Kära vän,
vad hemskt det är du har varit med om. Det låter bra att skriva av sig tycker jag. Jag skulle vilja rekommendera en bok till dig:
Själv har jag inte läst den, men den verkar intressant och kanske kan vara till hjälp för dig nu. Författarinnan lämnade tillslut sin man när han försökt bättra sig men ändå föll tillbaka i otrohet. Hon kände att hon annars skulle utvecklat ett medberoende.
Skulle verkligen vilja uppmuntra dig att bryta upp så snart som möjligt. Både du och din man behöver nog distans till det som varit för att se klart. Distans relationsmässigt och tidsmässigt. Kanske är han verkligen ärlig och vill ändra sig, men han behöver få förstå vidden av det inträffade. Jag tror att han måste få förlora dig för att kunna respektera dig.
Det är svårt att bryta upp från vanor, invanda mönster och det hem man kanske levt i under många år. Allt detta har han stulit från dig.
Det måste ju vara det mest fruktansvärda för en person i din situation - att våga se och erkänna för sig själv att man levt i den lögn som blivit presenterad för en. Och den lögnen är mycket mer behaglig än verkligheten. Men det är sanningen som gör fri. Om du tar tillbaka honom direkt så kommer dina sår aldrig att kunna läkas.
Ta hjälp av en god terapeut (man kan få leta litet) eller en diakon i kyrkan eller något ifall du inte har några vänner.
Jag avundas dig inte. Kärlekssorg är det värsta. Han förtjänar inte dina tårar efter det han gjort. Han har inte bara svikit sitt äktenskapslöfte till dig och svärtat ner er relation - han har också bestulit dig på din tro på kärleken (förmodar jag).
Därför är det inte egentligen du som ska vänta på en lägenhet och flytta. (Nu kanske du vill det ändå, starta något nytt och fräscht). Han borde vara den som åker ut från det gemensamma hemmet! Det är ju han som är orsak till detta!
Om han då går tillbaka till henne igen (vilket ju inte vore helt otroligt) då vet du ju vart du har honom.
Om du stannar kvar med honom (eller låter honom stanna kvar) finns risken att han tappar respekten för dig ännu mer. Då har du ju visat att han kan göra vad som helst mot dig. Som sagt handlar ju detta inte om en engångsföreteelse, utan ett dubbelliv.
Jag förstår om tanken är omöjlig att ta till sig, men jag hoppas att du förlåter honom så snart som möjligt. Du tar bara ett beslut att det är i den riktningen du vill gå, hur omöjligt det än ser ut i ett mänskligt perspektiv. Du kan be om hjälp från ovan. OBS!!! Jag säger inte därmed att du skall ta tillbaka honom! Tvärt om. Men jag tror att dina egna sår kommer att läkas bättre och du får lättare att ta till dig ditt nya liv om du inte drunknar i bitterhet.
Lycka till!
