Tjugo års otrohet

Han börjar sakta men säkert lägga skuld på dig, han har ingen insikt i att han brutit ner dig totalt utan tycker att du iom att ni ej gått isär ska låta det vara som innan. Men inget är som innan, allt är förstört och han har förstört det och han måste låta dig få sörja då du drabbats av en sorg. Att då inte låta dig ha utrymme för den sorgen är ju bara ett bevis på att han inte tar sitt svek på allvar.

Se till att han läser boken först och främst! Förstår han den kommer han att lägga av med att kräva att du ska vara glad nu och inse att han behöver kämpa mera. Boken är kanske en tröst för de som blivit svikna men mest ett möjligt uppvaknande för de som är otrogna. Få honom att läsa den!

Nu har det gått fem månader sedan otroheten uppdagades. Jag är nu fast besluten om att jag måste flytta för att kunna gå vidare i livet. Klimatet mellan oss har försämrats ytterligare. Vi bråkar inte men jag mår ju så dåligt och då blir läget dystert. Det är så tydligt att han inte orkar längre, han har gett upp. Vi åkte en vecka till Riga för att reda ur, ev. komma varandra närmare och ha lite trevligt. Jag kan inte påstå att det "lossnade" på något sätt, snarare tvärtom. Jag har fortfarande tusen frågor i mitt huvud. Han säger att han önskar att jag stannar för att han älskar mig men jag tror det beror på bekvämlighet och skam. Han har dessutom gjort definitivt slut med A så då står han där med långnäsa. Jag har fortfarande otroligt mycke känslor för mannen men han är numera en främling för mig. Han är inte mannen jag gifte mig med och trodde så mycket på. Jag ska nu bo hos mina barn några veckor för att få lite distans medan jag söker lägenhet.

Jag tycker du gör helt rätt som flyttar till dina barn ett tag för att få distans. Men samtidigt, har han erbjudit sig att flytta ut ett par månader för att ge dig distans? Är det verkligen rätt att du ska bo i kappsäck? Du har inte bedragit någon. Men samtidigt om jag vore i din sits skulle jag inte vilja vara ensam om kvällarna och att då bo hos barn och kanske kunna umgås med de och barnbarn om kvällarna skulle ge mig mer ro i själen.

Lycka till. Och du vet väl att du har all rätt i världen att skilja dig från denna karlusling och du har all rätt i världen att välja att förlåta och ta honom tillbaka. Du ska göra det som känns rätt för dig, inte vad karln mår bäst av eller vad vännerna och barnen tycker. DU gör det DU vill.

Hemmet är förknippat med så mycket tråkigheter så jag skulle aldrig klara av att bo kvar. Dessutom fina minnen som skulle göra ont. Har inga ekonomiska möjligheter hellre att bo kvar. Jag är otroligt viljestark och det absolut första jag tänkte och sa var "inga goda råd tack , jag väljer helt själv vad jag gör" Jag har inte låtit mig påverkas av någon annan. Jag MÅSTE vara egoistisk i detta fall. Som barnen har sagt "vi finns här för dig även om du skiljer dig och flyttar" Att jag gått hos läkare, psykolog, kurator och familjeterapeut är något helt annat. Dom har hjälpt mig att bena ut saker och ting och framför allt lyssnat på mig. Åååå vad det gör ont i mitt hjärta, jag saknar kärleken jag trodde på. Önskar jag kunde somna och vakna om några år.

Du har ju rätten att han får köpa ut dig från bostaden till marknadsvärdet om han har råd. Det hade kanske varit skönast så du slipper en ev försäljning längre fram i framtiden där du kanske får fixa och dona. Då får du kanske pengar till en kontantinsats till en bostadsrätt. Bodelning av möbler är ju också något och vill du inte ha kvar möblerna som du får i bodelningen kan du sälja dom på blocket och får nya pengar att inreda ett nytt hem för.

Man tror man känner en människa väl men man lär alltid känna nya sidor allt efter åren går.

Ja han måste ju absolut köpa ut mig men då kommer den där moderliga känslan "tänk om han får det svårt ekonomiskt stackarn? Det är inte klokt att jag ska tänka så. Jag önskar jag kunde vara ordentligt arg istället men jag är bara sorgsen. I en skilsmässa är alla förlorare och jag får det hur som helst svårast. Ska jag börja om vill jag ha allt nytt, inget som påminner om gamla livet. Skulle jag sparat tårarna hade det varit en sjö nu. Gud, ge mig mod, ge mig kraft...

Din man har ju (som redan nämnts) gjort något mycket värre än otrohet, dvs levt dubbelliv. Det värsta man kan göra i princip förutom fysisk misshandel förstås.

Jag kan inte göra mer än att beklaga tyvärr. Det är ju inte lätt att skydda sig mot sådana här människor. Dom borde nästan få gå runt i en vit T-Shirt med en röd varningstriangel på.

Varje gång den där moderliga känslan kommer så tänk på om han någonsin öht ens tänkte på dig och dina känslor när han bedrog dig i 20 år. Låt den jäveln klara sig bäst fan han kan och vältra sig i den skit han själv skapat, ju mer desto bättre.

Köpa nytt kan du göra i omgångar, man säljer / slänger och köper nytt lite åt gången i den mån man har råd. Du kommer ändå få köpa en massa nytt eftersom svinet har rätt till hälften.

Anonym s skrev 25/9 att min man kanske tom tyckte det var spännande med dubbelliv eller att ha en kvinna vid sidan om och så var det, han tyckte det var spännande och det har han sagt flera ggr. Vi ska träffas på familjeråd nästa vecka och då kommer jag att släppa bomben. (Jag bor för närvarande hos barnen växelvis) Då berättar jag nämligen mitt beslut att jag ska flytta. Livssveket är för stort, det går inte att reparera. Tänk att så många människor inte förstår att gräset inte är grönare på andra sidan och att man ska va rädd om det man har. Jag vet att det kommer vara ett svårt besked för min man. Tyvärr tar han mig fortfarande för givet, han är inte insiktsfull för det han gjort mot mig. Så var denna kärlekssaga slut.