i ett beslut, eller ändra gjorda överenskommelser i sista stund. Personer med borderline/EIPS brukar hänvisa till mående, vilket ju kan vara en förmildrande omständighet, men om det pågår i åratal så kan jag ha tagit avstånd istället för att brusa upp, då jag inser att det inte tjänar något till. 

Det är väl en bra strategi tycker jag, för ibland med vissa personer tjänar det inget till att gång på gång brusa upp och bli arg och då är det bästa att släppa det och gå vidare.

Jag kan också ibland tänka att förtjänar personen att jag blir arg på den. Inte så att den har varit dum och förtjänar det på det sättet, men blir jag arg då är det bara för att jag bryr mig och ibland måste jag väga det. Antingen så bryr jag mig och blir arg, eller så bryr jag mig inte och släpper det bara.

Det där är ett annat sätt att säga det jag var inne på i trådstarten. Jag har mer och mer bara börjat stänga av och se någon som ointressant för mig. Visst kan jag bli arg ändå om en person beter sig som en idiot utan att förklara varför (ofta ligger det väl något gammalt groll bakom tänker jag, som personen håller emot en i sitt huvud). Jag har varit på vippen att lämna en grej på grund av två års pikar men det löste sig av sig självt, fråga mig inte hur. Troligen för att jag slutade ta åt mig och att mitt kroppsspråk istället för att vara sårad visade avståndstagande. 

Jag tror att man måste välja sina strider lite grann. När det är lönt att bli arg och inte. Tack och lov hamnar jag inte ofta i såna situationer där jag behöver bli arg för att markera.

Det gör jag. Ofta! Haha. Många dråpliga situationer uppstår att skratta åt i efterhand. Jag är envis som få, men egentligen önskar jag att bli mer respekterad generellt. Det vore skönt. Tills vidare kör jag på att hålla distans. 

Jag tror ändå på något sätt att det är bra att hålla lite distans. Det tyder på självdistans med och det är ju bra med måtta i alla fall. 

Jag tror att jag har mer distans till mig själv än till andra? Alltså självdistansen är större, förmågan att se mig själv utifrån är starkare hos mig än förmågan att se andra inifrån. Jag ser ofta saker  utifrån. Det är därför det är så bra när man får input utifrån för då kan jag ta in det som sägs in i mig själv - utifrån och in. Det är för mig svårare att lita på mina egna känslor och det är nog just för att jag varit i alla de här inte för mig helt friska relationerna där andra nästan har kunnat använda mig och styra mig mot saker de vill ska hända, för att jag inte varit tillräckligt misstänksam och observant, vilket det är lättare att vara om man håller lite distans än om man tar någon direkt till sitt hjärta. 

Jo, men det är alltid bra att ha lite självdistans. 

Jag vill gärna fortsätta den här diskussionen, men jag får återkomma imorgon.