Tjugo års otrohet

Häromdagen meddelande jag min man att jag lämnar honom. Jag är helt enkelt för sårad för att orka stanna kvar. Han blir besviken både på mig och sig själv. På mig för att jag inte orkar stanna kvar längre och kämpa. Jag förstår inte riktigt vad jag ska kämpa för. Ska jag kämpa för att orka leva med de svek han gjort mot mig. Nej i min värld är det omöjligt. Känner mig så pass stark att jag fixar det även om det är oerhört svårt. Såret är fortfarande vidöppet.

bra för dig!
Att hans ens har mage att uttrycka att han känner besvikelse över att du inte orkar, what? Du gör verkligen helt rätt

Klart du fixar det!

Precis. Om han svikit i 20 år kanske det tar lika lång tid för TS att förlåta., dvs lika bra att gå vidare!

Detta fixar du och du kommer bara bli starkare med tiden! Kom ihåg att du är inte ansvarig för att han är besviken - det är hans eget agerande som är orsaken!

Blev så ledsen av ditt inlägg, skickar lite värme och styrka och hoppas du finner kraft i dig själv för att gå vidare. Män kan vara riktiga skitstövlar.

Du ska ge fullständigt sjutton i om han är besviken på att du inte vill stanna kvar och kämpa. Rädda dig själv och skapa ett nytt bättre liv. Det ni har nu är inte bra nog och det ni hade förut finns inte kvar och kommer aldrig tillbaka.

Lycka till och jag är imponerad av din styrka.

Jag bor nu växelvis hos mina barn. Allt är fortfarande så tungt och tufft. Jag tycker det tar sån tid men enl. psykologen är allt fullt normalt,sex månader är mycket kort tid Jag får räkna med år. Jag har nu lämnat det tyngsta "sorgstadiet" och har fått tillbaka en del av min ilska. För mig känns det jobbigt att få vredesutbrott men är tydligen bra för läkningen. Jag får bara utbrotten när jag har min man i närheten, (bor hemma på helgerna, det som engång var mitt hem) aldrig när jag är ensam såklart. Ps frågade mig om jag tyckte det skulle ha varit konstigt om min dotter/son hade blivit lika arg om hon/han hade blivit utsatt på samma sätt som jag. Naturligtvis hade det enligt mig varit helt rätt och då menar hon att varför har då inte jag helt rätt att bli arg. Visst är det så. Jag befinner mig nu i "utsläckningsstadiet" enl Ps. Har funderat så mycket på varför jag har så dåliga "vibbar" när jag är hemma. Klättrar på väggarna i stort sett. Jag misstrivs i det hem jag varit med och byggt upp och som betytt såå mycket för mig. Det var ju "drömstället" sedan tre år tillbaka och jag trivdes så bra i ensamheten. Har nu fått förklarat för mig att platsen är förknippad med så mycket elände, det var där allt uppdagades, alla utbrott, frågorna, tårarna, förtvivlan, rädslan osv. Hon jämförde med att bli överfallen på en gata. Just den gatan, platsen blir förknippad med skräck och rädsla istället för att lägga fokus helt på personen/personerna som utförde överfallet.

Det är inte så konstigt att du mår som du mår. Du har fått en chock. Din verklighetsbild har rasat. Man får nog räkna med åtminstone ett sorgeår innan det värsta gått över. Så skönt att du kan bo hos dina barn.

Jag vet inte om det har stått tidigare i tråden, träffar din man fortfarande den där kvinnan eller har han mist er båda (rått åt honom i så fall)?

Jo det har stått tidigare. Nej han träffar inte henne längre. Han har fått "avsmak" för henne eftersom hon ställt till med så mycket elände. Dels sms:et som jag ändå tyckte var bra annars hade detta pågått hela livet kanske. Sen är det mycket annat som hon ställt till med genom perversa samtal tex. Har även fått ett anonymt brev som förmodligen kommer från hon och hennes väninnor där det berättas vad dom gjort, samlag osv.

Jag brukar ibland tänka på om min man gått bort och jag inget fått veta förrän efter hans död. Hur hade resten av mitt liv blivit när jag då aldrig kunnat få svar på mina frågor. Jag har ställt honom mot väggen just i den frågan men hans svar blir att han aldrig funderat på det. Man kan ju så här i efterhand tänka "vad har han funderat på i sitt liv? "Allt är otroligt respektlöst och egoistiskt. I min värld finns inte plats för liknande svek....