Vad har svärmor gjort med smycket???

Hon har rätt. Så länge hon lever får hon göra vad hon vill med sina ägodelar. Im hon sålt det vad ska nu göra? Inte ett skit kan ni göra.

Jag känner att jag också skulle kunnat svara så som din svärmor. Helt utan att jag gjort något "konstigt" med det. 

Jag hade blivit oerhört störd av att någon skulle veta var jag har mina smycken. Om man dessutom lyckas insinuera att frågan är för att man ska kunna ta reda på mina saker om jag eventuellt skulle dö, då skulle jag nog kunna svara "goddag yxskaft" på pin kiv. 

Jag tycker det är ordentligt ofint gjort, och jag förstår din svärmor. 

Hon har antagligen sålt det ja. Släpp det nu. Med största sannolikhet kommer ni aldrig se det där smycket igen.

Jag förstår dig fullständigt. Det handlar inte om det ekonomiska värdet. Jag skulle ha varit beredd att köpa vissa av min mammas ägodelar om det var så att hon ville bli av dem, därför att jag har barndomsminnen som är förknippade med dem.

Om det faktiskt är ett smycke som har funnits i släkten i flera generationer, så tycker jag att man inte ens har den moraliska rätten att göra vad man vill med det, även om man juridiskt sett har den rätten.

Varför svärmor reagerar som hon gör? 1) Hon har gjort sig av med smycket. 2) Ni har haft för mycket åsikter om hennes ägodelar tidigare, och detta var droppen som fick bägaren att rinna över. 3) Hon tror att ni vill att hon ska dö. 4) Hon börjar bli dement och blir aggressiv varje gång hon känner sig ifrågasatt.

Varför betydde det smycket mycket för din make? Är det ett smycke som gått i arv i din makes fars släkt i generationer, eller ett som han köpte till sin fru?

Förlåt Ts, men hela ditt resonemang klingar falskt.

Din man bryr sig så mycket om ett smycke som hans mamma inte burit på 25 år, inte för att det är värt massor av pengar, nej nej, utan för att han är sentimental?

Så mycket bryr han sig om detta smycke att han frågar ut sin mamma om det när hon rest utomlands, enbart för att kunna få tillbaka detta (oerhört värdefulla) smycke efter hennes eventuella död. Åter igen inte på grund av värdet utan av sentimentala skäl.

Vem köper detta? Inte svärmor och inte folk i den här tråden heller verkar det som. Jag skulle tippa på att det är du som är sugen på smycket och din man inte kunde bry sig mindre men spelar med för att göra dig glad. När du säger att du tycker synd om honom så tycker du egentligen synd om dig själv.

Du skriver att ni fått hjälpa henne med pengar ibland. Hon kan ju ha sålt smycket just för att hon har dålig ekonomi och inte vill be er om pengar igen. Sen kanske hon är för stolt eller tycker att det är pinsamt att tala om vad hon gjort.
Hur som helst, smycket är/var hennes och faktiskt inget ni har med att göra, så släpp det.

Vad har ni med det att göra? Det är ju hennes smycke! Hon får göra vad hon vill med det; sälja/panta/ kasta

Hon tog det trasiga smycket med sej till sitt hemland.
Lämnade in det för reparation och  uppsnyggning/putsning.
Hennes tanke var att hon ville ge sin son det medan hon fortfarande lever.
Nu tror jag hennes tankegångar kan ha ändrats i och med era, enligt mej, lite giriga beteende.

Japp, ungefär så gick det till. Hon sa även när hon kom hem att hon hade lämnat det för lagning där borta. Ett par veckor efter när ämnet kom upp igen så sa vi ungefär; Var är det förresten? På vilken affär? varpå hon gick i försvar på detta märkliga sätt istället för att bara säga "På affär X".

Jag tycker inte det spelar någon roll om man är gammal eller ung, frisk eller sjuk, om man har något värdefullt och lämnar det nånstans (i ett helt annat land i detta fall!) så säger man till någon anhörig var det finns om något skulle hända en. Vi ska alla dö vare sig det är för att vi blir gamla eller får en komet i skallen på kvällspromenaden.

Om jag hade lämnat in något (speciellt om det var värdefullt) nånstans så skulle jag utan omsvep säga, frivilligt, till någon av mina närmaste var det är så att dom kan hämta ut det om jag skulle dö. Varför skulle jag låta en okänd guldsmed (i just det här fallet) få något  dyrt istället för mina anhöriga? Det finns väl ingen orsak alls att någon annan ska få behålla något dyrt och med stor sentimentalt värde dessutom om mina anhöriga kan få det? Att det är mitt smycke så länge jag lever har inte med saken att göra utan det är just att jag inte skulle vilja att mina anhöriga skulle förlora det om jag dog för att dom inte ens vet var dom skulle börja leta efter det. Fattar inte varför det skulle kunna tolkas som girighet. Vi ser det som att man ser efter sina nära och kära och inte kompletta främlingar som bara gör ett betalt jobb åt en.

Om ni är ärliga nu ni som reser ragg; Ser ni verkligen hellre att en okänd person får er värdefulla sak än att era barn/arvingar får det om allt ni behöver göra är att säga var det finns? Ni tar hellre risken av ren princip (???) än att svara era barn på var något värdefullt och med sentimentalt värde finns? Det är ett jäkligt konstigt resonemang i vårt tycke.
Thumbs up till dig! Det är inte nummer 2 iaf det vet jag eftersom att vi aldrig tar något av henne utan tvärtom ger henne saker trots att hon har det helt okej ställt ekonomiskt. Kan vara nummer 4 faktiskt. Hon är iaf lite glömsk och anklagade nyligen hantverkare för att ha stulit några vinflaskor och servetthållare och tallriksunderlägg av henne. Så kanske är det början på demens för det är inte det vanligaste att stjäla precis.

Hon får göra vad hon vill men då kan hon ju vara ärlig iaf och inte låtsas att hon har lämnat in det på lagning för att sen vägra säga var det är. Men det mest troliga är iaf att hon har sålt eller gett bort det till någon annan att döma av hennes reaktion.