• Anonym (Inte lättlurade)

    Vad har svärmor gjort med smycket???

    (Innan ni börjar tjafsa med mig så bestämmer svärmor självklart själv över sina egna saker och maken och jag är inte giriga och vill inte heller ha något av henne men hear me out.)

    Svärmor har ett ganska värdefullt smycke som min numera bortgångna svärfar gav till henne vid ett speciellt tillfälle. Det är verkligen en släktklenod och min man är den enda arvingen och hade räknat med att få det en dag men har verkligen inte gjort anspråk på det nu. Han ville bara ha det efter hennes död pga sentimentala skäl.

    Svärmor som inte har gått med smycket på säkert 25 år tog med det till sitt hemland förra månaden för att laga det. Vi som inte har någon koppling till landet frågade var hon hade lämnat det så att vi skulle veta vilken guldsmed vi ska kontakta för att få tillbaka det om något skulle hända henne. Det är väl helt rimligt eller hur med tanke på att tanten är 80 år och lite glömsk dessutom?

    Hon gick genast i försvar och sa att vi inte har att göra med vad hon har gjort med smycket och att det är hennes så hon bestämmer över det. Det är minsann hennes inte vårt sa hon flera gånger. Nu ska ni veta att vi ALDRIG har tagit något av henne och att det är vi som hjälper henne ekonomiskt ibland, inte tvärtom, så att ni inte tror att vi försöker utnyttja tanten.

    Allt vi ville veta var alltså bara var smycket fanns om något skulle hända henne så att vi kan få tillbaka det. Hon upprepade bara att det är hennes och hon får göra vad hon vill med det. Konstig reaktion på en simpel fråga tyckte vi båda två.

    Senare pratade min man och hon i telefon och han missförstod och trodde att hon ville berätta var smycket fanns men så var det inte och då säger hon igen att det är hennes och att hon "inte vill berätta just nu var det är" och att inget kommer att hända henne (är hon synsk???) så därför behöver min man inte veta var det är.

    Visst låter det som att hon har gett bort det eller sålt det? Om hon nu hade lämnat in det på lagning nånstans så skulle det väl inte vara så svårt att bara säga att det finns på affär X i stad X? Det är väl helt rimligt att berätta det för sin enda son när man har lämnat något i ett annat land? Varför reagerar hon så konstigt när han bara vill veta vilken guldsmed smycket finns på om något skulle hända henne?
  • Svar på tråden Vad har svärmor gjort med smycket???
  • annananonym
    Anonym (E) skrev 2015-10-08 17:27:52 följande:

    Tja, jag vet inte det.

    Jag har ett fickur från min morfar som han ständigt bar när jag var barn,

    Det är en spricka i glaset och jag skulle antagligen inte ens få en femma för det om jag försökte sälja det och det är inget som gått genom släkten i generationer.

    Men det är mitt minne av honom, när jag håller i det kommer jag ihåg hur han lät och doftade

    För mig har det ett oerhört högt affektionsvärde. 


    Det är inte jämförbart. Ts mans pappa har inte använt smycket, ts mamma har inte heller burit det på 25 år.

    Tror knappast mannen har några minnen alls av smycket, men ts gillar värdet av det.

    Min teori.
  • Anonym (Smycke)

    Har bara läst ts inlägg.

    Va det du som tog upp det med var det fanns? Du skriver vi men var det du eller din man? Om det var du kanske hon blev irriterad för hon inte tyckte du hade med det att göra?

    Hon kanske har glömt var hon lämnat det och tycker det är jobbigt att erkänna?!

    Hon borde ju fått något kvitto på inlämnande så händer det henne något hittar ni nog det.

  • Anonym (nostalgisk)
    Anonym (osmakligt) skrev 2015-10-08 15:44:27 följande:

    Hon har inte burit smycket på 25 år så det du skriver är inte aktuellt för just detta smycke.


    Vad är inte aktuellt? Att det "alltid" har funnits? Det finns ju fastän det inte används. Jag förstår inte riktigt hur du tänker.
    annananonym skrev 2015-10-08 17:35:53 följande:

    Det är inte jämförbart. Ts mans pappa har inte använt smycket, ts mamma har inte heller burit det på 25 år.

    Tror knappast mannen har några minnen alls av smycket, men ts gillar värdet av det.

    Min teori.


    Ni två verkar anse att 25 år är en väldigt lång tid. Så tänker den som själv är 30 år, då är 25 år 5/6 av ens liv, och man var bara ett barn då. För en 50-åring är 25 år hälften av ens liv, man var vuxen, och man har hur många detaljerade minnen som helst från den tiden.

    Det är över 25 år sedan jag flyttade hemifrån. Jag har inga som helst "känslor" för den egendom min mamma skaffade efter att jag hade flyttat bort. Det är vissa föremål som fanns i mitt barndomshem som känns värdefulla.

    En stor del av dem råkar vara just precis smycken. Jag kommer inte ihåg att min mamma skulle ha använt dem. Däremot har vi tittat på dem tillsammans många gånger, och hon har berättat om deras historia. Vissa av smyckena tyckte jag var väldigt vackra, och än idag väcker åsynen av dem vaga känslor av sorglös barndom till liv. Här handlar det om 40 år gamla minnen. Sådana minnen säljer man inte.
  • Anonym (osmakligt)
    Anonym (nostalgisk) skrev 2015-10-08 23:10:04 följande:
    Vad är inte aktuellt? Att det "alltid" har funnits? Det finns ju fastän det inte används. Jag förstår inte riktigt hur du tänker.
    annananonym skrev 2015-10-08 17:35:53 följande:

    Det är inte jämförbart. Ts mans pappa har inte använt smycket, ts mamma har inte heller burit det på 25 år.

    Tror knappast mannen har några minnen alls av smycket, men ts gillar värdet av det.

    Min teori.


    Ni två verkar anse att 25 år är en väldigt lång tid. Så tänker den som själv är 30 år, då är 25 år 5/6 av ens liv, och man var bara ett barn då. För en 50-åring är 25 år hälften av ens liv, man var vuxen, och man har hur många detaljerade minnen som helst från den tiden.

    Det är över 25 år sedan jag flyttade hemifrån. Jag har inga som helst "känslor" för den egendom min mamma skaffade efter att jag hade flyttat bort. Det är vissa föremål som fanns i mitt barndomshem som känns värdefulla.

    En stor del av dem råkar vara just precis smycken. Jag kommer inte ihåg att min mamma skulle ha använt dem. Däremot har vi tittat på dem tillsammans många gånger, och hon har berättat om deras historia. Vissa av smyckena tyckte jag var väldigt vackra, och än idag väcker åsynen av dem vaga känslor av sorglös barndom till liv. Här handlar det om 40 år gamla minnen. Sådana minnen säljer man inte.
    Att hon har haft kvar det utan att bära det borde inte ge en stark koppling till att det skulle kunna bli en familjeklenod. 

    Hon har säkert fler smycken och kanske t.o.m efter mannens far som passar bättre. :)
  • Fiona M

    Det är ingen släktklenod, och oavsett vad hon gjort med det vill hon inte berätta det för er, och det är ju det enda viktiga här.

  • Anonym (M)
    Anonym (nostalgisk) skrev 2015-10-08 14:53:53 följande:

    Hur kommer det sig att alla pratar om girighet? Lever vi i en sådan slit-och-släng tid nu, att inga yngre människor har upplevt att det finns vissa föremål som "alltid" har funnits med, och som man skapar någon form av "relation" till?


    Dålig relation om han nu inte sett smycket på 25 år
  • Påven Johanna
    Anonym (nostalgisk) skrev 2015-10-08 23:10:04 följande:
    Vad är inte aktuellt? Att det "alltid" har funnits? Det finns ju fastän det inte används. Jag förstår inte riktigt hur du tänker.
    annananonym skrev 2015-10-08 17:35:53 följande:

    Det är inte jämförbart. Ts mans pappa har inte använt smycket, ts mamma har inte heller burit det på 25 år.

    Tror knappast mannen har några minnen alls av smycket, men ts gillar värdet av det.

    Min teori.


    Ni två verkar anse att 25 år är en väldigt lång tid. Så tänker den som själv är 30 år, då är 25 år 5/6 av ens liv, och man var bara ett barn då. För en 50-åring är 25 år hälften av ens liv, man var vuxen, och man har hur många detaljerade minnen som helst från den tiden.

    Det är över 25 år sedan jag flyttade hemifrån. Jag har inga som helst "känslor" för den egendom min mamma skaffade efter att jag hade flyttat bort. Det är vissa föremål som fanns i mitt barndomshem som känns värdefulla.

    En stor del av dem råkar vara just precis smycken. Jag kommer inte ihåg att min mamma skulle ha använt dem. Däremot har vi tittat på dem tillsammans många gånger, och hon har berättat om deras historia. Vissa av smyckena tyckte jag var väldigt vackra, och än idag väcker åsynen av dem vaga känslor av sorglös barndom till liv. Här handlar det om 40 år gamla minnen. Sådana minnen säljer man inte.
    Sådana minnen säljer man inte? Det gör man väl om man känner för att göra det. Min mamma behöver inte fråga mig om lov för att göra vad hon vill med sina ägodelar och jag ämnar inte fråga mina ungar om lov heller. 
  • ciann

    Men 25 år är ingen lång tid. För 25 år sen var jag vuxen och yrkesverksam. Jag tror tom att jag har smycken i mina gömmor som jag inte burit på 25 år. Som jag tycker är vackra och sparar på. Som mina barn provar och leker med.

    Hur kan man säga att det inte är en släktklenod? Finns det en definition på hur länge ett smycke ska ha varit i familjen för att kallas just släktklenod? För mig är det något som ligger i betraktarens ögon. Om smycket är något som TS man sett som mor bära under sin uppväxt som han kanske pillat på och fantiserat om. Ja då är det en släktklenod för TS man. Tycker jag.

     

  • Anonym (nostalgisk)
    Anonym (M) skrev 2015-10-09 01:54:04 följande:

    Dålig relation om han nu inte sett smycket på 25 år


    Men 25 år innan det, så var relationen tydligen speciell av någon anledning.

    Jag minns tydligt vissa leksaker jag hade som barn. Gör inte du det?
  • annananonym
    Anonym (nostalgisk) skrev 2015-10-09 09:12:57 följande:
    Men 25 år innan det, så var relationen tydligen speciell av någon anledning.

    Jag minns tydligt vissa leksaker jag hade som barn. Gör inte du det?

    Jag minns absolut ingenting som mina föräldrar hade när jag var barn. Gör folk det verkligen?

    Jag är 40+.
Svar på tråden Vad har svärmor gjort med smycket???